Ju längre bort, desto närmare hjärtat… – Vet du vad, mitt kära barnbarn! Om jag nu stör er så mycket, finns det bara en lösning. Jag åker inte längre till döttrarna, och jag tänker inte vända mig till vänner eller gamla bekanta. Och någon gubbe behöver jag verkligen inte leta efter. Ser man på, nu har de fått för sig att gifta bort mig på ålderns höst! – Mormor, det är ju precis det jag och mamma har sagt länge! Flytta till ett äldreboende istället. Skriv över huset på mig, mamma ordnar ett rum till dig där. Du får grannar att prata med, och vi slipper störa varandra. – Jag lämnar inte mitt eget hem. Sanna mina ord, Sacha. Om jag är till besvär, så finns dörren – välj vilket håll du vill! Du är ung, smart kille – skaffa en lägenhet och lev som du vill. Plugga vill du inte – börja jobba då. Ta hem nya tjejer varje vecka om det roar dig. Men snart fyller jag 65 år. Jag vill ha lugn och ro. Jag har flackat runt i flera år – nu är det dags att komma hem. Det är inte rätt, mitt barnbarn, att ni kör ut mig från mitt eget hem och lever på min pension med era flickvänner. Det är ingen oändlig kassa jag har. Så en vecka har du på dig. Hittar du inget – sov hos polare eller hos din där… vad hon nu hette, kommer aldrig ihåg, men i mitt hus ska hon inte vara idag, så är det bara! Tänk att ni antingen vill gifta bort mig eller sätta mig på hem, bara för att få plats åt er! Ett upprört barnbarn försökte invända, men Lidia stängde dörren till sitt rum och lyssnade inte. Huvudet värkte förfärligt. Skulle behöva ta en tablett, men då måste jag ut i köket, och jag vill inte träffa barnbarnet nu. Hon såg sig runt i det lilla rummet och upptäckte en halvfull flaska mineralvatten. Perfekt, räcker till en klunk. *** Lidia förvånade sig själv med sin beslutsamhet. All irritation hade samlats på hög, och nu sa hon ifrån. Två långa år hade hon tigit och stått ut, sprungit mellan döttrar och deras familjer, och åkt hem så snart hon anat att hennes besök var oönskat. Och så har nu barnbarnet, lat och 20 år, slott sig ner i hennes hus. Ene veckan en flickvän, nästa en annan – och mormor är bara i vägen, hostar och stör romantiken genom väggen. – Mormor, kan du inte åka bort till någon ett tag? Så att jag och Dasha, Maja, Sofia eller Emma (eller vilken det nu är den här veckan) får vara ifred. Och Lidia åkte – till kusinen, barndomsvännen, en före detta kollega – och blev kvar sent varje gång för att ge ungdomarna utrymme. Till en början var besöken uppskattade, men när de blev regelbundna blev entusiasmen mindre. Lidia märkte att hennes närvaro tyngde vännerna. *** Just när det knappt längre fanns någon plats att åka till, fick äldsta dottern barn. Livet i storstan med bolån och skolbarn gav inte mycket utrymme för föräldraledighet, så mormors hjälp kom väl till pass. Lidia flyttade till dottern. Första månaderna var allt frid och fröjd – varma middagar, städad lägenhet, barnbarn som blev ompysslade. Men efter ett tag började svärsonen, bara tio år yngre än sin svärmor, klaga. – Lidia, köp inte sådana korvar mer, det kan man ju bli sjuk av. Och varför köpa korv när du ändå är hemma hela dagen? Kan du inte laga riktig mat, som köttbullar eller schnitzel? – Lidia, köttbullar i all ära, men du gör av med väl mycket pengar på mat och hushåll! Du måste vara mer sparsam! – Lidia, vegetariskt är fint, men nog borde vi ha mer kött på bordet! Så höll det på. När du ändå är hemma med barnen, vill du inte hjälpa äldsta barnbarnet med skolarbetet? Varför anlita extralärare när mormor finns? Och ännu mer fick Lidia höra – att prata i telefon ansågs onödigt pladder. Och äldsta barnbarnet, en flicka med skinn på näsan, tyckte att mormor var töntig, klädde sig omodernt, skämde ut henne inför vänner och tvingade henne att plugga. Varför har du ens kommit hit, mormor? Åk hem till din egen stuga och styr där! Lidia teg, försökte stilla allas önskemål. Hon köpte kött åt svärsonen, gav lite fickpengar till barnbarnet som kompensation för “skammen” och förde över resten av pensionen till Sacha, barnbarnet, så att el och vatten blev betalda. Klaga till dottern var lönlöst; hon satte aldrig emot sin man. Vad annat att vänta, när hon kämpat för att få honom och två barn tillsammans? Ibland bad dottern tyst: “Stå ut mamma, det är för min skull”, men mer sa hon inte. När yngsta barnbarnet började förskolan försvann plötsligt behovet av mormors hjälp. Svärsonen tackade för hjälpen och föreslog att Lidia kunde åka hem. Lidia reste hem, glad att åter vara sin egen. Nu kunde hon själv bestämma när hon ville sova och när hon ville äta. Men nej, där var ju Sacha, dotterns son, boende permanent i hennes kyrkstuga – och inte ensam utan flickvän. Smutsigt överallt, elen på väg att stängas av, ingen hade betalat vattnet. Det fanns inget val – mormor tog lån, betalade skulder och fick ordning på huset. Och då var barnbarnet missnöjd. Huset var för litet, två rum och kök, och ingen privatliv när mormor hostade bakom väggen. Lycka att yngsta dottern nu skulle ha barn: “Kom och hjälp, mamma.” Vad göra? Lidia packade och åkte. Efter tre månader kände hon sig överflödig och återvände hem innan hon blev ombedd att dra. Och återigen var Sacha missbelåten. Så kanske skulle Lidia ha fortsatt stå ut med allting, om det inte vore för händelsen direkt efter att hon återvänt. Huset var åter rent, inga skulder denna gång, och hon betalade själv. Men plötsligt var hon åter i vägen för barnbarnet. *** – Sacha, jag ska hälsa på en vän idag, hon fyller år. Kommer hem sent, lås dörren, jag smyger in bakvägen. – Varför sover du inte där istället? Ska du tassa runt på natten och störa. Bli kvar några dagar, så får vi lite lugn. – Inte tal om det – jag åker hem. Festen var igång. Först satt de på kafé, sedan gick de närmaste hem till vännen. Samtalen blev många, ingen ville prata om tråkigheter. Lidia skulle just gå, då vännen fick samtal. Hon tittade på Lidia, steg ut på verandan, och berättade när hon kom tillbaka att det var dottern, Nastja. – Vad har hänt? Varför ringde hon inte mig? – Lidia tog fram telefonen, men vännen stoppade henne. – Ring inte, Lidia. Allt är bra. Hon ville bara att du skulle stanna över natten hos mig. – Stanna? Varför det? Jag sa ju till Sacha att jag skulle hem! – Sacha ringde sin mamma, sa att de ville ha huset för sig själva. Därför ringer hon mig. Och vet du, stanna nu. Det är inte alla förunnat att barn ringer till väninnor och ber att låta sin mamma bo över. Förra veckan ringde hon och frågade om jag kände någon äldre herre med lägenhet – Sacha måste bo själv, och du är bara där i vägen. Om du inte vill på äldreboende kunde du ju bo med någon istället. Lidia berättade allt – om tiden hos äldsta dottern, om yngsta, om Sacha som hade blivit en sten på halsen, och hur hon aldrig längre kände sig hemma i sitt eget hus. “Jag är inte ens husets herre i mitt eget hem. När Sacha var klar med skolan flyttade han till Nastja i stan, men där blev det tydligt att han inte var önskad, så han kom tillbaka till mig. Varken armén eller studier blev det något av … Så nu har jag honom på halsen.” Lidia stannade ändå inte över natten utan åkte hem. När hon kom hem sa hon ifrån till Sacha. Sacha klagade hos sin mamma, som ringde upp sin mor för att ge henne en utskällning – men Lidia svarade samma sak som hon redan sagt till Sacha. Sacha flyttade ut, sade att mormor inte kunde räkna med hans hjälp längre. Men Lidia, hon var bara glad att äntligen få vara ensam – äntligen kunna andas ut efter ett liv av kompromisser och anpassningar. Så här ska det inte vara på äldre dagar – att man blir utjagad ur sitt eget hem. Vad är det för liv, om man är en främling hos sig själv? Till slut återvände Sacha, bad om förlåtelse, men Lidia förlät honom länge sedan. Men han får inte flytta in igen – han är välkommen att hälsa på varje dag, men bo tillsammans blir det inte. Han är ung, har flickvänner, och hon vill ha lugn. Döttrarna ber henne resa och hjälpa till med barnen, men Lidia vägrar lämna sitt hem. “Kom hit med barnen,” säger hon, “jag passar dem mer än gärna här – här är luften frisk och här kan jag vara den jag är.” Lidia säger: Ju längre bort, desto närmare hjärtat. Och jag tror hon har rätt.

Ju längre bort, desto kärvare…

Vet du vad, min kära pojke! Om jag nu stör er så mycket, finns det bara ett alternativ kvar. Jag tänker varken åka till mina döttrar längre eller springa runt mellan vänner. Och jag tänker då rakt inte leta efter någon gubbe på gamla dar. Se på tusan så ni håller på! Ni vill gifta bort mig nu när jag snart är pensionär!

Mormor, det är ju det jag har sagt länge! Precis som mamma! Flytta in på äldreboende, det går snabbt, skriv över huset på mig så ordnar sig allt. Du får ditt eget litet rum, grannarna bredvid, och du slipper ha mig springande i vägen.

Jag tänker inte ge mig iväg härifrån. Så här säger jag till dej, Simon. Om det verkligen är så att jag stör dig där är dörren, ta den ut. Du är ung, smart nog, hitta en lägenhet och bo hur du vill.

Du ville inte plugga ja, men gå och jobba då! Ta hem nya tjejer varje dag om du vill, det rör inte mig. Jag har levt mitt liv, fyller 65 om en månad nu vill jag ha lugn och ro omkring mig. Det räcker, har bott undan och rännt nog nu, nu har man rätt att bo hemma. Det kan inte vara rätt, Simon, att ni kör mig ur mitt eget hus och lever på min pension ihop med era flickvänner.

Den är inte gjord av gummi, den där pensionen. Så, nu har du en vecka på dig. Hittar du inte en bostad ja då får du väl bo hos polarna eller hos din, vad hette hon nu igen, alltid glömmer jag, men hon får inte visa sig i mitt hus mer. Fantastiskt, först ska ni hitta en gubbe åt mig, sen ska jag till ålderdomshem!

Simon började protestera men jag lyssnade inte längre, gick tyst in på mitt rum och stängde dörren om mig. Huvudet dunkade så in i bänken.

Jag borde ta en huvudvärkstablett, men då måste jag gå ut i köket och det vill jag undvika för att slippa stöta på Simon. Jag såg mig omkring där i min lilla kammare och fick syn på en halvdrucken flaska Ramlösa. Bra, det räcker till en klunk åtminstone.

***

Jag trodde inte själv att jag skulle bli så bestämd. Men ilskan hade bubblat upp länge nu och till slut sa jag bara allt som låg där och pyrde.

I två års tid var jag tyst, höll ihop, sprang så fort någon kallade på mig till den ena dottern, sen till den andra. Och lika raskt fick man åka därifrån igen när de tyckte att det nog räckte. Mamma, ska du inte åka hem nu?

Och nu styr Simon, tjugo år gammal, i mitt lilla radhus. Ny flickvän varje vecka var det inte Emma, så var det Linnea, eller Vendela, ta vad som passar, de avlöser varann. Och jag, ja, jag är förstås i vägen, snarkar och hostar på andra sidan väggen, stör hans romantik.

Mormor, kan du inte hälsa på några vänner? Vi vill hänga själva här ett tag, jag och Lovisa/Moa/Ida.

Och jag åkte till kusin Maj, till gamla väninnan Britt-Marie, till min förra kollega Gertrud. I början tyckte ju alla att det var trevligt, men när man sitter där varje vecka falnar glädjen snabbt, och jag märkte hur folk började tycka att jag var till besvär.

***

När det började ta slut på folk att hälsa på så fick äldsta dottern, Sofia, barn igen. Hon bor i Stockholm, har bolån och ett äldrebarn redan inte underligt om mormor behövdes för att få vardagen att gå ihop.

Jag for dit. Och i början var allt bra: varma middagar, rent i hemmet, barnen skötte sig. Men efter några månader blev svärsonen, Martin, som bara sticker ut tio år från mig, mer och mer missnöjd.

Siv, köp inte de där korvarna igen, man kan förgifta sig! Och varför måste vi ens äta färdigmat när du ändå är hemma hela dagarna? Kan du inte laga riktig mat, som biffar eller schnitzel?

Köttbullar är bra, men du handlar lite för dyrt, Siv. Man kan väl vara lite sparsam ändå?

Men kära nån, är jag ett djur nu eller, ska jag bara äta grönsaker? Det måste vara mer kött i dieten.

Allt skulle det vara synpunkter på. Och varför hade vi läxhjälp till barnbarnet när mormor kunde hjälpa? Onödigt med pengar på privatlärare.

Dessutom fick jag bannor för att prata för mycket i telefon det stör.

Barnbarnet Ebba, redan vass i fjärde klass, hade åsikter: jag klädde mig omodernt, pinsamt, och sa något om läxor högt inför hennes kompisar usch!

Och överhuvudtaget varför är du här, mormor? Du har ju eget hus i småstaden, åk hem dit och bestäm där!

Jag teg, försökte vara till lags, köpte extra kött för min lilla pension till Martin, gav Ebba fickpengar, och även Simon slussade jag lite till ibland för att elen och vattnet inte skulle stängas av.

Att klaga till dottern var lönlöst hon vågade aldrig säga emot Martin. Hon var stolt att ha fått honom, födde två barn för hans skull, trots att hon redan hade ett.

Ibland, när han var på jobbet, kunde Sofia lite förstrött säga: Ha tålamod mamma, snälla, för min skull. Och där tog det alltid slut.

När yngsta barnbarnet skulle börja på förskolan behövde de mig plötsligt inte. Martin sa rakt ut: Tack för hjälpen, Siv nu får du åka hem igen.

Aldrig har det varit så skönt att återvända som då. Äntligen skulle jag få bestämma själv, gå och lägga mig när jag ville, stiga upp när jag ville. Men så var det inte Simon, Sofias son som jag nyss lämnat, bodde kvar i mitt hem nu. Inte själv, utan ihop med flickvännen också. Lägenheten var som en svinstia, och räkningar hade samlats på hög.

Jag gjorde vad jag måste, tog lån för att betala av el- och vattenräkningarna, satte igång och städade. Men Simon klagade vidare: huset litet och trångt, ingen privacy med mormor där. Då ringer min yngsta dotter, Elin, hon ska ha barn och vill ha min hjälp.

Vad ska jag göra? Så det var bara att ta tåget. Tre månader senare insåg jag att nu var jag i vägen igen. Jag väntade inte ens på att bli ombedd, jag åkte själv.

Och Simon fortsatte klaga när jag kom hem. Jag hade nog stått ut längre om det inte varit för en händelse strax efter hemkomsten.

Jag hade just städat hela huset, denna gång fanns inga skulder, jag betalade allt själv. Men mormor störde Simon än en gång.

***

Simon, jag ska bort till Maj på kalas idag, kommer hem sent. Lås om dig, jag smyger in på bakvägen.

Varför sover du inte över där? Annars kommer du bara hem och slamrar. Sov kvar så får vi vara ifred några dagar.

Så snabbt ni tröttnar alltså? Jag har varit hemma i en vecka.

Ja men du förstår, även en vecka märks. Blir du inte borta över natten?

Nej, jag vill hem.

Kalaset var trevligt först fika på café, sedan hem till Maj igen. Man satt där, pratade gamla minnen, ingen klagade över livets bekymmer. Men så ringde det till Maj: det var Sofia, min dotter.

Sofia? Vad har hänt, varför ringer hon till dig och inte mig, är allt bra? Jag tog min mobil och ville slå numret själv, men Maj hejdade mig.

Ring inte, Siv. Det är ingen fara hemma, men hon bad att du skulle sova över hos mig.

Men varför då? Jag sa till Simon att jag kommer hem ikväll!

Jo, Simon ringde sin mamma, han ville ha lite egentid med flickvännen. Sofia bad mig därför bjuda dig att stanna över. Låt ungdomarna få lite tid, minst en natt. Berätta nu, vad händer hemma?

Inget särskilt. Allt är lugnt.

Men Siv, när barnen ringer till andra vuxna för att be att du ska stanna borta, då är det inte lugnt. Förra veckan undrade Sofia om jag visste någon änkeman med två rum, så Simon kunde flytta in och du iväg. Du vägrar ju att flytta till äldreboende.

Jag berättade allt: hur jag inte räckte till hos Sofia, hur jag bara störde hos Elin, hur Simon tyckte att jag sabbade hans kärleksliv. Att jag knappt fått andas i mitt eget hus på två år.

Jag är inte ens min egen härskare i mitt hem, Maj. Simon flyttade hem direkt efter studenten, för Sofia och hennes man ville inte ha honom. Han tog sig aldrig vidare, varken till lumpen eller jobb. Så nu är han fast på min pension och gnäller också!

Jag sov inte över hos Maj. Jag åkte hem, och så fort jag kom innanför dörren sa jag allt det där jag burit på till Simon.

Han klagade till sin mamma att mormor blivit tokig. Så ringde Sofia och ville skälla ut mig. Men jag gav henne samma svar.

Simon flyttade ut sa åt mig på vägen att jag inte skulle räkna med någon hjälp av honom, han skulle minsann aldrig komma tillbaka.

Själv blev jag kvar, och vet ni ensamheten är inte så dum ändå. Jag kan för första gången på länge andas ut. Hela livet har jag anpassat mig.

När flickorna var små, ville de inte att jag skulle gifta om mig. När min make dog, drog jag lasset ensam. Jag ville göra det bästa, men allt jag gjorde var att fostra två krävande döttrar.

Det ska inte vara så, att någon blir vräkt ur sitt eget hus på äldre dar. Vad är det för slags liv, när man är överflödig hemma hos sig själv?

Simon kom och bad om förlåtelse. Jag hade redan förlåtit i mitt hjärta. Men någon inflyttning blir det inte, det har jag sagt. Kom gärna och hälsa på varje dag, Simon men vi bor inte ihop. Du är ung, fullt upp med flickvänner, men jag behöver min ro.

Döttrarna vill också att jag ska komma och hjälpa till men nu säger jag nej. Ta hit barnen till mig istället, så passar jag dem med glädje. Här är luften frisk, och jag är hemma hos mig själv. Här bestämmer jag, ingen annan.

Ju längre bort jag hålls desto kärvare blir längtan. Och jag tror faktiskt att jag har rätt.