Ylvakvinnans hämnd
Kära dagbok,
Småregnet föll dovt mot rutan på bussen. Jag tittade ut genom fönstret där dropparna gled ner, och kände en oväntad oro i kroppen. Jag, Ylva, satt på tåget hem till Rättvik eller snarare hem-hem, för Stockholm med min lilla etta bland höghusen var ju det jag länge såg som mitt riktiga hem. Barndomshemmet kändes främmande, även om jag var född där, gått i skolan där och haft min barndom bland de surrande björkarna och syrenbuskarna.
Att jag, vid tjugosju års ålder, redan lyckats skapa mig något att vara stolt över det tänkte jag ofta på. Jag tog min läkarexamen i Uppsala, fick en plats på en populär klinik i innerstan, och vidareutbildade mig ständigt. Det snurrar på i ett hisnande tempo. Egentligen hade jag inte planerat att åka hem, men senaste samtalen med mamma Ingela och pappa Jan ledde mig hit. Ena gången saknades pappa, nästa gång hade mamma bråttom bort. Något stämde inte.
Hur har ni det egentligen? frågade jag mamma gång på gång, men hon slingrade sig alltid, svarade undvikande: Jo då, allt är väl.
Tåget stannade och stationshuset i Rättvik låg där som alltid, fast kanske hade den gamla ICA-skylten bytts ut och björkarna såg ännu högre ut. Någon taxi behövde jag nästan aldrig, men den här gången steg taxichauffören långsamt mot mig på perrongen: Vart ska du, då? frågade han och rullade min väska över det buckliga småstadsasfaltet.
Storgatan 17, tack, svarade jag.
Vårt gamla faluröda hus vinkade emot mig, med de blåmålade fönsterluckorna öppna. I rabatten frodades syrenerna fortfarande, och brevid grindarna stod björkarna pappa planterade när jag skulle börja högstadiet.
Ylvis! Mammas röst skar genom luften när taxin stannade. Hon mötte mig i dörren med tårar i ögonen, men log samtidigt så brett att jag måste le tillbaka.
Mamma, det behövs faktiskt inte gråtas nu.
Jag gråter av glädje, snösade hon, vi har ju inte setts på tre år!
Vi satt i soffan, mina ben utsträckta och bara andades i kapp. Husets doft var bekant men samtidigt så annorlunda, mycket hemmagjorda köttbullar och gurka från trädgården, men ändå hade mammas nyinköpta duk och servisen med små blåklint som jag aldrig sett förut, smugit in en förändring.
Mamma, var är pappa? Borde han inte vara hemma nu? initierade jag tillslut.
Jag serverar dig mat först, vi pratar sen, sa mamma, med blicken undvikande.
Mamma serverade mig köttbullarna som alltid varit världsbäst, potatissallad från trädgården, små ostkakor. Allt kändes kärleksfullt men annorlunda.
Har pappa åkt iväg på jobb, eller varför är han borta? försökte jag igen.
Han är iväg, jo… Det är ju så, Ylva. Vi har försökt ringa men… Nej, vi har separerat. Jag skulle förklarat tidigare, men varken jag eller han ville oroa dig mitt i allt ditt.
Jag blev stel, ställde undan temuggen, reste mig och såg in i deras gamla sovrum. Hans kostymer var borta.
Men vadå separerat? Var bor han?
I sin mammas gamla villa. Så den står inte tom… Din pappa, han har faktiskt träffat en ny, från Vikarbyn. Hon flyttade in där med sin son.
Jag tappade hakan. Och det säger du så lugnt, som om någon bara stal din persiljeodling?
Mamma suckade tungt.
Men mamma! Ska du bara ta det? Han är en förrädare! Och jag vill inte ha med förrädare att göra. Jag vill inte prata med honom.
Mamma såg sorgset på mig. Men hon diskuterade inte vidare, kanske för att hon hoppades att en promenad skulle svalka mitt humör.
Jag drog på mig träningskläder, drog upp huvan och gick ut i den syreladdade kvällsluften. Småstadslugnet var en chock, jag hade knappt träffat gamla kompisar sedan gymnasiet och i sociala medier har jag aldrig riktigt hängt. Värderingar hade förändrats, tempot i stortstan satt i nacken.
Jag går ner till Siljan en sväng, ropade jag mot mamma, som bara log matt tillbaka.
När jag närmade mig min pappas nya hus stod dörren öppen. En kvinna, kanske fyrtioårsåldern, stod i köket och rörde i en gryta. Jag gick in.
Jaha, så det är du som är nya frun i mitt farmors hus? frågade jag, med tydlig kyla.
Du måste vara Ylva? sa hon osäkert. Kom in om du vill, Jan har berättat om dig…
Nej tack, det räcker bra, fräste jag. Du har inget här att göra, det här är min familjs hus du borde packa och dra.
Jag går ingenstans utan Jan, och förlåt, men jag har inte förstört något för någon. Dessutom har du aldrig träffat mig.
Då kom en pojke ut från sitt rum. Han såg på mig med stora, blå ögon.
Filip, gå lek du, sa kvinnan trött.
Jag slängde en sista blick mot henne. Du ska inte bo här, snäste jag, och gick ut.
Den kvällen gick jag snabbt hemåt, med ilska malande i bröstet. Jag ville skrika på pappa, förklara att han svek både mig och mamma. Men mest var jag arg för att hon verkade ha accepterat allt så lugnt.
Hemma såg mamma på mig med sorg. Så du letade alltså upp henne? sa hon dämpat. Jag förstår att det är tungt, men du måste förstå ibland lever man sida vid sida i åratal och när bandet sakta slits, ja… Det är bara så.
Jag skakade på huvudet. Hur kan man bara resignera? Min mamma, bästa mammisen i världen, visade sig plötsligt be om förlåtelse för att hon lät pappa gå. Hon bekände för mig: Jag var envis då när jag ville gifta mig med din pappa, men nu vill jag också bli älskad, Ylva. Jag vill ha någon vid min sida, inte bara vänskap
Jag grät med henne, höll om hennes händer i mina.
Du är vacker, ung, mamma. Men jag har svårt att förstå vår familj var allt för mig.
Hon log svagt, strök min kind. Och du ska veta att jag också vill leva och inte bara överleva. Här i dalen pratar vi med grannarna istället för psykologen; alla vet ändå allt om alla…
Dagen efter kom pappa hem från sin tjänsteresa. Han såg plötsligt gammal ut, med djupa veck och trötta ögon. Kan vi prata, Ylva? viskade han, men jag bara rusade in på mitt gamla flickrum och slängde mig på sängen.
På hemresedagen gick jag en sista gång ner till Siljan. Längs stranden cyklade två pojkar, en av dem var Filips kille. Plötsligt hördes ett skrik. Filip låg, rädd och till synes skadad, på några plankor. Jag kastade mig fram, såg att han sårat benet på en spik och stukat foten. Jag gav honom första hjälpen, la min jacka under hans huvud och ringde pappa: Kom hit, nåt har hänt!
Pappa och kvinnan kom i ilfart. Vi for till Mora lasarett där vi tog emot besked att det inte var några allvarliga skador, men att Filip måste stanna kvar för observation. Den kvällen gick jag hem, med märklig värme i hjärtat jag kunde trots allt göra gott för någon, även barn till kvinnan jag avskydde.
Nästa morgon stod mamma och jag på stationen när en bil rullade fram. En bekant röst hördes: Men Ylva! Det var Malin! Min gamla klasskompis, numera morsa med pytteliten son på armen, hennes pappa Stig bredvid.
Vi stod länge där och kramades, utbytte nummer och lovade att ses. Strax efter kom pappa, kvinnan och Filip. Nu vågade Filip till och med stötta på sin stukade fot på egen hand. Jag mår bättre nu, Ylva! sade han. Jag log: Bra kämpat, och bara kalla mig Ylva.
Kvinnan såg på mig. Förlåt förut. Men du är Jan och Ingelas älskade barn, precis som Filip är mitt allt.
Tårarna rann när bussen närmade sig. Jag kramade mamma hårt, och när pappa grep tag om mig och lyfte mig som när jag var liten flicka, förlåts en smula av all gammal ilska i mig.
Du kommer väl tillbaka? frågade han.
Det lovar jag, svarade jag, och i samma ögonblick bestämde jag mig för att ibland måste man ge efter och förlåta. Inte för att det känns rätt, utan för att man vet att familjen ändå betyder allt. Ibland kanske man måste släppa sin ilska för att kunna gå vidare.
Bussen rullade ut, solen bröt igenom molnen och jag vinkade tills de försvann ur sikte. Jag har lärt mig: ibland är den största styrkan att försonas, även om det är svårt för utan försoning finns inget riktigt hem att återvända till.
