Stökigt i garderoben, högar av osstrukna kläder och sur ärtsoppa i kylen det här är inte den typ av fru jag gifte mig med, men precis så blev det med tiden.
Jag försökte försiktigt påpeka det till min fru, och som resultat fick jag själv skulden.
Jag blev förälskad i Elin med en gång. Det gick inte att motstå hennes utstrålning. Länge var jag övertygad om att jag hade tur: smart, vacker, ordningsam. Det dröjde inte länge innan jag friade till henne.
Så vi bestämde oss för att flytta ihop. Elin sa direkt att hon inte var särskilt förtjust i hushållsarbete och att hon ville satsa på sin karriär, men att vi skulle dela på ansvaret på rättvist sätt. Jag är inte särskilt stolt av mig, så jag gick med på det. Då tänkte jag att det var klokt och rättvis, men senare blev jag besviken.
Vi fördelade hushållssysslorna mellan oss innan vi startade vårt liv i vår nya lägenhet i Uppsala. Elin försäkrade mig om att det inte skulle bli övermäktigt för henne att kombinera jobbet med de gemensamma åtagandena. Så jag ifrågasatte henne inte.
Men ett halvår efter bröllopet insåg jag att något hade gått snett. Vardagen hade gjort sitt. Min Elin blev aldrig särskilt framgångsrik. Hon jobbade extra på ett litet bolag med oregelbunden lön och tid. Och det hon fick ut spenderade hon mest på egna små saker. Jag jobbade från morgon till kväll. Men Elin glömde aldrig vilka uppgifter jag skulle göra. Däremot ignorerade hon ofta sina egna.
Elin brukade fullfölja sitt ansvar, men sedan blev hon allt mindre engagerad. Jag lät det vara, till det blev allt mer tydligt att viljan saknades. Oordningen syntes överallt.
Kläder låg var som helst, osstrukna skjortor fyllde garderoben, men Elin lyckades ändå vända det till mitt fel. Du jobbar ju också. Kom igen, kan du inte hjälpa till lite mer? Jag blev sårad. Det känns som att jag sliter för oss båda på jobbet och ändå ska jag sköta allt hemma? Vi var ju överens från början.
Igår hittade jag sur ärtsoppa i kylen, med doft som kunde skrämma bort alla i lägenheten. Jag trodde att Elin skulle ta tag i hemmet när hon gick på föräldraledighet. Men det blev bara värre. Jag började undra om det inte vore enklare att leva själv. Dessutom har vi nu ständiga gräl. Jag förväntas förstå Elin och sätta mig in i hennes situation, men ingen verkar förstå mig. Jag sliter både på jobbet i Stockholm och hemifrån. Allt jag önskar är lite vila.
Jag förstår inte vad Elin gör hela dagen under föräldraledigheten, eftersom hon inte ens hinner laga middag eller plocka undan. Är det verkligen så svårt? Barnet är fortfarande bara sju månader och sover det mesta av tiden. Under tiden borde man i alla fall kunna damma av och plocka i ordning. Hur ska det bli när vi får ett till barn? Jag står fortfarande för rättvisa och omtanke. Jag är beredd att stödja och hjälpa till, men jag väntar mig samma sak tillbaka. Elin verkar inte förstå det.
Jag vill inte förstöra vår familj, för jag älskar vårt barn. Men jag vet inte hur jag ska fortsätta det här spektaklet. Min tålamod börjar ta slut.
Det tog tid för mig att inse att vardagen kräver flexibla lösningar och att båda måste ge och ta, oavsett om det gäller hushåll, arbete eller känslor. Kanske handlar det mindre om vem som gör mest, och mer om att lyssna på varandra, vara öppen med sina behov och våga be om hjälp. När vi möter livets utmaningar tillsammans, får vi också möjlighet att växa både som individer och som familj.
