Ulriks hämnd
Kära läsare, ni kan följa min kanal “Klara Dagar” i meddelandetjänsten MAX, här är länken:
Ett höstregn strilade stillsamt, utan att riktigt ta fart. Ulrika tittade genom det regnprickade fönstret på bussen som tog henne hemåt. Men hem, det menade hon egentligen sin lilla lägenhet i Stockholm, inte byn där föräldrarna bodde. Det där huset var mer barndom än hem nu. Hon hade lämnat allt det bakom sig när hon flyttade för att plugga, och med åren blev stadspulsen hennes nya rytm.
Vid tjugosju års ålder var Ulrika stolt över vad hon åstadkommit. Först läkarestudier på Karolinska, sedan ett bra jobb på en framgångsrik skönhetssalong, och ständig vidareutbildning inom sitt yrke. Hon hade alltid mål – och nådde dem.
Egentligen hade hon inte planerat att åka till byn, om inte för de där märkliga sakerna hon anat mellan föräldrarna. Hon ringde mamma ingen pappa där. Hon ringde pappa, då var mamma alltid “borta”.
Mamma, vad är det som försiggår? frågade hon.
Men Irene svarade alltid undvikande: Det är lugnt, alla mår bra.
Från Arlanda tog hon tåget två timmar norrut, fast det kändes som en kort resa för henne, van vid stadens tempo.
Bussen stannade vid den lilla busstationen i Sundborn. Ulrika kände igen sig, även om det mesta verkade sig likt förutom nya skylten på Konsum tvärs över vägen och att björkarna såg ut att ha vuxit. Solens strålar letade sig genom de tunga molnen. Hon hade sms:at mamma om att hon skulle komma, men när hade hon aldrig kunnat säga exakt.
En smått uttråkad taxichaufför på torget rullade fram emot henne. Vart vill du? undrade han och tog hennes resväska.
Till Storgatan 14, tack, svarade Ulrika.
Det välhållna huset stod där precis som hon mindes. Blåmålade fönsterluckor, en doftande syrenbuske vid verandan och tre björkar planterade av pappa när hon slutade grundskolan.
Ulrikka! Irene skyndade från fönstret till dörren när taxin rullade in. Min lilla tjej, äntligen! Hon log och tårarna rann.
Men mamma, du gråter ju? Det behövs inte, det är ju bara jag!
Det är glädjetårar, tänk att jag äntligen får se dig! Tre år sen sist
Ulrika ställde väskan i hallen, tog av sig jackan och skorna och sjönk ner i soffan, satte upp fötterna och insöp doften av barndomshemmet igen, fast ändå annorlunda. Mamma satte sig bredvid och de kramades länge, ingen sa något på ett tag.
Till sist ställde Ulrika den oundvikliga frågan, den som Irene innerst inne fasade för: Mamma, var är pappa? Är han inte hemma?
Sitt still, jag bjuder på lite mat så pratar vi, svarade Irene.
Ulrika slogs av en ny duk på köksbordet och en blommig servis hon inte såg förut. Allt kändes bekant men också främmande det moderna hemmet i Stockholm var hennes vardag nu.
Men mammas pannbiffar, dem glömde hon aldrig. Potatis från landet, sylt, hemmagjord sallad, raggmunkar mängder av små fat.
Mamma, är pappa på en jobbresa, eller vad? Du är så tyst.
Han är i Göteborg på ett uppdrag nu, blev Irene allvarlig. Det är något vi länge behövt prata om. Fast på telefon, det är så svårt Du är så upptagen: jobb, seminarier, aldrig tid… Förlåt, vi skulle sagt det tidigare, men vi ville inte göra dig ledsen. Vi har separerat, din pappa och jag.
Skilda?! Ulrika knuffade bort tekoppen och gick till föräldrasovrummet pappas kläder var borta.
Och var bor han nu?
Sätt dig, snälla, låt mig förklara. Ibland tar livet oväntade vändningar, även efter många år tillsammans. Vi, Lars och jag, beslöt att gå skilda vägar.
Men, mamma, ni hade det ju bra! utbrast Ulrika, sårad, nästan som när hon var barn. Hon hade alltid fått allt hon ville när hon önskade sig cykel som liten trampade pappa till butiken samma dag.
Större saker som stereon vid tretton tog längre tid föräldrarna sparade ihop, men Ulrika gav pappa blicken, och han tog extra pass på fabriken. Under universitetsåren gick pappas lön till Ulrika, mammas räckte till hushållet. Ulrika började inte på noll efter utbildningen, men hon hanterade ändå pengar klokt.
Nej, skämma bort helt gick inte. Ulrika var ambitiös, föräldrarna stolta när hon kom in på Karolinska.
Ni skilde er och säger inget…?
Det var alldeles nyligen, sa Irene, fast egentligen hade mycket gått snett långt innan Men det får inte drabba dig. Vi älskar dig båda. Det har inte förändrats.
Har han flyttat till mormors gård?
Var annars? Huset ska inte stå tomt.
Jag måste prata med honom! envisades Ulrika, grabbade jackan.
Han är borta två dagar till, säger Irene. I tjänst med Gunnar.
Men varför? Ni har ju hållit ihop så länge Har han nån annan kanske?
Irene suckade: Ja, så är det. Lars har träffat någon. Det är inget konstigt, han är inte gammal.
Vem är den här kvinnan?
Du känner henne inte, hon är från en by strax härifrån.
Och nu bor de i mormors hus?
Ja, varför inte? Var skulle han annars ta henne?
Ulrika höll för pannan: Och du berättar det som om någon stulit en höna, och inte din man!
Ulrika, du behöver inte ta det så hårt Det gick ändå länge, ingen dramatik. Varför slita på varandra i vår ålder?
Mamma, så mesig du är! Han är säkert tjugo år äldre än henne!
Tio år, inte tjugo
Spelar ingen roll, otrogen är han ändå.
Ulrika, han har alltid älskat dig det gör han fortfarande. Förlåt att jag teg. Vi letade efter rätt tillfälle.
Nåväl, sa Ulrika kallt. Jag är inte som du, jag tycker rätt ska vara rätt. Förrädare ska få veta att de gjort fel. Jag vill inte se pappa så är det.
Irene såg sorgset på sin dotter, men tystnade och hoppades att Ulrika skulle mjukna.
Efter en stund kände Ulrika rastlöshet, bytte om till träningsoverall, satte på sig regnjackan och gick ut. Byaluften var stark den förde tankarna till barndomsvänner hon inte haft kontakt med på åratal; i Stockholm kändes det aldrig som om tiden fanns för sånt.
Mamma, går ner till ån en sväng.
Det ser ut att bli regn.
Jag är snart tillbaka.
Mormors gamla hus stack upp bakom hörnet. Hon gick in genom den gnisslande porten, upp till farstukvisten. I köket stod en kvinna, kanske fyrtio, vid spisen.
Är du den nya här? frågade Ulrika bryskt.
Du är Ulrika, va? Lars har visat bild på dig. Kom in.
Det skulle vara på sniskan, sa Ulrika, det här är ändå mitt barndomshem.
Kvinnan såg osäker ut. Jag ber dig, var inte så där… Lars berättade att ni skulle prata… Jag sätter på kaffe.
Vad du nu än heter…
Karin, sa hon, nervöst.
Karin, packa ihop och försvinn härifrån. Har inget här att göra.
Jag åker ingenstans utan Lars. Jag har inte gjort dig nåt ont.
Jo, du förstörde min familj. Om inte för dig, hade de fortsatt.
Ulrika, du vet inget. Jag splittrade inte…
Då dök en pojke på elva-tolv år upp från ett rum, såg nyfiket på dem.
Simon, gå in till dig! sa Karin.
Tänkte gå ut, svarade pojken, gick förbi Ulrika och stirrade förvånat på henne.
Du ska inte bo här! lovade Ulrika och gick.
På väg därifrån kände hon ilskan koka: “Pappa bjuder in nån främling till mormors hus!” Hon ville skälla ut honom, säga hur fel han hade, och allra mest ville hon slänga ut Karin. Men hon visste redan att hon inget kunde göra.
År i storstan hade gjort henne hårdare, mer driven. Hon sov kort, försvarade sig på jobbet, manövrerade bland kollegor och kunder. I barndomsbyn gick livet långsammare det var nästan overkligt.
Men just här, i föräldrahemmet, kände hon vad hon saknat. Värmen, gemenskapen, tryggheten. Skilsmässan slog hårt. Hur vuxen hon än var blev hon liten inombords och ilska blev vapen mot maktlösheten.
Var har du varit? frågade Irene när Ulrika kom hem. Långpromenad vid ån?
Jag såg henne, sa Ulrika torrt. Hon har en son. Nu ska pappa ta hand om någon annans barn.
Irene vitnade, tog sig åt halsen.
Varför gjorde du det? Jag bad dig inte, viskade hon.
Mamma! Ryter Ulrika. Spelar det ingen roll för dig? Ni var gifta i över tjugofem år! Känner du ingen vrede du vill inte hämnas? Det är ju orättvist!
Det finns inget att hämnas, Ulrika. Jag har accepterat det. Skulle inte orka bråka mer, och Lars levde med mig för din skull så länge. Du var det gemensamma, men vi… Vi älskade kanske aldrig på riktigt.
Säger du det bara för att försvara honom?
Nej, käraste. Jag var själv den mest påstridiga när vi var unga. Jag jagade honom, såg till att vi blev ihop. Dig fick vi i kärlek, men när du flyttade blev det… innehållslöst mellan oss. Bara du höll oss samman.
Varför sa du inte sånt här förr? Jag är vuxen nu.
Hur skulle jag? Du kom ju nästan aldrig. Vi ville skydda dig. När Lars berättade om Karin förstod jag direkt. Han har alltid varit rak. Och jag kunde inte hålla kvar honom, orken fanns inte.
Kanske borde ni pratat med någon resan ihop, psykolog…
Ulrika, här är det väl ingen som går till psykolog. Vi har varandra, alla känner alla. Och man vänjer sig. Det var ovant till en början, men Karin var snäll. Hon kom hit bort från en dålig man, med sin son.
Men mamma, du måste ju ändå vara viktigast! Du är ung, vacker!
Nej, nu får det vara, sa Irene och började storgråta.
Mamma, mamma! Ulrika kramade henne, torkade tårarna, du är den bästa, och du ska inte glömma det, jag finns för dig!
Det var dumt att du gick till Karin. Det var inte hennes fel.
Men varför lät du pappa bara gå?
Så blev det. Vad ska man göra leva som ovänner resten av livet? Förlåta är bäst, Ulrika.
Jag förstår dig delvis, men kommer aldrig kunna förlåta pappa.
Och mig också?
Nej, dig kan jag ju inte bli arg på
Vem vet, jag kan också träffa någon.
Gör det, då. Du har ju släppt pappa.
Kanske har jag redan gjort det, säger Irene och ler snett. Kommer du ihåg Anna, du gick i trean ihop med henne?
Ulrika mindes Anna, de var nära vänner en tid, drömde om att bo i Stockholm båda två.
Oj, Anna Hedström? Det var länge sen vi hängde ihop jämt.
Precis. Hennes mamma dog för tre år sen. Anna har ett barn; hennes pappa, Stig, hjälper till med gården ibland.
Anna har barn, alltså? Gift sedan länge?
Ja, och Stig har blivit någon att luta sig mot. Tycker du det är fel?
Nej, mamma, det tycker jag inte Men det är svårt. Jag såg alltid oss som en familj. Nu är det splittrat, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag har pojkvän och tror att jag kan hantera motgångar, men detta Ibland undrar jag om någonting var på riktigt.
Du kommer klara det, Ulrika! Synd bara att Anna är hos sin moster nu. Annars kunde ni setts.
Ja, Anna skulle jag träffa, men pappa vill jag inte se.
Lars blev försenad ytterligare tre dagar, ringde henne och Irene, men Ulrika svarade inte. Hon visste att det var stolthet. Men så snart hon tänkte på Karin, växte ilskan igen.
När pappa väl kom hem körde han direkt till deras hus. Han såg äldre ut nu, tunnhårig och trött.
Får jag prata med dig? Eller krama min dotter? frågade han.
Varför? Du har ju ny familj nu.
Det är Karins pojke, Simon, inte min son och du är min dotter. Förlåt att jag teg.
Hej då, pappa, sa Ulrika och gick till sitt rum.
Han sa farväl till Irene och gick. Det var sista kvällen innan hemfärd.
Dagen efter promenerade Ulrika till ån. Hon såg ett gäng pojkar cykla fort en av dem kände hon igen som Simon. Plötsligt hördes skrik. En pojke låg på en hög brädor, cykeln slängd bredvid. Ulrika rusade dit. Det var Simon rädd, smärtfylld. Han hade fastnat med benet på en spik, kanske stukat foten också. Ulrika kastade av sig jackan, la den under hans huvud och gav första hjälpen.
Det kommer ordna sig, sa hon. Hon ringde pappa och bad honom komma snabbt.
Fem minuter senare kom Lars i bilen. Karin kom utspringande.
Simon! Vad har hänt?!
In med honom i bilen, uppmanade Ulrika.
Vad har du gjort med honom? skrek Karin, förtvivlad.
Lars lyfte upp Simon i bilen; Ulrika satte sig bredvid, handlade instinktivt.
På akuten blev Simon omhändertagen direkt.
Var lugn, sa Ulrika. De tar hand om honom nu.
Karin satt tyst. Lars såg tacksamt på Ulrika, som lämnade sjukhuset och gick hem.
***
Nästa dag, precis innan bussen gick, stod Ulrika och Irene vid busstationen. Tunga moln, regnet på gång. Det var inte så här hon trott att avskedet skulle bli.
En Volvo svängde in. En man bar på ett barn, bredvid honom en kvinna Anna.
Irene lyste upp: Se, det är ju Anna, Ulrika!
Så synd att vi har så lite tid! sa Anna. Har velat träffa dig länge.
Kommer du ihåg mig? frågade mannen. Stig, Annas pappa. Vi tog er till första skoldagen, du klamrade dig fast vid din pappa.
Jag minns, log Ulrika.
Ulrika gav Anna sitt mobilnummer snabbt, men deras samtal bröts när Lars och Karin dök upp, Simon stödjandes mellan dem.
Titta moster Ulrika, jag kan nästan stå! sa Simon.
Det visste jag, du var duktig, log Ulrika, och kände oväntat värme.
Förlåt mig från igår. Jag var rädd för Simon som du säkert förstår, började Karin.
Ulrika såg på människorna runt sig. Egenskaper som “släkt” och “främmande” var onödiga här i byn hörde ändå alla ihop.
Bussen tutade. Irene snyftade tyst.
Sluta nu Olli! Ulrika kommer tillbaka, eller hur? Lars såg på henne, samma gråblå ögon som hennes egna. Det kändes som om han drog henne till sig med bara blicken. Han kom fram, kramade henne så att hon nästan svävade precis som när hon var liten. Hon svarade med en kram.
Kom tillbaka, snälla, och förlåt mig, bad han.
Det ska jag, sa Ulrika och kramade mor, far och Anna. Jag kommer snart lovar.
Hennes resväska hade lastats, och Ulrika såg ut genom fönstret. Alla vinkade, hon hörde dem genom glaset: “Kom snart igen!”
Jag lovar, viskade hon.
Bussen rullade långsamt iväg över sprucket asfalt, slätad av höstsolens första varma strålar just på dem som stod kvar och tänkte på henne och som alltid är hennes riktiga familj.
