– Vart ska du så fin? – frågade grannen när han såg Kjell i sin mörka kostym och slips.
– Till sonens studentfest, – svarade han.
– Oj då! Andras barn växer verkligen fort…
– Ens egna också, – log Kjell.
– Just det… Så snart slipper du väl underhållet?
Kjell gav grannen en blick som fick honom att känna sig obekväm:
– Vad har det med saken att göra?
– Hur så? Är det inte tröttsamt att behöva ge pengar till din exfru?
– Nej, det är inte tröttsamt, – snäste Kjell och gick därifrån, lämnande grannen förvirrad.
Långsamt återvände hans goda humör. Minnen vällde fram…
***
Den dagen då hans liv förändrades för alltid var Kjell apatisk.
Fri man, bra lön, fin lägenhet, uppmärksamhet från kvinnor, arbete och affärer som blomstrade – varför kände han sig så tom? Inget gladde honom. Inget intresserade honom. Allt var likgiltigt.
När han lämnade kontoret märkte han att regnet skulle börja när som helst. Himlen mörknade, och en stark vind tog i.
Han beställde en taxi – inget han behövde var att bli genomblöt.
Bilen var på verkstad, som om ödet skrattade åt honom, och Kjell hade aldrig ägt ett paraply.
Han sjönk ner i baksätet och försvann in i sig själv.
Taxichauffören pratade på, försökte imponera på den uppenbart välbärgade passageraren, medan en melankolisk låt spelade på radion…
Kjell tyckte inte om sådan musik…
Men plötsligt hörde han texten, och den drog honom tillbaka till verkligheten.
*Jag levde dumt och tanklöst,*
*ett vilt blod som rann som vin.*
*Hennes kärlek kändes evig,*
*och jag tänkte inte på något annat.*
*Men dag efter dag, i fåfänga,*
*gjorde jag henne allt mer ont,*
*och förlorade hennes heliga kärlek*
*under de dagar då hon var min…*
En värk bröt ut inom honom. Smärtan spred sig, och plötsligt förstod han var den kom ifrån.
Majken…
Lilla Majken…
Maria…
Så hade han kallat henne under årens gång.
Deras skolkärlek slutade i äktenskap. Ingen trodde att skönheten Majken Lindgren skulle gifta sig med skolans ökände bråkmake Kjell Bergman.
Men han visste. Utan henne kunde han inte leva…
För hennes skull pluggade han, kämpade och blev den han var.
Och hon…
Hon var alltid där. Älskade honom. Skötte om honom. Inspirerade honom.
Födde två söner.
Lugn, omtänksam, vacker.
Inga anklagelser, inga klagomål.
Hon var nöjd med allt.
Och någonstans började Kjell tro att det alltid skulle vara så. Att hon aldrig skulle lämna honom. Att hon skulle förstå, förlora, stanna.
Och Kjell gav sig hän. Pengan kom, och med dem vänner, flickor, sena kontorsfester…
Majken sa inget. Frågade inget. Accepterade allt som det var…
Hon växte upp sönerna…
Han försvarade sig inte, bad inte om ursäkt, hjälpte inte.
Hon fick pengar.
Han trodde det var nog för att hon skulle vara nöjd och lycklig.
Han hade fel.
En dag sa hon bara:
– Kjell, jag älskar dig inte längre.
– Vad snackar du om? – svarade han förvirrat. – Du är bara trött. Kom så äter vi…
Hon ställde fram tallrikarna på bordet. Och sa bestämt:
– Du förstår inte. Vi måste skilja oss. Jag orkar inte längre.
– Och barnen då? – utbrast Kjell och kände genast hur banalt det lät.
– Naturligtvis. De förtjänar kärlek… inte bara ett äktenskap.
– Då så, stick då! – röt Kjell, tog jackan och lämnade huset.
Tre dagar syntes han inte till. Han hoppades att hon skulle leta efter honom, ringa.
Majken teg.
När han kom hem stod det väskor i hallen. Hennes och barnens…
– Vad gör du? – frågade han.
– Packar, – svarade Majken lugnt.
– Varför?
Hon tittade på honom, förvånad.
– Sluta nu, – muttrade Kjell och grimaserade. – Jag går själv…
Och han gick.
Lämnade allt till henne och sönerna.
I hans värld fanns inget annat alternativ.
Efter skilsmässan var Majken ensam i flera år. Det visste han säkert. Så han dök upp när det passade honom, gav barnen presenter, krävde respekt. Han trodde han hade rätt till det.
Sedan gifte Majken om sig.
Kjell rasade. Hur vågade hon?! Hon! Hans barns mor! Borde hon inte kyssa hans fötter för att han lämnade allt till henne, betalade underhåll och hjälpte till?!
Och han började systematiskt förpesta hennes liv.
Särskilt när han drack.
Ja, det hände tyvärr ofta numera.
Han ringde, skickade elaka sms…
Hotade till och med…
Majken reagerade inte. Till slut blockerade hon honom på alla sätt.
Då började han vänta på henne på gatan…
När ruset lagt sig skämdes han alltid. Han skulle aldrig betett sig så nykter.
Men hur mycket han än ångrade sig bad han henne aldrig om förlåtelse. Han kunde inte möta hennes blick…
Så småningom blev hans liv en enda lång vrede. Mot sig själv, mot Majken, mot hela världen…
Han kände ingenting längre. Glädjen var borta.
Allt var meningslöst…
***
Och nu den här låten…
– Vem sjunger det där? – frågade Kjell hest.
– Va? Det är ju Cornelis Vreeswijk! Känner du inte till honom?
Kjell svarade inte. Efter en minut beordrade han:
– Sväng om nu! Genast! Fort! – och gav en ny adress.
På vägen såg han en gammal dam med en hink pioner. Majkens favoritblommor…
Han hejdade taxin, hoppade ut. Köpte alla blommorna, gav damen en hundralapp utan att vänta på växel…
Nu stod han vid dörren.
Hjärtat bultade så att det kände som om det skulle spränga bröstet!
Känslor han glömt länge sköljde över honom.
Han kände sig levande igen…
Ja! Just så!
Kjell tryckte på ringklockan…
Dörren öppnades av Majken. Först var hon förvirrad. Sedan rädd. Och när hon såg den där bråkmaken hon en gång älskat så vilsen och osäker, log hon. Hon förstod att Kjell inte kom för att bråka.
– Kom in, – hon steg åt sidan.
Kjell gick in. Räckte fram blommorna:
– Till dig. Jag vet att du gillar dem…
– Tack, – Majken gömde ansiktet i pionerna och andades in doftenNär solen gick ner den kvällen, med doften av pioner och skratt från barnen som ekade i köket, kände Kjell för första gången på åratal att livet inte var slut – det var bara olikt det han en gång trott det skulle bli.
