Ju längre bort, desto kärare blir hemmet… – Vet du vad, mitt kära barnbarn! Om jag nu är till så mycket besvär, finns det bara ett alternativ. Jag åker inte längre till några döttrar, och jag kommer inte springa runt bland vänner och bekanta. Och någon gubbe behöver jag inte leta efter heller. Titta bara, vad ni har hittat på nu! Gifta bort mig på gamla dar! – Men mormor, det är ju precis det jag har sagt länge! Och mamma säger samma sak! Flytta till ett äldreboende. Allt du behöver göra är att skriva över huset på mig så ordnar mamma ett litet rum till dig där. Och du blir inte ensam, du har grannar att prata med och slipper vara i vägen för mig. – Jag tänker inte lämna mitt eget hus. Så här är det, Alexander. Om jag är till besvär, så vet du vart dörren är. Du är ung, har huvudet på skaft. Gå, hitta en lägenhet och bo som du vill. Ville inte plugga – jobba då istället! Ta hem nya tjejer varje dag om du vill. Jag är en gammal människa, jag fyller 65 om en månad – jag behöver lugn och ro. Nu räcker det, jag har flackat runt i ett par år, det är dags att komma hem. Det är inte rätt, mitt barnbarn, att ni kör ut mig ur mitt eget hem och lever på min pension tillsammans med era flickvänner. Min pension är inte hur stor som helst. Så nu har du en vecka på dig. Hittar du inte lägenhet – flytta till vänner eller din där… vad hon nu heter, jag glömmer alltid, men ni ska i alla fall inte vara här i kväll. Det är ju otroligt – ena dagen vill ni hitta en gubbe till mig, andra vill ni placera mig på hem! Ett upprört barnbarn försökte säga något, men Lidia Pavlovna lyssnade inte längre, hon gick tyst in i sitt rum och stängde dörren bakom sig. Huvudvärken dunkade. Hon borde ta en tablett, men det skulle innebära en tur till köket, och hon ville verkligen inte stöta på barnbarnet nu. När hon slängde ett öga runt sitt lilla rum såg hon en plastflaska med slattar av mineralvatten. Perfekt, precis lagom för en klunk. *** Själv blev Lidia förvånad över sin egen bestämdhet. Upprördheten hade byggts upp, och nu sa hon äntligen allt som legat och pyrt. I två långa år hade hon varit tyst, tålig, och sprungit mellan döttrarna så fort de ropade, för att sen, vid minsta antydan om att hon stannat för länge – ”ska du inte åka hem nu, mamma?” – omedelbart resa hem igen. Och nu hade barnbarnet, den där slarvern på 20 år, tagit över i hennes lilla hus. Först är det ena flickvännen, livets kärlek, sen nästa, och mormor är som ett hinder, som suckar och hostar bakom väggen och stör myset. – Mormor, kan du inte åka och hälsa på någon? Vi skulle vilja vara själva, jag och Lisa, eller Emma, eller Sara, eller Ulrika (välj någon – de byts rätt ofta). Och Lidia åkte dit, till sin kusin, till en gammal väninna, till en tidigare kollega – stannade sent för att inte störa de unga därhemma. I början var dessa besök till glädje både för kusin, väninna och kollega. Men när de började upprepas ett par gånger i veckan försvann glädjen, och Lidia förstod att folk blev trötta på hennes besök. *** Just när det egentligen inte fanns någonstans kvar att åka, födde äldsta dottern barn. Livet i Stockholm med bolån och skolbarn inbjöd knappast till någon längre mammaledighet, och då passade det perfekt med en mormor som hjälpte till. Så Lidia åkte till sin dotter. Till en början var allt frid och fröjd – varma middagar, städat hem, nöjda barnbarn – tills svärsonen, som för övrigt bara var tio år yngre än Lidia själv, började öppet klaga: – Lidia! Köp inte sådana korvar längre, de är giftiga. Och varför äta korv när du ändå är hemma hela dagen? Kan du inte laga riktig mat? Köttbullar till exempel, eller pannbiff… – Köttbullar är bra, men du gör åt alldeles för mycket pengar på hushållet! Du borde vara mer ekonomisk! – Men jag är väl inget djur, ska jag bara tugga grönsaker? Spara är bra, men det är för lite kött i maten. Och så höll det på. Du, Lidia, när du ändå är hemma med barnen – kan du inte hjälpa den äldsta med läxorna? Varför betala för läxhjälp när vi har dig? Och så fick hon även höra att hon ”babblar i telefon” alldeles för mycket. De äldsta barnbarnet var också orimligt kaxigt. Trots att hon bara gick i fyran, hade hon redan massor av attityd: mormor klär sig fult, mormor är pinsam inför kompisarna, mormor tjatar om plugg. Till sist: Mormor, varför kom du hit? Du har ju ditt hus på landet, åk dit och bestäm nu! Lidia teg, försökte tillfredsställa alla. Köpte kött till svärsonen för sin lilla pension, stoppade pengar i barnbarnets ficka för att ”kompensera skammen”, och även till barnbarnet Sasha – slarvern som varken pluggade eller jobbade – för att el- och vattenräkningarna inte skulle växa. Att klaga till dottern var meningslöst — hon gick aldrig emot sin man! Var det förgäves hon slet honom från en annan familj och gav honom två barn på äldre dar? Dottern sa ibland någon gång när maken inte var hemma: ”Snälla mamma, stå ut. Det är för min skull. ” När lillasyster gick på dagis behövdes mormor inte längre. Svärsonen var tydlig: Tack Lidia, nu behöver vi dig inte mer. Lidia reste hem lycklig. Äntligen skulle hon få bestämma själv! Sova när hon ville, gå upp när hon ville. Men nej – i huset hade barnbarnet Sasha redan flyttat in. Med flickvän. Huset var nergånget och fullt av skulder. Vad skulle hon göra? Mormor tog ett sms lån, betalade av skulder och städade hela huset. Äntligen kunde hon andas ut – men Sasha var missnöjd. Två små rum och ett kök – inget privatliv när mormor flåsar och hostar bakom väggen. Så kom det glädjande beskedet att den yngsta dottern skulle få barn. Kom mamma, hjälp till! Mormor packade igen och bodde där i tre månader innan hon kände sig överflödig. Innan hon hann bli tillsagd att ge sig av åkte hon hem, och återigen var Sasha missnöjd. Så hade det kanske fortsatt, om det inte vore för det som hände efter den senaste hemkomsten. Hon fick fräscha upp huset ännu en gång; inga nya skulder, hon hade ju allt betalat i tid. Men ändå var hon ett hinder för barnbarnet. *** – Sasha, jag åker till min väninna idag, hon fyller år, kommer hem sent. Lås om er, jag tar bakvägen in så att jag inte stör er… – Kan du inte sova över där? Då slipper du störa oss mitt i natten. Stanna några dagar, vi skulle behöva lite lugn … – Hur har ni hunnit bli trötta på mig? Jag har bara varit hemma i en vecka! – Ja, men en vecka är ändå något … Så, du stannar inte över? – Nej, jag kommer hem. Firandet var i full gång. Först satt de på café, sedan åkte de närmast sörjande hem till jubilaren. Pratade om gamla tider, inte om problem. Lidia var på väg hem när väninnan fick ett samtal. Hon såg på Lidia, gick ut på verandan för att prata och kom snart tillbaka. – Det var din dotter, Anna, som ringde. – Anna? Varför ringde hon inte mig? Är allt okej? – Ring inte, Lidia. Allt är bra, sade hon. Hon ville bara be mig att låta dig sova över inatt. – Sova över? Varför då? Jag har ju sagt till Sasha att jag kommer hem! – Sasha ringde sin mamma, sa att de ville vara ensamma, att du är i vägen. Så hon ringde mig. Och vet du, Lidia, hon ringde faktiskt förra veckan och frågade om jag kände någon äldre herre med lägenhet. Hon sa att Sasha ville gifta sig men att du andas honom i nacken. Så om du inte vill bo på äldreboende, så kanske du hittar en gubbe och kan flytta till honom. Då berättade Lidia allt: om hur hon bott hos den äldsta dottern men aldrig dög till, om hur hon stört den yngsta, om barnbarnet – slarvern, som hon bara var i vägen för. Att hon snart två år känt sig som en främling i sitt eget hus. – Jag är inte ens min egen härre i mitt hus. Sasha flyttade till Anna i stan direkt efter gymnasiet. Men där ville hennes karl inte ha honom, så han flyttade tillbaka hit. Ingen värnplikt, ingen utbildning, och när Anna slutade skicka pengar när han fyllde 18, så blev det jag som fick försörja honom. Lidia stannade inte hos väninnan, utan reste hem. Och när hon kom hem, sa hon allt till sitt barnbarn. Sasha klagade till sin mamma att ”mormor blivit tokig” och kastar ut honom, men Lidia sa samma sak till dottern som till sitt barnbarn. Sasha flyttade från mormor, och sa innan han gick att hon inte skulle räkna med någon hjälp från honom mer. Lidia blev ensam, men fann glädje i ensamheten. Äntligen kunde hon andas. Hela livet hade hon anpassat sig efter andra. När döttrarna var små och hon inte gifte om sig, så var det fel. När hon blev änka, drog hon hela lasset själv. Hon ville så väl, men lyckades inte bättre än att uppfostra barn som tog allt för givet. Det är inte värdigt att bli utkastad från sitt eget hem på äldre dar. Vad är det för liv, när man inte får bestämma i sitt eget hem? Sasha ångrade sig, kom och bad mormor om förlåtelse. Men Lidia hade redan förlåtit, men bjöd honom inte att flytta tillbaka. Välkommen på besök närhelst du vill, min kära Alexander – men bo tillsammans gör vi inte igen. Du är ung, har flickvänner, jag behöver lugn. Döttrarna bjuder in henne på besök och behöver hjälp med barnbarnen, men Lidia vägrar numera åka. ”Ta hit barnen till mig, så passar jag dem här med glädje. Här är frisk luft och jag känner mig lugnare. Det är mitt hem och ingen bestämmer över mig.” Lidia säger ju: ju längre bort, desto kärare blir hemmet. Och jag tror hon har rätt.