“Kalle, är du klok? Tror du jag bjuder in dig att bo hos mig för pengarnas skull? Jag tycker synd om dig, det är allt.”
Kalle satt i rullstolen och stirrade ut genom de dammiga fönstren mot gatan. Han hade otur: sjukhussalen vette mot en innergård där en mysig liten park med butiker och blomsterrabatter låg, men där nästan inga människor syntes till.
Dessutom var det vinter, och patienterna gick sällan ut på promenad nu. Kalle låg ensam på salen. En vecka tidigare hade hans rumskamrat, Erik Lundgren, blivit utskriven, och sedan dess kände sig Kalle mer ensam än någonsin.
Erik var en social, glad kille som kunde berätta en miljon olika historier, alltid med full skådespelarinsats, som om han stod på scen. Och det gjorde han faktiskt han studerade teater på tredje året.
Kort sagt, det var omöjligt att tråka ut i Eriks sällskap. Dessutom kom hans mamma varje dag med läckra bakverk, frukt och godis som Erik gärna delade med Kalle.
När Erik försvann från salen försvann också en sorts hemlik känsla, och nu kände sig Kalle mer ensam och övergiven än någonsin.
Hans dystra tankar avbröts av en sköterska som kom in. När han såg henne sjönk hans humör ännu mer: det var inte den vänliga unga sköterskan Elin som kom för att ge honom sprutan, utan den ständigt sura och missnöjda Birgitta.
Under de två månader Kalle tillbringat på sjukhuset hade han aldrig sett henne le eller ens småskratta. Och hennes röst passade perfekt till hennes ansiktsuttryck: skarp, sträv och obehaglig, kort sagt.
“Nå, sitter du där igen? Upp på sängen med dig!” morrade Birgitta och höll sprutan i beredskap.
Kalle suckade resignerat, vände rullstolen och körde fram till sängen. Birgitta hjälpte honom skickligt att lägga sig och vände sedan på honom på mage.
“Dra ner byxorna,” befallde hon. Kalle lydde och… kände ingenting. Birgitta var skicklig på att ge sprutor, och för det var Kalle tacksam i sitt stilla sinne.
*Hur gammal är hon egentligen?* tänkte han medan han såg på sköterskan som nu koncentrerat letade efter en ven på hans smala arm. *Hon måste vara pensionär. Liten pension, måste jobba, därför är hon så arg.*
Samtidigt som han tänkte detta, stack Birgitta en tunn nål in i hans blekblå, knappt synliga ven, och han gjorde bara en liten grimas.
“Så där, klart. Har läkaren varit här idag?” frågade hon oväntat medan hon redan började gå.
“Nej, inte än,” skakade Kalle på huvudet. “Kanske senare…”
“Ja, vänta då. Och sätt dig inte vid fönstret det blir drag, och du är redan torr som en strömming,” sa Birgitta och lämnade salen.
Kalle kände sig lite stött, men kunde inte bli arg. Bakom sköterskans sträva sätt anade han en sorts omtanke. Även om den var grovhuggen, var den ändå mer än han var van vid.
Kalle var föräldralös. Hans föräldrar dog när han var fyra år. En hemsk brand bröt ut i deras landsbygdshus, och Kalle var den enda som överlevde.
Brännskadan på axeln och handleden, som läkt fel, påminde honom om den händelsen. Hans mamma, i ett sista försök att rädda honom, kastade ut honom genom ett krossat fönster in i en snödriva.
Hon hann precis innan taket rasade ner och begravde hela familjen under sig. Så hamnade Kalle på barnhem. Släktingar fanns, men ingen verkade ivrig att ta hand om honom.
Från sin mamma ärvde han en mjuk, eftergiven personlighet, en drömmande själ och ljusgröna ögon. Från sin pappa fick han en lång växt, långa kliv och en matematisk begåvning.
Han var inte säker på om han mindes sina föräldrar eller bara inbillade sig minnen. Ibland dök små glimtar upp som ur en gammal film: han och hans mamma på någon landsbygdsfest, skrattande och viftande med en flagga. Eller sittande på sin pappas axlar, med sommarbrisen mot kinderna.
Han mindes också en stor röd katt, som hette antingen Misse eller Pelle… Förutom dessa minnen hade han inget kvar. Även familjefotona brann upp i den fördömda elden.
På sjukhuset besökte ingen honom det fanns ingen som kunde. När Kalle fyllde arton gav staten honom ett stort, ljust rum ett studenthem på fjärde våningen.
Att bo ensam passade Kalle, men ibland övermannades han av en sådan sorg att han kunde gråta. Med tiden vande han sig vid ensamheten och till och med upptäckte dess fördelar.
Men barndomen på barnhemmet gjorde sig ibland påmind: när han såg barn med sina föräldrar på lekplatser, i affärer eller bara ute på gatan, överfölls han av bittra, sorgsna tankar…
Efter gymnasiet ville Kalle börja på universitetet, men kom inte in. Han fick gå på yrkeshögskola istället. Där trivdes han, och ämnen passade honom.
Men med klasskamraterna blev det inget: den tystlåtne och inåtvände Kalle var ointressant för dem. Och han hade inget att prata om med dem, eftersom han föredrog böcker och vetenskapliga tidskrifter framför studentfester och datorspel.
Ibland pratade de, men allt handlade om studier. Det var samma sak med tjejer: Kalles blyghet ingick inte i de manliga egenskaperna, eftersom det alltid fanns mer beslutsamma och pratglada killar som konkurrerade om deras uppmärksamhet.
Dessutom såg Kalle vid arton och ett halvt år ut som en sextonåring. Snabbt blev han gruppens “svarta får”, men det verkade inte bekymra honom det minsta.
För två månader sedan, när Kalle var sen till en föreläsning, sprang han över en isig trottoar och halkade i en underjordisk gång. Han föll så olyckligt att han bröt båda benen. Frakturerna var komplicerade och läkte långsamt och smärtsamt.
Kalle hoppades bli utskriven snart, men med hoppet kom också oro: i studenthemmet fanns ingen hiss eller anpassningar för rörelsehindrade. Och han skulle sitta i rullstol länge än…
Efter lunch kom läkaren, doktor Andersson.
Efter att ha undersökt Kalles ben och röntgenbilder, gav han sitt utlåtande:
“Ja, Kalle, goda nyheter. Dina frakturer börjar äntligen läka som de ska. Om några veckor kan du stå med kryckor. Ingen idé att ligga här längre, du kan fortsätta behandlingen på vårdcentralen. Om en timme får du din utskrivning. Kommer någon hämta dig?”
Kalle nickade tyst.
“Bra. Jag ska be Birgitta hjälpa dig packa. Ha det så bra, Kalle, och förs
