Johan kom hem och gick in i köket, där middagen stod framdukad på bordet. Märkligt, var är Maja? tänkte han medan han tog av sig jackan. Han fortsatte in i sovrummet och fann sin fru sittande på golvet, ivrigt packandes en väska.
Ska du åka någonstans? frågade Johan.
Jag har fått remiss till länssjukhuset i Uppsala, på kontroll. Läkaren har dåliga misstankar, sa Maja plötsligt.
Dåliga? Vad menar du? frågade Johan förvånat. Har du det där som din mamma gick bort i?
Johan såg på sin fru och hade svårt att ta in vad som höll på att hända.
Det hade redan gått flera dagar nu där Johan inte haft ro i kroppen. Han oroade sig mycket för Maja, som var i Uppsala för undersökningar. Själv var han kvar hemma i deras lilla by utanför Enköping, och väntade oroligt och hoppfullt på nyheter från henne.
Maja hade aldrig brukat klaga på något, och Johan hade tagit för givet att hon var frisk och stark. De hade varit gifta i trettio år, uppfostrat två barn tillsammans. Hela hemmet vilade på Majas axlar. Maten lagade hon, städningen, tvätten allt fixade hon själv. Johan hade vant sig vid att det var så. Disk och matlagning, det var, ansåg han, inte manligt.
Dessutom var Maja ingen hemmafru, hon jobbade som ekonom på samma industri som Johan. Efter jobbet brukade Johan klaga för henne över en tung dag, lägga sig på soffan och slå på TV:n.
Maja gick ut i köket, lagade middag och förberedde lunchlåda till nästa dag, diskade, fixade tvätt Ja, hushållsarbete tar ju aldrig slut.
I deras hem var det alltid rent och ombonat. Det fanns alltid färsk, god mat på bordet. Maja visste att Johan inte ville äta samma rätt två dagar i rad, så hon tillbringade mycket tid i köket. Hon klagade aldrig, och bad honom inte om hjälp det slog honom aldrig ens att erbjuda den. Varför skulle han? Sådant var inte hans sak.
Så när Maja plötsligt bad om ledigt från jobbet för att gå på en undersökning, blev Johan uppriktigt förvånad.
Vad har hänt? Är du sjuk? frågade han.
Jag hoppas inte det, svarade Maja. Jag har bara mått lite dåligt ett tag.
Kanske du ska ta lite vitaminer, föreslog Johan. Det är ju vår.
Kanske det, log Maja svagt.
På kvällen när Johan kom hem berättade Maja att hon måste åka till Uppsala för vidare kontroll.
Va? Varför då? frågade Johan.
De har misstankar om mitt hälsotillstånd. Därför har jag fått remiss till länssjukhuset.
Vad då för misstankar? Du menar som din mamma hade?
Det är bara misstankar än så länge, förklarade Maja, fastän hon själv var rädd och redan gråtit i smyg medan Johan var på jobbet. Jag har redan köpt biljett till bussen, jag åker klockan åtta imorgon bitti. Ät middag själv, det står köttbullar och potatis på spisen och sallad på bordet. Jag måste packa färdigt och vill lägga mig tidigt.
Har du ätit något?
Jag är inte hungrig, svarade hon och fortsatte packa.
Johan tittade på väskan och mindes plötsligt hur de för fyra år sedan planerat att resa till Kanarieöarna och just den gången köpte Maja väskan. Hon var så glad inför resan! De hade knappt varit utomlands, oftast tillbringade de semestrar på landet.
Maja hade då köpt två färgglada baddräkter, en fin klänning och en stråhatt. Men de kom aldrig iväg på jobbet blev Johan tillfrågad att ersätta en kollega och chefen lovade bra bonus. Han tackade ja, tänkte att pengarna skulle gå till att äntligen fixa sovrummet. I efterhand tänkte han att Maja var okej med det, även om han någon natt hörde henne gråta tyst. Hon sa det var en mardröm, men nu förstod Johan att hon var ledsen för den omintetgjorda resan.
Nästa år blev det ingen resa heller, och efter det slutade Maja att prata om det. Johan var bara nöjd han hade ändå ingen lust att åka iväg. Det fanns ju landet, och där fanns alltid något att göra, man kunde grilla och bada i ån.
Och nu packade Maja väskan, men inte för sol och sand, utan för sjukhuset Tanken skrämde Johan.
Han åt inte middag den kvällen och låg länge vaken medan Maja snörvlade tyst bredvid honom. Han ville lägga armen omkring henne, men något hindrade honom.
På morgonen följde han henne till busstationen. Precis innan bussen gick kramade de varandra länge. Johan ville inte släppa taget om henne. Han stod kvar och såg efter bussen tills den försvann, med tårar i ögonen.
Maja snälla, låt allt gå bra, viskade han.
Han kände sig tom, men var tvungen att samla ihop sig och gå till jobbet. Där lyckades han för en stund tänka på annat, men på vägen hem var oron tillbaka. Utan Maja kändes hemmet tomt han åt lite av gårdagens middag, men allt smakade plötsligt ingenting.
För att få tankarna på annat började han bläddra i deras fotoalbum.
Här var de nygifta Maja så vacker och smal. Visst, hon var fin än idag, men då Han hade aldrig varit så förälskad.
De hade träffats på en gemensam väns 30-årsfest. Maja hade kommit dit med en annan, och Johan själv hade en tjej. Men när han fick syn på Maja blev han direkt förälskad. Han hade tidigare skrattat åt sådant som kärlek vid första ögonkastet! Sånt händer väl inte?
Den kvällen blev det bråk mellan honom och flickvännen Anna, som direkt märkte hur Johan såg på Maja. Anna drog med Johan ut och de gjorde slut, och Anna träffade snart en annan och blev lycklig ändå.
Johan fick jaga rätt länge på Maja. Även när hon blev singel dröjde det innan hon tog emot Johans känslor. Men så småningom blev de ett par.
Han bläddrade bland bilderna och mindes allt som varit – allt det lyckliga. Hur han älskat henne. Och ändå hade han tagit henne för givet. När han senast sagt att han älskade henne eller gett henne en komplimang kunde han inte ens minnas. Inte ens ett tack för middagen kom han ihåg att ha sagt det var väl självklart att frugan fixade? Så var det väl
Först nu insåg Johan hur Maja ensam burit hela hemmet på sina smala axlar. Han hade antagit att hon var stark och aldrig blev trött. När han själv varit sjuk hade hon pysslat om honom, kokat nyponsoppa och buljong, tröstat och förstått. Om Maja var sjuk drack hon te och gick till jobbet ändå.
Tanken att förlora henne var outhärdlig. De här dagarna medan hon var borta levde han på autopilot. De talades vid varje dag, men Maja sa aldrig om något definitivt besked. Johan var rastlös, nervös, full av ånger över att han varit så självisk och tanklös.
Johan, jag har goda nyheter! Det var falskt alarm, det värsta bekräftades inte. Något är fel, men det är inte allvarligt, sa Maja en kväll på telefonen.
På riktigt? utbrast han. Maja, jag är så otroligt lättad
Några dagar senare hämtade Johan henne på busstationen. Han stod där med en bukett vita liljor i handen hennes favorit.
Johan, du borde inte slösa pengar på blommor, sa Maja, men log och såg glad ut. Men tack, det var fint!
Jag har varit så orolig för dig, sa Johan och kramade henne länge. Jag älskar dig så mycket Förlåt mig.
Förlåt för vad då? svarade Maja förvånat.
Jag har varit en ganska usel make, inte hjälpt till hemma, bara tagit dig för given. Men nu blir det ändring! Och så har jag en överraskning till dig.
Vadå för överraskning?
Jag har köpt biljetter om en månad när vi har semester åker vi till Mallorca! Bara du och jag.
Mallorca? Vad händer med landet då?
Äh, vi kan lika gärna sälja landet! Vi köper grönsakerna på ICA nästa sommar.
Vem är du och vad har du gjort med min Johan? skrattade Maja.
Jag själv känner inte igen mig, Maja. Tanken att förlora dig förändrade något. Nu ska jag vårda dig som den skatt du är. Jag älskar dig.
Åh Johan! log Maja. Kanske var det ändå meningen att allt det här skulle hända, så att jag fick höra precis de orden från dig. Kom, vi går hem nu Jag älskar dig med.
Och så gick de hem, med nya insikter: Att den vi älskar inte är självklar, och att omtanke och kärlek måste visas medan vi har chansen.
