Julia låg på soffan och grät bittert. Några månader tidigare hade hennes man erkänt att han träffat en annan kvinna – och att hon var gravid. – Julia, förlåt, men vi har varit gifta i två år utan barn. Det är länge. Jag började tvivla på mig själv, – mumlade Genka, – men nu… ja, min… är gravid… – Älskarinnan, – viskade Julia. – Kalla henne vad du vill. Vi får barn om ett par månader. Förlåt. Julia ställde inga frågor om varför Gena hade väntat så länge. Och just två månader före barnets födelse, precis innan nyår, övergav han henne. Så låg stackars Julia, fortfarande fullt påklädd sedan kvällen före, tömd på alla krafter och tårar på soffan. Av någon anledning mindes hon plötsligt ett avlägset nyår från barndomen. Julka gick då i femte klass. Efter skolan brukade hon och tjejerna kika in på Myrorna second hand. Den där lilla butiken var fylld av drömlika föremål. Kläder och skor intresserade dem inte – men prydnadssaker, smycken och leksaker, de lockade! Den dagen såg Julka genast en underbar liten smyckeskrin – himmelsblått med gyllene dekoration. Hon stod trollbunden. När expediten öppnade locket och ljuv musik strömmade ut ur smyckeskrinet och en ballerina i vit tyll började dansa, stod Julia som förstenad. Expediten visade även en liten hemlig utdragslåda – där kunde man förvara smycken. Väninnorna Natasha och Irka trängde sig fram, smackade och ropade: – Wow! Så fint! Vad kostar den? Säljaren log och sade ett för häpnadsväckande pris för tjejerna – fem kronor. ”Aldrig att jag lyckas spara så!” tänkte Julka uppgivet. På den tiden fick barnen trettio öre till lunch i skolan. Man kunde ljuga och säga att man skulle gå på bio, då fick man femtio öre hemifrån. Pappa var på tjänsteresa, mamma skulle aldrig gå med på det. Julia hörde moderns gälla stämma inom sig: ”Vad hittar du på! Fem kronor för en ballerina! Jag köper hellre tre kilo kött och gör köttbullar åt er ungar i en vecka.” Julia gick varje dag till Myrorna för att titta på ballerinan. Den snälla expediten spelade alltid melodin för henne. På sex dagar hade hon lärt sig varenda liten detalj – en nött kant, en avbruten tåspets på ballerinan, en pytteliten fläck. När pappa kom hem drog Julka med honom till second hand-butiken. – Såld, – sa expediten sorgset. – Någon köpte den för bara ett par timmar sedan. Ni hann inte. Tårarna rann, Julia började gråta otröstligt. – Julia, Julia! – tröstade pappan. – Lilla gumman, gråt inte. Jag köper en tårta istället. Trippelchoklad, som du älskar! Hon nickade – särskilt de små chokladsvamparna ovanpå älskade hon – men väninnans ballerina var det svåraste. Dagen därpå tog Irka med sig skrinets dröm till skolan. När Julia insåg att hennes vän blivit ägare till hennes lilla skatt kände hon hjärtat brista igen. – Min mormor köpte den när hon kom från landet för att fira nyår hos oss. Jag suktade efter den där i en hel vecka, skryter Irka. – Jag också, – säger Natasha menat. Julia störtade ut ur klassrummet i gråt. Petter, pojken som var förälskad i henne, ropade: – Julia, vill du ha en likadan? Jag lovar… – Var ska du hitta en sån? Din knasboll! – fnyste Julia och stormade ut. ”Åh, stackars Petter, varför är jag så elak”, grät hon ännu mer utomhus. Det var mitten av vintern och Julia stod ute i kylan i nästan en halvtimme utan jacka – och blev förstås sjuk nästa dag. Petter besökte henne: – Har inte hittat någon ballerina än, men jag lovar att jag gör det! – Dumskalle, Petter! Den är utländsk. Där står det – Made in DDR. Någon sån hittar du aldrig… – DDR? Då får jag väl resa dit, svarade pojken beslutsamt. De blev vänner på riktigt och i åttonde klass vågade Petter äntligen kyssa Julia. De började umgås som ett riktigt par. Efter nian blev Petter inkallad till lumpen – i Tyskland, av alla ställen. Han skrev brev och skojade ibland om att ballerinan lyste med sin frånvaro. Men Julia väntade inte. Ett halvt år före Petters muck träffade hon Genka, som snabbt charmade henne och dedikerade en egenkomponerad gitarrsång till henne. Snart var det bröllop. När Petter kom hem från lumpen och hörde att Julia gift sig, tog han jobb på en norsk fiskebåt och försvann från staden. Deras vägar korsades aldrig igen. Julia reste sig långsamt från soffan och kokade kaffe. Plötsligt insåg hon att hennes tårar inte längre handlade om mannen som lämnat – utan om det som aldrig blev med Petter. Var fanns han nu? Var han gift? Det var 31 december. Snart nyår. Alla vänner firade med sina familjer. Julia ville inte vara i vägen. Hon gick till Konsum och marknaden, köpte lite gott och lagade ensam en egen liten festmåltid. När hon kom hem med matkassarna mötte hon plötsligt en tomte i trapphuset. Vid åsynen av tomtemasken vällde tårarna fram igen. – Lilla vän, varför gråter du? Det är ju fest! Ta den här, – sa tomten och räckte över ett paket. Sedan försvann han i mörkret innan Julia hann tacka. Paketet var tungt. Julia tog det till köket och öppnade försiktigt. I paketet låg… ett nytt himmelsblått smyckeskrin med gyllene inlägg. Hon drog upp locket, vevade upp musiken – och ut dansade en ballerina med bägge tåspetsarna intakta. Julia öppnade det hemliga skåpet. Där låg en vigselring. Hon drog till fönstret. Ute på gården skymtade tomtens silhuett. Julia slet på sig tofflorna och sprang ner. Han stod kvar… och så fort han vände sig mot henne rusade de mot varandra. När Julia kramade den varma fuskpälsen, viskade hon: – Din knasboll! Du fixade det ändå. – Japp! – svarade Petter. – Hittade den i Tyskland, precis som jag lovade dig.

Julia låg på soffan och grät i kapp med mörkret utanför. Några månader tidigare hade hennes man, Erik, erkänt att han hade träffat en annan kvinna. Och nu väntade den andra barnet.
Förlåt, Julia, men vi har varit gifta i två år utan barn. Jag började undra över mig själv, ursäktade sig Erik. Och nu är hon gravid.
Din älskarinna? viskade Julia tomt.
Kalla henne vad du vill, men vi ska ha barn snart… Förlåt.
Julia orkade inte fråga varför Erik hade väntat så länge, eller varför han just innan julens och nyårets tid valde att lämna henne.

Den här kvällen låg hon ensam på soffan, fortfarande påklädd, trött, utmattad, och med röda ögon som sved. Tankarna vandrade oväntat till en avlägsen nyårsafton från hennes barndom.

Julia gick då i femte klass, och efter lektionerna brukade hon och hennes vänner kika in på kommissionsbutiken, ett slags loppis som alltid kändes full av hemliga skatter. Kläder var inget de brydde sig om, men prydnader, leksaker och smycken kunde få flickorna att tindra.

Den dagen föll Julias blick direkt på en fantastisk liten speldosa. Den var himmelsblå med gyllene detaljer. Förtrollad stod hon och stirrade, och när expediten öppnade locket och lät musiken spela, steg sakta en balettdansös klädd i kritvit tyll upp från sammetsblått mörker och började snurra. Julia glömde helt att andas.

Expediten gav dem sedan ett litet hemligt fack att titta på, perfekt för smycken.
Väninnorna Anna och Maja drog genast efter andan.
Wow, vilken grej! Hur mycket kostar den?
Expediten log.
Priset är fem kronor.
Julia suckade tyst. “Så mycket pengar kommer jag aldrig att ha.” I skolan fick barnen mest 30 öre till lunch, kanske 50 om de skulle gå på bio. Pappa jobbade borta och mamma skulle aldrig gå med på ett sådant köp.
Hon hörde mammas röst inom sig:
“Fem kronor för en speldosa? Jag köper hellre tre kilo kött och gör köttbullar åt er i en vecka!”

Så Julia besökte butiken varje dag, bara för att få se på balettdansösen. Expediten, en vänlig farbror, spelade alltid upp speldosan för henne och lät balerinan dansa varje gång.

Efter sex dagar kunde Julia varje repa och skavank utan och innan. Det fanns en nött kant, och på dansösens klänning satt en liten prick, och på skon saknades en udda detalj. Ändå tyckte Julia bara mer och mer om den.

Så kom dagen när pappa äntligen kom hem. Julia drog direkt med honom till butiken, men expediten såg bedrövad ut:
Tyvärr, flickan lilla, den blev såld bara för ett par timmar sedan

Tårarna vällde upp och hon började gråta, utan att skämmas.

Julia, lilla vän! försäkrade pappa. Ska vi köpa en tårta istället? En riktig tryffeltårta, precis som du älskar.
Julia nickade, visst älskade hon tårtan, särskilt de små chokladsvamparna på toppen. Men sorgen över balerinan ville inte släppa.

Nästa dag kom Maja till skolan med just den speldosan. När Julia såg att hennes vän blivit den lyckliga ägaren, svämmade ledsamheten över.
Maja spelade melodin, och alla i klassen blev tysta, hänförda över underverket.
Mormor köpte den åt mig igår, sken Maja. Hon kom till stan för att fira nyår med oss. Jag spanade på speldosan hela veckan.
Jag med, viskade Anna med ett sting av besvikelse.
Julia orkade inte mer och rusade gråtande ut från klassrummet.

Petter, en pojke i klassen som alla visste var förälskad i henne, ropade efter henne:
Julia, varför gråter du?
Inget! ropade Julia och sprang vidare.

Petter fann henne senare stående vid fönstret, pannan mot den iskalla rutan.
Julia, jag lovar att jag ska hitta en sådan speldosa till dig. Jag lovar, sade han försiktigt.
Hur skulle du kunna det? suckade hon. De är utländska, du förstår väl. Där står ju Made in DDR under. Hur skulle du kunna hitta en sån?
DDR är ju gamla Östtyskland, eller hur? kontrollerade Petter.
Ja, nickade Julia.
Då får jag väl åka dit, svarade han med pojkaktig envishet.

Från den dagen började Julia och Petter umgås mer och mer. Först som vänner, sedan när de kom upp i åttonde klass tog Petter mod till sig och kysste henne. Och Julia sa ja, båda blev kära.

Efter gymnasiet mönstrade Petter in i lumpen och blev ironiskt nog stationerad i Tyskland.
Han skickade brev till Julia och kunde ibland, halvt på skämt, skriva att han ännu inte hittat någon balettdansös.

Men Julia väntade inte. Ett halvår före Petters muck mötte hon Erik, som fångade henne med en gitarr och en sång han diktade ihop på stående fot. Hon föll genast, och två månader senare var de gifta.

När Petter väl kom tillbaka, och fick veta att Julia gift sig, tog han hyra på en norsk båt och blev kvar på havet. Mötet mellan dem dog ut.

Julia reste sig sakta från soffan och drack en kopp kaffe. Allt oftare dessa dagar tänkte hon på Petter, och insåg att tårarna inte bara gällde maken som övergett henne, utan också vad hon och Petter aldrig hade fått. Var fanns han nu? Hade han familj?

Det var nyårsafton, 31 december, och Julia förberedde sig motvilligt för att fira ensam. Vännerna firade med sina familjer, och det kändes påfluget att bjuda in sig själv.

Så hon gick till Hötorgets marknad och ICA och köpte några smådelikatesser till en enkel nyårsmiddag. Medan hon återvände hem, mötte hon oväntat en man utklädd till tomte i trapphuset. Tårarna steg igen.

Men lilla vännen, varför så ledsen på självaste nyår? sade tomten med överdriven gubbröst, och räckte fram ett paket ur sin säck. Snabbt försvann han bort i trappuppgångens dunkel.

Julia hann knappt säga tack. Paketet var tungt, och när hon kom in i köket öppnade hon det försiktigt.

Där låg… en ny, himmelsblå speldosa med gyllene dekorationer. Julia öppnade försiktigt locket. Musiken spelade, och balettdansösen snurrade den här gången med båda balettskor på plats.
I det lilla facket låg en vigselring.

Julia rusade till fönstret. Ute på gården syntes tomtens silhuett. Hon stack snabbt ner fötterna i tofflorna och sprang ut. Vid porten vände tomten sig om och det var Petter.

De sprang mot varandra, och Julia slöt honom i famnen.
Din tok, viskade hon med ett skratt bland tårarna. Så du hittade den till slut.
Javisst, log Petter. Lovade ju. Letade tills jag fann en i Tyskland.

På nyårsafton fann Julia inte bara sitt gamla barndomshjärta igen, utan förstod också att allt har sitt pris och att det största värdet ibland är själva vägen vi går och de vi aldrig riktigt slutar älska.