Kära dagbok,
Idag känns det som om alla på vår fyravåningsbyggnad i Södermalm har tappat tålamodet. Jag måste återigen ge mig ut på jakt efter ett nytt skydd och lite mat, men mina fötter har börjat göra ont av att stå på kalla golv hela tiden. Jag förstår att ingen väntar på mig här, så jag måste fortsätta krypa vidare, leta efter ett säkert hörn och lite näring men benen ger upp.
Jag har alltid varit den ansvarstagande typen. På förskolan såg jag till att barnen lade tillbaka leksakerna på sina platser. På högstadiet fick jag ansvaret för vaktlistan. På universitetet var jag gruppledare, och på jobbet samlade jag in pengar till personalens födelsedagspresenter. Det känns som om ansvar är vävt in i mitt väsen.
När grannarna enhälligt valde mig till styrelserepresentant för vår trappa blev jag inte förvånad. Trots min unga ålder kastade jag mig in i uppdraget med glädje.
Ebba, på fjärde våningen låter grannarna åt hela natten, det går inte att sova klagade den äldre grannen, Ingrid Persson, mot mig.
Jag gick fram och talade med de störande hyresgästerna så övertygande att även de mest högljudda medgavs och lovade att bättra sig.
Någon slänger skräp i soptunnan och går sedan vidare! suckade de andra.
Jag stod på en pall, såg allas oreda i ögonen och skool dem utan nåd. Trapphuset glänste av renlighet, blomrabatten vid ingången var full av färgglada blommor. Jag var stolt över ordningen och stannade ibland vid dörren för att beundra mitt arbete. Allt var som det skulle vara. Jag klarade det. Jag var en smart tjej.
Det var fram tills en dag då en hund dök upp framför vår byggnad
En smutsig, tovig rödblandad hund hade vandrat in och kröp ner under balkongen för att försöka klara natten. Barnen såg den först, gick fram men möttes av sina mödrar som skrek:
Gå tillbaka! Det kan vara farligt!
De grep barnen och skrek åt den stackars hunden:
Försvinn härifrån! Bort!
Hundens försök att resa sig misslyckades. Den klarade inte ens att krypa, började bara yla och tårarna rann ner för att torka dess kind. Mödren stod handfallen, situationen behövde ingripande men att kalla på djurskyddet kändes som en överdrift. Då steg jag in på gården vårt sista hopp.
Där är hunden! ropade vi i kör. Ebba, fixa det! Det är farligt!
Jag närmade mig balkongen, mötte deras blick min bestämd, deras förvirrad. Hunden pustade tungt, gjorde ännu ett misslyckat försök att dra sig iväg. Den insåg att den inte hörde hemma här, men kunde varken gå eller springa. En gnällig gnällning kom ur dess mun.
Mitt hjärta tryckte ihop.
Det ser ut som om benet är skadat sa jag högt. Vi måste ta den till veterinär.
Mödrarna utbytte en blick. Alla tänkte samma: Inte att vi får stå i krångel! och rusade sedan med barnen in i lägenheten:
Vi måste gå, barnen måste sova! Kom nu, Ebba, ordna det!
De lämnade mig ensam med den övergivna djuret. Jag suckade, granskade min väska och räknade om pengarna räckte till veterinärbesöket. Jag kunde inte bära hunden den var både smutsig och tung.
Efter att ha letat efter hjälp såg jag en gammal Volvo rulla in framför trapphuset. Från den hoppade Lars Karlsson, en vän till grannarna.
Åh, vilken räddningsaktion! Vilken lag överträdelse har du gjort? blinkade han skämtsamt.
Snälla, hjälp mig svarade jag allvarligt, och pekade på balkongen.
Lars böjde sig ner, såg på hunden.
Är den din?
Naturligtvis inte! svarade jag irriterat. Vi måste bara hjälpa den. Veterinären är nära, men vi har ingen transport.
Lars tittade på hunden, sedan på sin bil och suckade:
Jag vet att min fru Ljuslena blir arg om hon får veta, men vad gör man inte för en god sak?
Han hämtade en gammal filt ur bagageutrymmet och la den på baksätet.
Vi kör den till veterinären! Om det blir bråk, så tar du ansvaret.
Självklart! lovade jag och böjde mig försiktigt mot hunden: Håll ut, lilla vän, vi ska till doktorn.
Hunden tillät att vi lyfte den, utan protest. På vägen smekte jag den och mumlade lugnande ord.
Veterinären, en ung man vid namn Valter, kom med rufsigt hår och allvarligt uttryck. Han undersökte hunden noggrant, satte benet i gips och skrev ut medicin.
Den måste vila mycket, benet är sprucket förklarade han.
Är den dräktig? frågade jag förvånat och kände mig lite dum.
Ja, tydligen bara nyligen nickade han.
Vad gör vi nu? frågade jag nästan maktlös.
Jag kan inte ta hem den skakade Lars på huvudet. Ljuslena vill ha den ute.
Jag har ingen möjlighet heller svarade jag lågt.
Vi behövde snabbt en lösning.
Samla alla hyresgäster! Vi måste tänka tillsammans! föreslog Lars bestämt.
Jag hoppas verkligen på det instämde veterinären. Vi skriver in er, så kom tillbaka om en vecka för kontroll. Vad heter ni?
Ebba svarade jag med mitt namn.
Vad heter hunden? frågade Valter.
Lars och jag stirrade på varandra, vi hade inget halsband eller namnplåt att hänvisa till.
Maja! kom första förslaget från mig.
Hunden spetsade öronen, vände blicken mot mig.
Gillar du namnet? Kanske Maja, hur låter det? frågade jag mjukt.
Hundens lilla nysning var svar.
Han godkänner det log veterinären. Ni kan ta med Maja hem. Jag är säker på att hon blir omhändertagen väl.
När vi återvände till trapphuset stod Ljuslena Karlsson, med armarna i kors, på trappan.
Var har du varit? flämtade hon, men när hon såg Lars med Maja i famnen tystnade hon och blåste bort ögonbrynen.
Ljuslena, en hund en dräktig hund som smet in i huset Vi tog den till veterinären förklarade Lars hastigt. Vi ville bara ge den ett skydd under balkongen Så sorgligt.
I kylan under balkongen?! rasade Ljuslena. Hon måste ha värme och ett riktigt hem!
Därför vill vi prata med grannarna fortsatte Lars. Kanske kan vi ordna något tillsammans.
Till min förvåning protesterade Ljuslena inte. Modersinstinkten tog över och hon gick med på att gå runt lägenheterna och samla alla till ett möte.
Ingen ville ta Maja, men någon föreslog: samla pengar till ett hundhus under balkongen och skapa en liten kassa för foder. Så fick Maja ett eget litet hus, som en miniatyr av vår byggnad, med mjuka trasor och en bekväm säng. Hon kröp försiktigt in och skyndade sig att vila det smärtade benet.
Vi bör skriva ett protokoll till kommunens handläggare föreslog jag. Så blir allt officiellt.
Grannarna undertecknade snabbt, jag lämnade in pappren på polisstationen och de gick med på att låta Maja bo på området.
När jag kom hem till min lilla lägenhet kände jag en djup tillfredsställelse över att ha fullgjort min plikt, men sömnen ville inte komma. Efter flera försök tog jag på mig jackan och gick ut för att kolla på Maja.
Hur mår du? frågade jag medan jag satte mig på en bänk.
Maja gnällde svagt. Hon var varm nu, smärtan hade avtagit och, viktigast av allt, hon hade en människa vid sin sida som hon började lita på.
Jag kommer tillbaka lovade jag. Och kanske hittar vi något ännu bättre för dig.
Jag vet ännu inte vad framtiden bär med sig, men jag vet att jag kommer fortsätta ta Maja till veterinären tills hon är helt frisk. Den unge veterinären, Valter, kommer inte bara att ta hand om den röda hunden, utan också om mig, den ansvarstagande Ebban.
Livets lärdom jag tar med mig idag är enkel: när du tar ansvar för andra, får du också möjlighet att växa och finna gemenskap i de mest oväntade mötena.
Skriver jag detta med ett leende på läpparna, och en tacksamhet gentemot universum för att en liten röd hund på en balkong kunde förändra hela vår kvarters vardag.
