Rickard, hör du dig själv? Menar du att jag ska gå omkring med en stor mage när jag är fyrtio bara för att rätta till misstagen från din ungdom?
Och varför ska jag betala för att du tyckte att det var roligare i ditt garage än med din egen son? frågade Helena uppriktigt förvånad.
Men Lena, sluta nu! protesterade Rickard. Jag var slarvig, jag erkänner. Jag förstod inte vad jag höll på att förlora. Men nu har jag förlorat allt. Erik ser mig inte ens som sin pappa längre!
Och har han fel i det? log Helena bittert. Sjutton år levde han inte med en pappa, utan med en rumskompis. Tror du verkligen att man kan slå av och på ett barn som en tv, när man får lust att leka pappa?
Rickard mulnade till och muttrade något ohörbart. I hans blick syntes den där välbekanta irritationen Helena sett varje gång hans ansvar som pappa kom på tal.
Lena, nog nu! Det där är historia. Kan du inte bara ge mig en chans till? insisterade han.
Vadå, så att du får leka färdigt och lämnar allt på mig, och ännu ett barn får växa upp utan pappa? Helena lade armarna i kors. Nej tack, en gång räcker. Det här är inte ens uppe för diskussion.
Rickards ansikte förvreds i en blandning av ilska och sårad stolthet. Han hade inget svar, så han fräste bara och började bläddra på mobilen.
Bråket var avklarat för stunden. Men problemet var långt ifrån löst. Helena hade en tyngd i själen, och det handlade inte bara om Rickards löjliga krav, utan om deras son Erik.
…Helena var tjugotre när Erik föddes. Hon minns fortfarande hur hon stod utanför förlossningen, utmattad och lycklig, med en liten, vitlindad knyte i armarna.
Rickard svävade över dem som en hök, och släppte dem inte ur sikte. Han sken av lycka, rättade filten, kysste Helena i pannan och tog sonen i famnen med vördnad.
Han är precis som jag! Med en liten grop i hakan också, sa han glatt med tindrande blick. Jag är pappa nu, Lena!
Först nu börjar jag förstå det. Jag ska göra allt för honom, alltid tillsammans! Jag ska promenera, byta blöjor, lära honom spela fotboll Du ska se, jag blir världens bästa pappa!
Helena tittade på honom med samma glittrande blick. Hon trodde verkligen på allt han sa. Det kändes som om de skulle ha en idealisk familj, full av kärlek, omsorg och gemensamma glädjeämnen.
Men verkligheten, som så ofta, var mycket mer vardaglig och hård.
Sen natt. Mörka ringar under ögonen, hon går fram och tillbaka i vardagsrummet, vaggar det gallskrikande spädbarnet med kolik i armarna. Det är tredje gången i natt. Rickard vänder sig irriterat i sängen och drar täcket över huvudet.
Kan du inte få tyst på honom? väser han. Jag måste till jobbet tidigt imorgon!
Då fick Helena ta Erik och gå till ett annat rum, tårögd och utmattad. Barnet skrek ännu mer, men vad hade hon för val? Hon stängde dörren och vaggade Erik i timmar bara för att maken skulle kunna sova.
Helgen kom. Hon, utmattad av ännu en sömnlös vecka, vågade försiktigt fråga:
Rickard, kan du ta honom ute i två timmar? Jag håller på att gå under är så trött
Lena, kan vi ta det senare? Har redan planer. Grabbarna skulle komma över med bilen, den där motorn ska fixas.
Men jag orkar verkligen inte mer
Lena, du är ju stark. Det klarar du! Jag hjälper dig sen.
Dörren slog igen bakom honom och lämnade Helena ensam med sin styrka och sitt slitsamma moderskap. Det där sen kom aldrig.
Tiden gick. Erik växte. Helena försökte ändå skapa någon sorts band mellan pappa och son. En dag gick hon fram till Rickard, som låg bekvämt i soffan och såg på fotboll. Hon lyfte fram sin rosiga son, som sträckte armarna efter pappan.
Ta honom, lek lite bad hon, inte för sin egen skull, utan för familjens.
Rickard tog motvilligt emot pojken som om han fått en misstänkt paket i famnen, höll honom stelt på armlängds avstånd och lät blicken fastna på tv:n bakom honom. En minut, högst två sedan satte han sonen på golvet igen och återvände till matchen.
När Erik var fem, satt han på mattan i vardagsrummet och byggde ett torn med klossar. Rickard gick förbi mot soffan utan att ens se på honom. Sonen lyfte inte heller blicken han hade vant sig vid bristen på pappa.
Rickard var inte en direkt dålig man. Han bidrog med pengar, hjälpte t.o.m. ibland till i köket eller städningen.
Men han missade sin sons barndom. Är det konstigt att Erik som vuxen inte såg honom som en far?
Hur är det i skolan, Erik? började Rickard fråga vid något tillfälle.
Eh Det är okej, svarade sonen förläget.
Inga problem med betygen, hoppas jag? Rickard försökte igen. Säg till om du behöver hjälp, skolan är viktig.
Jag vill ju inte att min son ska bli vaktmästare!
Nej pappa, tack. Det är lugnt, svarade Erik och försökte snabbt smita till sitt rum.
Du, vi kan dra och fiska i helgen om du vill! ropade Rickard efter honom.
Erik svarade inte. Bara Helena visste att sonen hade skoldisco den dagen, att han bjudit med en tjej han tyckte om, men fått nej. Och han brydde sig inte särskilt om fiske, alls.
Tåget hade gått. Erik var inte längre den lille pojke som längtade efter pappa. En barndom som Rickard försökte ta igen var oåterkalleligt förlorad.
När han väl insåg det ville han börja om skaffa ett barn till. Men Helena, som mindes varje sömnlös natt, var bestämt emot.
Snart började även släkten blanda sig i grälet.
Dotter, jag vet allt, Rickard har pratat med mig. Lyssna på din mamma nu, våga skaffa en till! Rickard har vuxit, han har bättrat sig. Ta inte ifrån honom en andra chans det är sån lycka att få ett litet barn igen!
Svärmor la också sitt till:
Lena, om du inte går med på det kan du förlora honom, sa hon. Han drömmer om att bli pappa igen.
Om inte du vill, så hittar han någon annan. Och det är fördelaktigt för dig också tänk på framtiden. Erik flyttar väl snart hemifrån. Ett nytt barn skulle stärka ert äktenskap och finnas där för er när ni blir gamla.
Helena sårades dubbel. Det kändes som om hennes liv och kropp var till salu.
Alla såg henne bara som mamma och fru, inte en trött kvinna som redan gått igenom allt och minns precis hur det slutade.
I sin desperation fick hon en idé delvis galen, men tydlig nog för att bevisa en sak. I förrådet letade hon upp Eriks gamla leksaker och hittade ett gammalt, men fungerande Tamagotchi.
Ett litet elektroniskt husdjur som behövde matas, underhållas, vårdas och städas efter. När Rickard kom hem efter jobbet räckte Helena över det färggranna lilla ägget till honom.
Vad är det här? undrade han förvånat och vände på grejen.
Din testperiod. Prova åtminstone en bråkdel av vad som väntar en förälder. Den här lilla måste matas, tas om hand och får inte bli ensam.
Precis som med en baby, men här räcker det med några knapptryckningar. Gör du fel, kommer den att pipa högljutt. Om din Tamagotchi lever om ett år då tror jag att du är redo för barn.
Rickard såg först frågande på sin fru, men började sedan gapskratta och trodde det var ett skämt. Men när han såg Helenas allvar så försvann leendet.
Menar du allvar? Jämställer du ett barn och den här saken?
Börja här. Klarar du inte ens det, har vi inget att prata om angående barn.
Han log självsäkert, stoppade leksaken i fickan.
De första tre dagarna vaknade han faktiskt på nätterna och matade sitt virtuella husdjur. Efter fem började han svära, men fortsatte. En vecka senare klagade han på att han inte längre klarade jobbet av sömnbrist.
På åttonde dagen slängde han Tamagotchin på köksbordet. Skärmen visade ett kors, det talade sitt tydliga språk.
Glömde mata den. Hade för mycket på jobbet, mumlade Rickard och mötte inte Helenas blick.
Sedan dess ebbade tjafset ut. Oenigheten fanns kvar, men Rickard la ner sin envishet.
Tre år senare satte livet saker på plats. Erik, nu student, tog hem sin flickvän. Snart berättade de att de skulle få barn.
Rickard förändrades på nytt. Han blev full av energi, pratade om sin andra chans, nu som morfar.
Han gav de unga ett påkostat barnvagn, köpte bodies i fel storlekar och lego med småbitar. Inbillade sig att han skulle bli världens bästa morfar. Hjälpa till, passa och gå på promenad.
Helena såg på med en sund skepsis.
När barnbarnet kom gick allt först enligt Rickards entusiastiska takt. Han hjälpte, bar, fotade. Men så fort första euforin lagt sig, falnade flamman.
På hans begäran flyttade de unga till hyresrätt, och morfars insatser blev några snålt inplanerade söndagsbesök när barnet redan var bytt, matad och nöjd.
Så fort bebisen grät, fick Rickard bråttom ett samtal, jobb, eller måste hjälpa mamma med stugan.
Helena fanns där istället, såg allt och förstod: hennes val var rätt.
Erik växte till en empatisk, ansvarstagande man, som aldrig lämnade sin fru ensam. Men Rickard han förblev samma man som alltid älskat idén om föräldraskap men aldrig förstått dess innersta mening.
En familj bygger man inte av stora löften eller snabba ryck. Den byggs varje dag, i det lilla och tysta, där kärlek betyder att finnas där inte bara i tanke, utan i handling. För barn behöver inte en symbolisk förälder, utan en närvarande. Och det är, i slutändan, den största gåvan man kan ge.
