Jag kan inte leva utan dig.
– Jag hatar! – En enda tanke hade tagit över Annies huvud – jag hatar! Jag hatar mig själv!
Anna sprang längs trottoaren och lade inte märke till något omkring sig. Det regnade. Regnet öste inte bara ner på gator, trottoarer och hus; det hade även letat sig in i Annas själ och påverkade henne därifrån. Enligt dess plan skulle Anna snabbt ta sig igenom sina krossade illusioner och sedan gå vidare – göra misstag, falla, och resa sig igen. Erkänn att varje kvinna tar sina personliga misslyckanden hårt. Men vem vet? Efter även den värsta stormen tittar solen in genom fönstret. Allt dåligt tar slut någon gång, eller hur?
Regnet ville säga något till Anna, men hon ville inte lyssna på dess råd. Då, som en man, fattade regnet beslutet åt henne. Men mer om det senare.
– Nu har jag blött ner fötterna igen! Det förtjänar jag – tänkte Anna irriterat.
– Jag går hem och dricker en kopp varm te. Jag har ingen brådska längre och ingen anledning heller – Annas melankoliska tankar avbröts av ett utdraget kattgnäll.
– Oj! Vem är det? – Anna hoppade åt sidan.
Under en buske nära Annas hus satt en liten grå kattunge och grät ynkligt. Tidigare skulle Anna ha gått förbi den – varför skulle hon bry sig om någon övergiven kattunge? Men inte nu.
– Kom med mig, lilla katt. Du är lika olycklig som jag. Det är roligare att vara två – sa Anna och lyfte upp det darrande lilla djuret i famnen….
– Möt vår nya ekonomiansvarige – sade chefen på företaget där Anna jobbade och följde med sin nya medarbetare in på kontoret.
Anna mötte hans blick direkt. De hälsade med ögonen, för ögonen kan säga så mycket om en person som han helst skulle behålla för sig själv. Hans ögon var grå, det såg hon senare, men just då såg hon inte deras färg, form eller djup. Hon förlorade sig i dem. För en stund kändes det som om hon tittade i en spegel och såg sin egen spegelbild. Ansiktet? Det lade hon inte på minnet. Bara ögonen. Anna for fram i en båt i full fart. Det kändes som att ro uppför en forsande älv utan åror. Hon blev både varm och kall. Läpparna blev torra.
– Hej! Jag heter Anna Pettersson! Vi kommer att dela kontor – sade Anna tyst.
– Oskar Andersson – nyexaminerad från handelsinstitutet – presenterade sig Oskar. Rösten. Åh, rösten – den var otrolig! Där började Annas ögonfransar och även knän att skälva. Den kittlade hennes kinder, näsborrar, herregud! Rösten tog tag i Annas hjärta och fann en plats där. I sina tankar pratade hon nu med Oskars röst. När han pratade med Anna kunde hon inte hålla tillbaka sitt leende, vilket hon senare kritiserade sig själv för.
– Jag beter mig som en tolvåring med Oskar! – tänkte hon och kinderna blossade rött.
Men idag hade Anna sagt upp sig, vilket förvånade hennes chef. Hon packade ihop sina saker, några papper och pennor. Utan att se tillbaka lämnade Anna kontoret. För alltid…
– Vilka ögon! – tänkte Oskar när han klev in i kontoret. Han såg inget annat än hennes ögon. Chefen och alla andra var irrelevanta. Det fanns bara han och Anna i rummet.
– Jag måste undvika att drunkna i de där ögonen. Det behöver jag inte. Men… hennes ögon är verkligen speciella! Så stora, som två strålar av vänlighet som ser på dig. Så uppmärksamma och bekanta, ljusa och öppna. Nej! Nej! Jag ska inte tänka på det – bestämde sig Oskar…
Så började deras arbetsdagar.
När Oskar och Anna av misstag rörde vid varandra med fingerspetsarna, kändes det som om en elektrisk stöt gick genom deras händer. Anna drog genast åt sig handen. Hans beröring gav henne en het känsla, och hon var rädd för den elden. Oskar märkte det genast och försökte inte göra henne obekväm, men han ville ändå röra vid henne.
En gång, medan han tog musen, nuddade Oskar Annas lillfinger och ryckte till. Han utbrast till och med:
– Jag hoppas att Anna inte märkte något – tänkte han och tog bort handen. Han erkände för sig själv att när deras händer möttes började hela hans kropp brinna, och han vågade inte säga något.
Oskar var Annas spegelbild – i tankar, handlingar och strävan. Anna kunde förutsäga hans ord, för hans ord var även hennes. Hon kände hans blick på sig, även när han inte tittade på henne. Anna läste hans tankar. Hon kände honom med varje cell i sin kropp. Anna visste genast när han ringde på hennes mobil. Hur lyckades hon med det? Hon såg med hjärtat, inte bara med ögonen, och hon kunde lyssna med både själen och öronen.
Oskar förstod genast att Anna var hans person. Hans ögon läste hennes önskningar. Hennes ord fortsatte hans tankar. Han kunde ana hennes nästa steg. Han förstod henne efter bara en snabb blick.
När Anna sänkte sina ögon märkte han hennes blygsel och blev själv lite generad. Varför? Han visste inte svaret. I hennes närhet kände han sig som en pojke och skojade.
Med sina grova händer kände han hennes fina, mjuka fingrar. Oskar ville hålla hennes hand och aldrig släppa, men… han var rädd. De rörde inte bara vid varandra med händerna utan även med hjärtan. Det var en tecken på hur lika de var. Oskar och Anna var själsfränder…
Tre år gick. Oskar tog aldrig det första steget. Anna väntade.
Han ville inte förändra något. Tänk om det inte skulle fungera? Skulle närmandet krossa deras hopp och förväntningar? Var och en av dem hade sin egen historia.
Efter att ha matat kattungen tittade Anna ut genom fönstret. Regnet fortsatte falla. Pölarna på trottoaren bubblade. Anna ville inte tänka på något särskilt.
– Imorgon är en ny dag med nya bekymmer – bestämde hon sig.
Kvällen kom, hon drog på sig sin favoritrosa pyjamas och klappade den nöjda kattungen som somnade tillfreds efter maten och somnade själv.
Genom sömnen hörde hon dörrklockan ringa. Med kattungen i famnen gick Anna långsamt till dörren. Hon visste redan vem som stod där och tvekade.
– Anna Pettersson, jag vet att du är hemma. Kan du öppna dörren, är du snäll? – hörde hon den bekanta rösten säga.
När hon öppnade dörren stod Oskar där.
– Åh, du är inte ensam? Kan jag få vara med? – frågade Oskar. Han var tydligt nervös. Anna sade inget.
– Jag kan inte vara utan dig! Hör du? Varför gick du? Jag mår dåligt utan dig, och jag vet att du också gör det. Förstå att vi inte är i tjugoårsåldern längre. Jag vill omfamna inte bara din midja men även dina tankar. Jag vill vara med dig. Förlåt för att jag inte sade detta tidigare – tillade Oskar efter en paus.
Han var hennes man.
Hon var hans kvinna.
Deras händer flätades samman.
Vad händer nu?
Jag tror att allt kommer lösa sig för dem, eftersom svåra tider alltid följ av ljusare tider, eller hur?
Kanske borde vi tacka regnet för denna lyckliga avslutning? Det var ju regnet som förenade dessa två hjärtan.
