Julia låg på soffan och grät bittert. Några månader tidigare hade hennes man berättat att han hade en annan – och hon var gravid. – Förlåt, Julia, men vi har försökt i två år utan barn. Det är lång tid. Jag började tvivla på mig själv, mumlade Kent, – men nu… ja, min… blev gravid… – Älskarinna, viskade Julia. – Kalla det vad du vill. Vi ska få barn om ett par månader. Förlåt. Julia frågade inte varför Kent väntat så länge. Bara två månader före förlossningen och precis före nyår lämnade han henne. Och så låg den stackars kvinnan kvar på soffan, fortfarande påklädd sen kvällen innan, helt utmattad och utan tårar kvar, och tänkte plötsligt på ett avlägset nyår från barndomen. Julia gick då i femte klass. Efter skolan sprang hon och tjejerna till secondhandbutiken. De brukade kika in där ofta. Den udda butiken verkade full av magiska ting. Kläder och skor lockade inte alls, men souvenirer, leksaker och smycken – absolut. Den dagen såg Julia genast den underbara smyckesasken. Den var himmelsblå med gyllene inläggningar. Julia stirrade förtrollat på föremålet. När expediten öppnade locket, började musiken spela, och ut ur djupet av blå sammet snurrade en ballerina i vit tyllkjol. Julia stelnade och glömde andas. Expediten visade även en hemlig låda där man kunde lägga smycken. Väninnorna Nathalie och Ida trängde sig fram och suckade hänfört: – Wow! Snyggt! Oj! Nathalie kläckte genast ur sig: – Vad kostar den? Expediten log och sa en skyhög summa för tjejerna – fem kronor. ”Jag kommer aldrig kunna spara ihop så mycket”, tänkte Julia. Det var inte realistiskt. På den tiden fick de trettio öre till skolmaten, och det räckte till lunch. Man kunde ljuga och säga att man skulle på bio. Då gav mamma femtio öre. Synd att pappa var på tjänsteresa och inte kom hem förrän om en vecka. Han skulle ha köpt den. Det var lönlöst att fråga mamma. Julia hörde redan mammans gälla röst: ”Trams! En ballerina för fem kronor. Jag köper hellre tre kilo kött. Då klarar vi oss med köttbullar i en vecka.” Nej, mamma skulle man inte fråga. Det var bara att vänta på pappa. Varje dag gick Julia nu förbi och tittade på smyckesasken. Expediten, en vänlig farbror, satte genast igång den när han såg henne, och ballerinan dansade. Efter sex dagar kunde Julia utantill varenda detalj. Hon såg det nötta hörnet, ett flisat litet parti. Ballerinan saknade en tåspets och på klänningen satt en mikroskopisk fläck. Men Julia granskade allt så noga att hon lade märke till minsta skavank. Så fort pappa kom hem släpade hon honom till secondhandbutiken. – Den är såld, sa expediten ledsamt. – Bara för några timmar sen. Ni hann tyvärr inte, suckade han medkännande. Tårarna sprutade, och flickan grät otröstligt. – Julia, Julia, utbrast pappa. – Vad är det? Gråt inte. Vill du att jag köper en tårta åt dig? Precis nu. Kom, som du gillar, tryffel. Julia nickade. Hon älskade tryffeltårta. Särskilt svamparna ovanpå – de var av ren choklad. Men gråta slutade hon inte. Hon sörjde sin ballerina. Nästa dag tog Ida med sig den åtråvärda asken till skolan. När Julia såg att hennes skatt nu tillhörde väninnan brast hennes hjärta av sorg på nytt. Ida vred upp asken, och den magiska musiken strömmade. Sedan dök den lilla dansösen upp. Alla i klassen blev tysta och beundrade asken. Ida log belåtet: – Fick den av mormor igår. Hon kom in till oss för att fira nyår. Jag släpade med henne till secondhand direkt. Jag har spanat på den lådan en hel vecka. – Jag med, sa Nathalie sårat. Julia brast ut i gråt. Peter, som alla visste var förälskad i Julia, frågade: – Varför gråter du, Julia? – Inget, skrek Julia och sprang ut ur klassrummet. Julia pressade pannan mot det iskalla fönstret i tystnaden. – Julia, jag ska köpa en likadan till dig. Gråt inte, sa Peter, som kommit efter henne. – Var hittar du en sån? frågade Julia föraktfullt. – Pucko, utbrast hon och sprang iväg. ”Varför var jag elak mot Peter också?” grät hon än mer ute på skolgården. Det var svinkallt, och Julia, dåligt klädd, stod ute i en halvtimme. Det slutade förstås med att hon blev sjuk. Samma dag kom Peter och hälsade på henne hemma. – Julia, har inte hittat någon ballerina än, meddelade han, – men jag kommer hitta en. Lovar! – Din pucko, Peter. Vart ska du hitta den? Den är från Tyskland, det står under – Made in DDR. Hur ska du hitta en sån? sa Julia förtvivlat. – DDR, är det Tyskland? frågade Peter. – Ja, suckade Julia. – Då åker jag dit! sa han bestämt. Från den dagen blev de nära vänner. Först på barnsligt vis, men i åttan vågade Peter kyssa Julia, som inte gjorde motstånd. Och från då var de ihop på riktigt, med både kramar och kyssar. Efter nian ryckte Peter in i lumpen. Och ironiskt nog hamnade han i Tyskland. Peter skrev brev, ibland skämtade han att han ännu inte hittat någon ballerina. Men Julia väntade inte. Ett halvår före Peters muck träffade hon Kent. Han förtrollade henne direkt när han skrev en låt till henne på gitarr. Hennes hjärta smälte, och två månader senare gifte de sig. När Peter kom hem och fick veta att Julia gift sig tog han jobb på en norsk båt och gav sig ut till sjöss. Han kom sällan hem, och träffade aldrig Julia igen. *** Nu reste sig Julia sakta från soffan, drack sitt kaffe och märkte att hon ofta tänkte på Peter, och att hennes tårar inte längre handlade om maken som lämnat, utan om det som aldrig blev med Peter. Var var han nu? Gift? På kalendern stod det 31 december. Hon måste möta det nya året på något sätt. Väninnorna skulle fira med sina familjer. Det kändes fel att tränga sig på. Julia gick till torget och affären. Hon köpte lite gott för att åtminstone försöka förgylla ensamheten med festmat. När hon med kassarna kom in i porten stod plötsligt en tomte ur hissen. Då rann tårarna igen på Julia. – Men vad gråter du för, flicka lilla? sa tomten med spelat gubbig röst. – Det är fest! Här, ta den här. Och han drog fram en ask ur säcken. Sen försvann han i portuppgångens dunkel. Julia hann inte ens tacka. Asken var ganska tung. Hon gick till köket och öppnade paketet försiktigt. Där låg… en ny, himmelsblå smyckesask med gyllene inläggningar. Julia vred långsamt upp den. Ur sammeten steg en ballerina på båda tåspetsarna. Hon öppnade den hemliga lådan där inne. Där låg en vigselring. Julia sprang till fönstret. Där nere skymtade tomtefiguren. Julia kastade sig ut i tofflorna, tvekade vid porten, men då vände sig tomten om. De sprang mot varandra. Julia slängde sig i den varma tomtekappan och viskade: – Pucko! Du fick verkligen tag på den till slut. – Japp, sa Peter. – Hittade den i Tyskland, jag lovade ju dig.

Author Karlsson JohanReading 8 minViews 238

Julia låg på soffan och grät tyst. För några månader sedan hade hennes man, Erik, erkänt att han träffat en annan kvinna. Den andra kvinnan väntade nu hans barn.
Förlåt, Julia, men vi har ju varit tillsammans i två år utan barn. Jag började tvivla på mig själv, mumlade Erik skamset. Och nu… Ja, min… hon är gravid…
Älskarinna, viskade Julia.
Kalla henne vad du vill. Vi ska få barn om några månader. Förlåt mig.
Julia orkade inte ens fråga varför han hade väntat så länge. Inte heller varför han valde att gå just två månader innan barnet skulle komma, precis före nyår.
Så där låg Julia, påklädd i sin soffa, trött på livet och tårarna var slut. Av någon anledning kom hon att tänka på en barndomsnyår långt borta i tiden.

Julia gick då i femte klass. Efter skolan brukade hon och hennes vänner sticka in huvudet i Myrorna, secondhand-butiken, som alltid kändes som en magisk skattkammare. Kläder och skor tittade de knappt på, men prydnader, leksaker och smycken kunde de stå länge och titta på.

Den dagen fastnade Julias blick direkt på en sagolik smyckeskrin. Den var himmelsblå med gulddekor. Hon stod hänförd, oförmögen att slita blicken ifrån den.
När expediten öppnade locket flödade musik ur skrinet och ur det blå sammeten rörde sig en ballerina i gnistrande vit kjol runt i en långsam dans. Julia höll andan. Sedan fick de se ett litet dolt fack där kunde man lägga sina dyrbaraste smycken.
Hennes vänner Elin och Maja stod bredvid och tjöt av förtjusning:
Oj, så fin! utbrast Elin.
Vad kostar den? frågade Maja ivrigt.

Med ett snällt leende svarade expediten:
Den kostar femtio kronor.

Julia visste direkt att det var hopplöst. Hon tänkte: Aldrig i livet får jag ihop så mycket. På den tiden fick man tio kronor i veckopeng, det räckte till ett litet mellanmål i skolan. Kanske kunde man ljuga och säga att man skulle på bio, då kunde mamma ge tjugo kronor.
Tyvärr var pappa ute på jobbresa och skulle inte komma hem på en vecka. Han brukade alltid köpa något fint om hon bad snällt. Med mamma var det ingen idé att försöka.
Hon hörde nästan mammans röst:
Smyckeskrin för femtio kronor, har du blivit tokig? För det kan vi köpa köttbullar och ha middag hela veckan!

Så Julia höll sina drömmar för sig själv och väntade på pappa.
Varje dag gick hon förbi Myrorna och beundrade ballerinan. Expediten, som tyckte synd om henne, brukade alltid dra upp musiken så Julia fick se skrinet snurra och dansen börja.
Efter sex dagar kunde hon varenda detalj utantill: ett lite nött hörn, en flisa i guldet och ett litet märke på tyllen. Ballerinan saknade till och med en sko, och på kjolen fanns en minimal prick. Julia såg allt, för hon studerade den länge varje gång.

Så fort pappa kom hem drog hon honom till Myrorna.
Den blev såld, sa expediten beklagande. För bara ett par timmar sedan. Ni kom tyvärr för sent.

Tårarna brände och Julia brast ut i gråt.
Julia, lilla stumpan! Låt oss köpa en prinsesstårta istället, försökte pappa trösta. Sån du älskar, med marsipanrosor på.

Hon nickade, men gråten ville inte ge sig. Hon tyckte så synd om sin lilla ballerina.
Nästa dag hade Maja, hennes vän, med sig skrinet till skolan. Julia såg direkt och kände avund och sorg skölja över sig igen.
Maja drog upp skrinet för hela klassen. Alla blev imponerade.
Min mormor köpte den när hon kom hit för att fira nyår, sa Maja nöjt. Jag har också tittat på den hela veckan.
Jag också, suckade Elin.

Julia klarade inte av mer och sprang gråtande ut ur klassrummet.
Pojken Per, som alla visste var förtjust i Julia, försökte trösta:
Vill du så köper jag ett likadant till dig, sa han.
Men var skulle du hitta ett sånt? Det är ju import från Tyskland. Der står Made in DDR under, sa Julia föraktfullt.
Då får jag väl åka till Östtyskland, svarade Per allvarligt.

Från den dagen började de vara tillsammans mer och mer. Först som vänner, sen som tonårskärlek. I åttonde klass vågade Per kyssa Julia för första gången, och från den dagen blev de ett riktigt par.
Efter gymnasiet blev Per inkallad till lumpen, och hamnade ironiskt nog i Tyskland.
Han skrev brev till Julia och skämtade ibland om ballerinan: Har inte hittat någon ännu, men letar vidare.

Men Julia orkade inte vänta. Ett halvår innan Per kom hem träffade hon Erik, som charmade henne när han sjöng en sång han hittat på till henne, spelad på gitarr. Julia föll som en fura och två månader senare gifte de sig.
När Per kom tillbaka från sin militärtjänst och fick veta att Julia gift sig, tog han anställning på en norsk fiskebåt och lämnade Sverige. De såg aldrig mer varandra.

Julia satte sig långsamt upp i soffan och drack en kopp kaffe. På sistone hade hon allt oftare tänkt på Per, och insåg att tårarna egentligen inte handlade så mycket om Erik, utan mer om den där aldrig upplevda framtiden med Per. Var är han nu? Har han gift sig? Tänkte han ibland på henne?
Det var nyårsafton och kalendern visade 31 december. Alla vänner var upptagna med sina familjer. Julia ville inte tränga sig på.
Hon gick till torget och till Ica, köpte lite gott för att laga sig en fin måltid och lindra ensamheten.

När hon kom hem och klev in genom porten mötte hon plötsligt en man i tomtedräkt som klev ur hissen. Tårarna rann igen.
Varför gråter du, tös? sa han med påklistrad gubbröst, log och räckte över ett paket ur säcken innan han försvann ut i vintermörkret.
Julia hann inte ens säga tack. Lådan var oväntat tung.
Hon gick in i köket, öppnade paketet försiktigt och slog handen för munnen. Där låg ett nytt, himmelsblått smyckeskrin med gulddetaljer. Hon vred på nyckeln. Ballerinan snurrade till musiken, nu med båda skorna på.
När Julia lyfte på det hemliga facket låg där en vigselring.
Hon rusade till fönstret. Ute i snöyran syntes tomten, och Julia slängde snabbt på sig sina tofflor och rusade ut.
Tomten vände sig om. De båda kände igen varandra direkt och sprang varandra i mötes.
Julia stod tryckt mot Pers varma vinterjacka och viskade:
Din tok, du hittade den ändå.
Jag sa ju att jag skulle göra det, flinade Per. Jag letade upp den i Tyskland, för dig.

Vi vet aldrig vilka vägar livet tar, men ibland visar sig lyckan när vi minst anar det. Ibland måste man förlora för att förstå vad som verkligen betyder något och ibland väntar den största gåvan där vi minst väntar oss den.