24 december
Jag steg av bussen på stationen i lilla Kullbyn, knäpptyst och med tunga kassar i händerna fötterna trötta efter timmar på motorvägen från Göteborg. Nu är jag hemma, ropade jag när jag öppnade dörren. Ingrid, älskade dotter! utbrast mamma och pappa och kom rusande. Vi kände på oss att du skulle dyka upp!
På kvällen satt vi runt det stora köksbordet där mormors saffransbullar och varm glögg spred doft i huset. Plötsligt knackade det på dörren. Säkert grannarna som vill önska god jul, sa mamma och gick för att öppna. Hon kom inte tillbaka ensam, utan hade med sig gäster. Jag tittade på dem som klev in, och trodde knappt mina ögon.
Veckor tidigare hade jag tyst och lite vemodigt betraktat landskapet från bussfönstret på väg mot Göteborg. Den stora rutiga väskan låg i knäet, packad med bara det nödvändigaste fast mormor hade tryckt ner ännu ett paket nylagade bullar överst, vars doft nu fyllde hela bussen.
Jag kunde inte låta bli, öppnade väskan och tog fram två gyllenbruna kanelbullar.
Vill du smaka? frågade jag killen som satt bredvid, som gett mig fönsterplatsen utan krusiduller och blivit genast sympatisk.
Gärna! sa han förtjust och log.
Jag heter Ingrid, presenterade jag mig.
Och jag är Sven! Ska du börja plugga?
Japp! Det finns ju bara jordbruksskola här omkring och jag är nog ingen bonde direkt.
Inte jag heller, suckade Sven. Men jag gillar livet på landet ändå.
Fyra timmars resande senare klev vi av och bytte mobilnummer innan vi skildes åt i Göteborg.
*
Tiden gick snabbt med allt plugg inför tentorna. Både Sven och jag klarade antagningsproven till universitetet, och vi var så lättade och glada. Ovissheten och nervositeten inför proven hörde nu till det förflutna. Framför oss låg bara planer och framtidshopp.
En dag ringde Sven: Ingrid, hej! Ska vi fira att vi kommit in på någon trevlig fika?
Jag blev så glad. Han var lätt att prata med, rolig, och hade något hemtrevligt över sig. Ingen överlägsenhet, inte som vissa andra.
Vi träffades på ett kafé mitt i stan med det lustiga namnet Flodhästen. Vi satt vid fönstret och såg båtarna glida fram över Göta älv. Guider skrek i mikrofoner, folk pekade och skrattade.
Varför heter det här stället Flodhästen? undrade jag plötsligt.
Tja, kanske för att alla som fikar för mycket här ser ut så till slut, flinade Sven.
Det låter rimligt! skrattade jag, där jag njöt av min prinsesstårta.
Snart blev Flodhästen vårt stamställe, och vi började säga: Vi ses på vårt ställe.
Den där kvällen kysstes vi för första gången. Jag minns den kyssen som om det vore igår mjuk och passionerad.
Tiden gick. Sven och jag sågs ofta, och för mig blev han väldigt nära nästan närmast av alla, förutom min familj förstås! Men det är ju en annan sorts kärlek.
Ingrid, ska du inte flytta hem till mig? sa Sven en dag på tredje året. Och så gifter vi oss till sommaren!
Håller du på och friar nu, Sven? log jag.
Mjo, typ!
Så borde jag kanske fråga som de brukar i gamla filmer: Är du säker på att du vill ha mig trippandes omkring jämt? sa jag och fnissade.
Trippa på du, Ingrid, så mycket du vill! skrattade han och snurrade mig mitt i gatan.
Jag kom hem till min studentlägenhet där jag delade med andra tjejer på strålande humör.
Vad har hänt med dig idag, Ingrid? strålade Vilda, min rumskompis. Du utstrålar ren lycka!
Jag dansade runt i rummet: Tjejer, jag kanske flyttar till Sven snart! kvittrade jag.
Får vi komma på bröllopet då? tjoade Linnea, vår andra roomie.
Inte än, vi ska bara bo ihop först! Bröllopet i sommar!
Ingrid, gör det inte! Det är långt till sommaren, mycket kan hända, sa Vilda. Har ni det så dåligt nu?
Jag skrattade: Vilda, du låter som mormor! Alla gör ju så här nuförtiden!
Jag är ingen mormor, jag tror bara inte på samboskap. Min mamma är jurist jag vet hur sånt här kan sluta sa hon sårat.
Förlåt, Vilda! Jag skämtade bara, bad jag henne.
*
Jag trodde aldrig att det där med samboskap skulle spela någon roll. Stämpeln i passet är oviktig, tänkte jag, sån kärlek som vi har finns bara en på miljonen. Men efter samtalet surrade osäkerheten runt i mitt huvud, och jag sköt upp flytten till Sven.
Till slut slutade han också att fråga.
I december gick vi runt i julpyntade Göteborg. Snön låg vit och tung, glittret från butiker och gator var som extra starkt mot allt det vita. Vi frös, men var på gott humör, tills vi passerade Flodhästen.
Kan vi inte gå in? Sven och jag brukar vara här jämt, sa jag.
Ja, och där sitter han väl men vem är tjejen? sa Linnea dystert och nickade mot fönstret.
Vid vårt vanliga bord satt Sven. Mittemot satt en yngre tjej, kanske 2-3 år yngre än oss. De skrattade och såg ut att trivas.
Jag vände mig bort.
Jag går hem, sa jag tyst.
Vi följer dig, tjoade Vilda och Linnea.
Hemma försökte de lugna mig med att jag kanske missförstått, men jag mindes blicken Sven gett tjejen så öm och vänlig. Dessutom satt de på vårt kafé och vårt bord…
Det känns som ett svek! tänkte jag.
Jag slutade svara på samtal från Sven och bad mina rumskompisar säga att jag inte var hemma när han kom förbi.
En dag på universitetet hann han ifatt mig, tog min hand och sa: Ingrid, vad händer? Har du träffat nån annan?
Jag stirrade på honom, irriterad:
Och du har mage att fråga? Duktigt, du är bra på att skjuta ifrån dig! Släpp mig, jag har bråttom till tentan.
Jag slet mig loss och försvann.
*
Jag gjorde klart mina tentor tidigt och åkte hem till Kullbyn över jul. Jag tänkte att under föräldrarnas tak skulle jag kunna slicka mina sår och komma över sveket.
Vinden var kall, snön knarrade under kängorna, och huset gnistrade i vintersolen. Rök steg från skorstenarna och granen utanför, som pappa pyntat likadant som när jag var liten, såg extra vacker ut.
God jul! sa jag när jag klev in.
Ingrid, älskade dotter! Vi visste att du skulle komma!
Hela dagen blev en stor glädjefest. Det enda tråkiga är att dagarna är så korta på vintern.
Men vi kan ju tända ljusen i granen! sa pappa.
På kvällen, runt det upplysta bordet med familjen samlad, knackade det på dörren.
Mamma ryckte på axlarna: Grannarna, antar jag, och gick för att öppna.
Hon kom tillbaka med två gäster Sven och en tjej.
Sven? sa jag chockat. Hur hittade du hit? Vad betyder det här?
Sven skrattade med sin vanliga bullriga röst, och tjejen likaså.
Dina kompisar berättade var du var! Och jag vill att du ska träffa min lillasyster, Lovisa!
Lillasyster? sa jag.
Ja, det är min syster! sa Lovisa och log. Vi är ju lika, om du tittar noga.
Jag kunde andas ut tyngden försvann. Varför har jag gått och oroat mig så länge istället för att fråga? tänkte jag.
Sedan tog Sven på sig uppdraget: Och inför alla här, både min och din familj, vill jag nu fråga: Ingrid, vill du gifta dig med mig? Han tog fram en liten ask med en ring.
Ja! Ja, självklart! sa jag och kastade mig om halsen på honom. Det här blev bästa julen i mitt liv!
Vi ska ha många bästa jular framöver men vi lovar varann att alltid prata direkt om sånt här, sade Sven.
Jag håller med, viskade jag.
Idag har jag lärt mig att man aldrig ska dra förhastade slutsatser när känslor är inblandade. Det är bättre att våga fråga än att grubbla sig sönder och samman. Och så har jag insett hur viktigt det är att omge sig med värme och raka, uppriktiga ord det är det som verkligen förenar oss svenskar, särskilt när vintern är som kallast.
