Kackerlackor
Det kändes nästan som om små kackerlackor dansade polska i huvudet på Märta. Inte vilken dans som helst, utan en pigg och intensiv variant.
De snurrade glatt runt, viftade med sina ben som små lampor i takt till den inre musiken, som bara blev högre och högre i Märtas skalle.
Annars var hennes kackerlackor ganska väluppfostrade. Lågmälda, hyfsade, nästan lite adliga på sitt sätt. Det sista hade de fått mer än väl av. Märta hade arbetat omsorgsfullt med deras “genetik” under åren, sin egen brist hade hon försökt råda bot på så gott hon kunde.
Mormor brukade alltid säga till Märta att det var bra med några kackerlackor i huvudet. Det betydde att man garanterat inte var någon vanlig typ. Nä, ett riktigt original, med eld i blicken. Sådana är livet roligare med, för både sig själv och omgivningen. Det är för lite driv i vardagen annars.
Och just “driv” var inget Märta själv hittat på. Mormor var en ovanligt modern kvinna, sprängfylld av nya uttryck och trendiga tankar, trots att hon med sina åttio fyllda fortfarande höll igång som en tonåring.
Egentligen var mormor inte ens någon riktig mormor, utan snarare gammelmormor. Men vem bryr sig om såna där “gammel-” när den riktiga mormorn varit borta länge och gammelmormor tagit den rollen fullt ut? Så, de där extra bokstäverna var bara onödigt.
Jag älskade min “mormor” mer än någon annan människa. Närmare hade jag ingen mamma räknades liksom inte!
Mamma var vad ska man säga? En sån person finns knappt. Smart, vacker, dessutom rektor! Inte för min skola, tack och lov det kan jag tacka mormor för. Det var hon som stod på sig att mamma skulle placera mig i en helt annan skola.
“Varför ska barnet blanda sig i dina bekymmer?”
“Vad menar du?”
“Jo, men tänk! Där är hon en vanlig unge, här är hon rektorns dotter. Förstöra hennes rykte i onödan? Hon kan ha nytta av det när hon blir äldre. Att förlora det går snabbt, att vinna tillbaka Ja, du fattar. Jag behöver inte förklara för dig. Du är ju vuxen nog!”
Min mormor var alltid rakt på sak mot mamma. Alltid uppriktig, för hon trodde att allt annat var slöseri med tid. Märta kunde aldrig avgöra när det var för mycket eller för lite, men resultatet talade för sig själv. Mormor hade fostrat mamma allt från de var fem, efter att hennes egen mamma, alltså mormors dotter, gått bort. Varför och hur det skedde berättade de länge inte för Märta.
“Bara en olycka, Märta. En dum slump. Ett isblock som lossnade, slarvigt snöröjt tak En sådan sak och ett liv försvann. Tur att det bara var ett! Din mamma gick bredvid. Hade inte Manja knuffat bort henne hade jag varit helt ensam kvar.”
“Mormor, kan sånt hända vem som helst?”
“Ska jag ljuga?”
“Nej!”
“Såklart det kan hända vem som helst! Du, jag, påven. Men det är inget att vara rädd för.”
“Varför då?”
“För att vi ska leva! Njuta av varje minut som om den är vår sista. Ge något verkligt till oss själva och världen. Eller ännu hellre något ingen annan har gett. Allt du hinner, för att göra vår värld ärligare, finare, ljusare. Mörkret blir vi ändå kvitt utan oss.”
“Men, det är lätt att säga, mormor. Inte lika lätt att göra!”
“Bra att du förstår det, Märta! Då tänker du rätt. Då växer dina kackerlackor på rätt sätt.”
“Växer?! Men usch mormor, varför kackerlackor?”
Insekter gillade Märta inte. Fjärilar och bin, visst, de gick an. Men just kackerlackor väckte hennes djupaste avsky.
“Åh nej!”, kunde hon skrika, “En kackerlacka!”
“Rör den inte! Den kanske har barn!” sa mormor och klappade raskt till inkräktaren med sin toffel, blickade vaksamt omkring sig. “Ser du fler?”
“Nej, men mormor, du sa ju?”
“Ja, och? Nu undrar jag bara var de där barnen gömmer sig.”
Sedan började storstädning, och Märta förstod att även de små liven låg risigt till.
När Märta blev äldre fattade hon att mormor egentligen förbarmade sig över henne Märta kunde skrika högt, men att faktiskt agera det dröjde så länge att kackerlackan hann få barnbarn.
Alla märkte det från mormor till gympatränarna.
“Ert barn borde göra något annat. Hon är vig, men tänker långsamt. Det kan bli farligt när det krävs snabba beslut. Fundera på det, snälla”, sa tränaren.
“Det gör jag!” svarade mormor och satte Märta i schackklubb.
Där slapp Märta bli stressad. Hon fick tid att tänka och blev till och med hyllad för det. Nog passade det henne! Inte konstigt att hon blev kvar.
Mormor var mäkta stolt varje gång Märta kom hem med en ny pokal. Hon bar den genom trapphuset åtminstone, så att alla grannar fick se.
“Manja, du är vår stjärna!”
“Mormor, nu blir jag nervös!”
“Varför då?”
“Jag minns när du sa till mamma att stjärnor aldrig får se lycka. Jag vill inte bli någon stjärna!”
“Men du missförstår, hjärtat!”
“Förklara då! Jag är ju bara barn!”
Mormor förklarade alltid noggrant, men ibland på sätt som irriterade mamma:
“Vad har du sagt till Märta, nu? Hon frågade vad ‘gå med magen först’ betyder! Hon är bara tretton, mormor!”
“Jag säger bara vad barn måste veta. Fråga Märta, vet du vad som händer i deras klass? Där händer det passioner och affärer, riktigt såpa liknande scener jag blir själv förvånad, fastän jag varit gift tre gånger!”
“Såna grejer har Märta aldrig berättat”
“Du har ju inte frågat! Alla i vår familj har hemligheter men i huvudet går våra kackerlackor i takt till cancan. Prata med ditt barn. Och oroa dig inte, jag lade inga konstiga ord i munnen på henne. Hon är smart och har minne som få.”
“Vad ska jag göra med hennes hjärna? Hon frågar om så konstiga saker, hur pratar man med henne?”
“Så som jag med dig. Kommer du ihåg?”
“Du dolde aldrig nåt! Men varför egentligen?”
“För verkligheten gör mer ont än sanningen. Bättre att Märta får veta, än att dansa omkring sina egna snubbelstenar senare. Du var ockå förberedd, ändå blev du gravid vid nitton, utan man. Inget att skämmas för, men ändå!”
“Mormor!”
“Slappna av! Jag förstår allt om kärlek, om det du inte visste om pappan. Men han förlorade inget på sina lögner, och vi fick Märta. Synd bara att du är ensam, Lisen!”
“Sluta nu, mormor!”
“Jag säger inget mer! Men du måste anstränga dig ett misstag raderar inte ens liv.”
“Jag gör inte det och Märta är inget misstag!”
“Det vet jag! Nu, låt mig fortsätta fostra vårt barn.”
“Okej”
Mamma fann till slut sin egen lycka när Märta var sexton. Nästan ett år dejtade Elisabeth sitt nya sällskap innan hon vågade berätta för oss.
Jag avslöjade henne när jag oväntat såg henne på fiket med en man. Han höll hennes hand och hon log på ett sätt jag aldrig sett tidigare hennes ansikte förvandlades, blev yngre, friskare. Först blev jag sur, men på väg hem slog insikten mig.
“Mormor, visste du?”
“Att mamma träffat någon? Jag anade.”
“Jag vill inte stå i vägen”
“Gör inte det då.”
“Men om han sårar henne?”
Mormor, som stod och pysslade i köket med köttbullar, skakade av sig mjölet från händerna, kramade mig och sa:
“Ingen tillåter det. Vår Lisa har folk som backar henne.”
Jag ifrågasatte inte det. Min mormor var snäll, men tidigare utredare inom polisen. Hon hade satt dit två seriemördare, hon. Så hennes gamla kontakter fanns kvar, och hon visste alltid mer om saker än hon ville berätta. Jag visste: om hennes panna var slät, så var det lugnt. Men att acceptera förändringen? Det satt långt inne.
Snart nog följde också Stefan, mammas nya kille, med hem. Han kom faktiskt för att fria. Och jag jag fick ge mitt godkännande till deras giftermål, för då såg jag att hans känslor för mamma var äkta och hennes karakteristiska orosrynka hade plötsligt försvunnit. Det var en mamma jag gillade.
Svartsjukan satt dock djupt. Jag försökte dölja mitt missnöje, men när min bror Samuel föddes blomstrade mamma ännu mer och jag kunde tillslut inte hålla tillbaka för mormor.
“Vi har verkligen misslyckats med din uppfostran, lilla gumman! Skulle behövt ge dig lite fler tillsägelser,” skällde mormor.
“Men mormor, varför? Jag vill ju inte vara i vägen!”
“Blev det för mycket? Tycker du det är jobbigt att mamma inte längre bara har tid för dig? Ser du inte att du inte är ensam längre? Varken jag eller mamma är odödliga. Nu känns det ändå tryggare för mig. Har du tänkt så på saken?”
“Jo, men det är svårt!”
“Det förstår jag. Du är inte konstig! Du har bara vant dig vid att ha mamma för dig själv. Men ingen tvingar dig att flytta hem igen. Bara var närvarande, hjälp henne lite du får kärlek tillbaka. Det är svårare att ge än att ta. Och kärlek ja, den funkar så ju mer du ger, desto mer får du. Eller tvivlar du att din mamma älskar dig?”
“Nej”
“Nå, då kan du sluta älta! Inom några år är det din tur att flytta hemifrån. Vuxenlivet väntar!”
Okej, att hålla sig sysselsatt har aldrig varit ett problem för Märta. Farväl av barndomen, utmaningar och plugg det fanns alltid något att göra. Till och med en “fiende” Dennis från parallellklassen.
Första gången vi “mötte” var när jag, pyntad för skolstarten, snubblade i trappan och vred foten. Där stod han, oansenlig och tyst, och räckte fram väskan:
“Du borde vara försiktigare!”
“Jo, det har du rätt i hjälp till istället!”
“Det är ju det jag gör. Du är inte logisk.”
Jag kokade av frustration och haltade vidare.
Dennis, tålmodig och lågmäld som få, dök ändå senare upp i skolsköterskans väntrum, där han tjatade till sig att jag skulle ta hand om min stukade fot. Jag blev mest irriterad, och ännu mera när klassföreståndaren sa:
“Dennis han är toppenelev. Går för att bli läkare. Precis som du ville.”
Sedan tänkte jag mer på det.
Just läkare hade jag aldrig tvekat kring. Att hjälpa barn kändes som för mig svårt men viktigt! Och mina kackerlackor i huvudet älskade en riktig utmaning.
Men min bonussläkting Samuel förändrade mitt sätt att se på saker. Javisst älskade jag honom så småningom, men det var svårt att erkänna känslorna för mig själv.
Det var då tanken slog rot är jag ens rätt person att jobba med barn? Om jag inte alltid känner kärlek?
“Bara oro, Märta. Men om du är så självkritisk så borde du kanske pröva på mer innan du bestämmer dig.”
Mormor skickade mig på “praktik” hem till Vera, en nära vän, som hade en stor barnaskara.
Fem ungar, några barnbarn till och med den sortens familj där leende och liv aldrig saknas, och där behövdes både ordentligt tålamod och kreativitet.
Det var då jag först insåg att jag faktiskt valde rätt yrke. Känslan av att kunna göra något, hjälpa, ge kärlek. Det var något speciellt.
Jag klarade antagningen till Karolinska, men var ändå lite missnöjd med min prestation.
Och vem stötte jag inte på där i korridoren första dagen om inte Dennis.
“Jaha, du också här då.”
Hans svala ton irriterade mig först, men vi sprang på varandra rätt ofta på campus, i bibliotek och på café.
Vi kom närmare varandra först när vi båda började volontärarbeta på barnavdelningen. En dag, med clownperuk och ballonger, möttes våra blickar och isen mellan oss smälte.
Barnen kiknade av skratt, Dennis trollade ballongblommor och bjöd generöst på sig själv. Efter föreställningen räckte han mig en ballongros:
“Varsågod du gjorde det bra! Kul att samarbeta.”
“Vill du ta en fika?” frågade han.
Så fick jag veta att han bodde ensam med sin mamma och extraknäckt som läxhjälp.
Det märktes snart att Dennis och jag hade samma sorts “kackerlackor”. Och min mormors ord ekade inom mig:
“De där, Märta, ta tillvara. Det finns inte många såna på denna planet. Träffar du en, håll hårt i honom!”
När jag såg på Dennis, förstod jag att det låg något i visdomen. Speciellt eftersom mormor, tre gånger gift, sagt:
“Alla mina män älskade mina kackerlackor, och sina egna. Att vi skiljdes berodde inte på brist på kärlek eller förståelse ibland bara blev det så. Med tiden berättar jag mer, men du får upptäcka det själv.”
När Dennis sen friade med ring, blommor, och tårar från mamma, mormor som applåderade trots artrosen, Vera som kom med hela sin skara ja, då dansade mina inre kackerlackor verkligen polska.
Vera kramade mig efteråt och viskade:
“Vilken tur du har, Märta! Sådana som Dennis kan man inte tappa bort.”
“Inte ens om jag försökte, Vera. Mormor säger vi har samma sort kackerlackor. Såna släpper man inte.”
Vera log, gjorde en gest med handen precis som jag föreställt mig i huvudet, och svarade:
“Då har du hittat rätt. Välkommen in i klubben, vännen!”
Jag har lärt mig av alla de där galna, dansande kackerlackorna att värdera dem som bär på samma sorts egenheter som jag själv. Det är med dem livet verkligen blir rikt. Och det tänker jag alltid ha med mig.
