Jodå, hundar är verkligen lojala varelser! Men lojaliteten gäller bara dem som förtjänar den förrädare glöms inte så lätt…
…
Linn sprang efter bilen i ösregnet, fast besluten att inte bli kvar ensam i ett främmande område. Hon ville inte bli bortlämnad. Inte bli glömd som gårdagens sillsallad.
Hon sprang efter den hon älskade och litade på, ända in i det sista. Efter en människa hon aldrig skulle kunna svika för svek, det var inte hennes stil.
Matilda, få träffa Linn! sa Johan och log sitt bredaste leende när han presenterade sin hund för den unga damen i glittriga klackar. Skorna måste ha gett henne minst tio extracentimeter och hon slog nästan huvudet i dörrkarmen.
Hon är jättesnäll och väluppfostrad, så ni kommer säkert komma överens. Fast vadå säkert? Jag vet att ni gör det!
Linn snurrade glatt kring Johans ben men sneglade på Matilda med skepsis. Helt förståeligt hundar är försiktiga med främlingar. Men något med just den här främlingen fick hennes nackhår att resa sig.
Det var inte parfymen heller, även om Matildas doft slog nya rekord i kategorin kemisk krigsföring. Nej, det finns en särskild egenskap hos hundar: att känna igen dåliga människor på mils avstånd.
Och om Linn var född med den talangen, ja, då var hon olympisk mästare i grenen. Hon hade aldrig haft fel förut.
Sådana typer på gatan ville Linn alltid hålla Johan på behörigt avstånd från ibland tog hon till och med täten och drog honom bort, fast han inte alltid höll med. Hur som helst, hon älskade ju sin husse och ville skydda honom, på sitt sätt.
Men hur skyddar man någon i en tvåa på Södermalm? Och Johan, han var så där extra gullig mot Matilda.
Han kramade henne, pussade på henne…
Matilda märkte av Linns skeptiska blick, knep fast Johans hand och drog med honom ut i köket. När dörren slogs igen viskade hon argt:
Du kunde väl ha berättat att du har hund?
Det har inte kommit upp, viskade Johan tillbaka. Har du något emot det eller?
Nämen JA! Jag gillar inte hundar och tänker inte bo ihop med … du kallade henne vadå?
Linn…
Linn. Jaha.
Vad ska jag göra med henne, tycker du? Sparka ut henne på Bondegatan? Vi har ändå hängt ihop i fyra, eller var det fem år nu? Vet knappt längre. Men inte igår i alla fall!
Johan, sa Matilda och gav honom en blick som tydligt talade sitt språk: ämnet stängt. Så länge hunden bor här flyttar jag INTE in hos dig och DET BLIR INGET BRÖLLOP!
Jag tål bara inte hundar, fatta! Välj själv vem som är viktigast för dig: jag eller hunden.
Regnet öste ner så det var som att köra rakt in i en biltvätt. Vindrutetorkarna kämpade tappert, precis som Johan, som stirrade på vägen med så dyster min att han kunde ha fått en stockholmsk höstdag att kännas solig.
Och ändå var det något ännu värre där inne, i magen typ som om någon spillt ut en hink surströmming i hans själ. Något vidrigt han tvingades göra, fast han verkligen inte ville.
Men han älskade Matilda (trodde han). Hade till och med friat. Eller… kanske inte. Frågan kvittade nu.
Det var en annan sak som spelade roll: Matildas pappa hade lovat lösa alla hans små affärsproblem, och den mannen höll vad han lovade. Han var kungen av Solna, om man säger så. Sa han att han skulle hjälpa ja då blev det så.
En chans som den här, att inte bara hålla byggfirman flytande, utan att en dag kanske expandera och bli riktigt stor i branschen det tackar man ju inte nej till i första taget.
Johan körde ut ur stan och trampade gasen i botten. Vindrutetorkarna jobbade övertid. Regndropparna smattrade mot rutan som arga lapplisor, och vinden ylade i dörrspringorna som om hela stan skrek åt honom.
Linn låg på baksätet och såg regnet rinna över rutorna. Hennes känsla hade inte svikit henne. Efter Matildas entré hade Johan blivit kall som en Grandiosa-pizza från frysen och pratat knappt med henne.
Han stannade vid vägkanten, drog upp huvan, klev ur och tände en cigg som genast fyllde saaben med dimma. Linn väntade med bultande hjärta.
Så hände det där som hundar fasar för: bakdörren slets plötsligt upp. Ciggrök, natt och kyla vällde in. Johan grep henne om halsbandet och släpade ut henne i regnet. Linn pep.
Sen kom två smällar. Först ett hopp, dörren igen. Sedan förardörren bums!
Bilen gasade iväg in mot stan igen, och regnet dunkade vidare.
Linn stod kvar, blöt och förvirrad på landsvägen. Det iskalla vattnet åt sig in i hennes päls och slickade bort sista spåret av trygghet. Men hon sprang efter bilen, så klart. Efter honom hon älskat, litat på.
Men hur ska en spinkig labrador hänga med i 100 km/h? Då behövs det gepard-DNA och inte IKEA-matvana.
Baklyktorna försvann bort i mörkret men Linn fortsatte springa, som om benen hade egen autopilot.
Ibland, när man inte kan sluta springa fast man borde, så kliver ödet in och stoppar en. Det är inte grymt det är bara ingen mening att jaga sitt förflutna.
Så där, ett illvrål från bromsar och sen en dov duns. Föraren av Volvon hoppade ur bilen och stirrade chockad på hunden framför sig.
På det blöta, svarta asfalten låg Linn utslagen och såg på honom. Ögon som fortfarande hoppades men där sorg och hopplöshet smög sig in.
Men herregud, hon är vid liv! pustade Henrik.
Henrik öppnade bakdörren, slängde in sin dunkappa som skydd på sätet och lyfte Linn försiktigt dit.
Klockan var för mycket för någon djurjour, men Stockholms enda dygnet-runt-öppna veterinärklinik höll öppet. Henrik styrde dit, medan Linns ben tickade mot sätet, som om hon fortfarande drömde om flykt.
Veterinären tog emot nattleveransen utan sura miner och krävde inte en spänn i första avgift. Henrik förklarade yrvaket vad som hänt.
Klart som korvspad, tyckte veterinären ännu en övergiven jycke. Stockholm levererar, och blir nog tyvärr inte sista gången.
Som tur var, inga allvarliga skador. Lite blåmärken och svullnad. En specialsalva och kylklampar löste biffen.
Henrik bar upp henne i lägenheten, lade ut kappan som bädd och Linn rullade ihop sig med ett suck.
Det här är bara temporärt, lovade han henne. Efter tio dagar gick det åt rätt håll. Hon haltade visserligen lite, men det är ju bara charm.
Blivit utkastad du med? sa Henrik högt, där han satt bredvid Linn.
Han hade aldrig haft hund. Faktiskt aldrig haft så värst många kompisar heller. De han hade haft hade på olika kreativa sätt lyckats såra honom. En som snodde hans flickvän med öppna ögon, en annan gjorde fulaffärer och tredje gången höll han på att hamna hos polisen.
Efter det flyttade han till en annan stad och började om. Allt om hundar fick han fråga veterinären om den snubben som glatt delade ut sitt visitkort och bad honom ringa om det knep.
Med veterinärens hjälp och tips lyckades Henrik till sist skrubba Linn ren (hon var helt okej med dusch, till skillnad från vissa småbarn). Han rådfrågade om foder, och åkte på kontroller så att ingen traumatisk svansdrama skulle fastna.
Men Linn, hon åt dåligt och låg mest med noll intresse för Henrik. Det oroade honom.
Det kan vara så efter sådant svek, förklarade veterinären, Stig Gustafsson.
Ut och gå, löd rådet. Kräv ingenting, låt det ta tid. Ta bara promenader och låt vänskapen komma.
Och det stämde. Såren läkte, även de osynliga, och efter en och en halv månad började de bli riktiga polare.
Kanske inte bästavänner, men Linn eller rättare sagt Lova, som hon nu hette litade helt klart på honom. Nytt namn, nytt liv. Hon vande sig snabbt vid Lova. Kanske för att likheten med Linn var så stor. Eller för att tiden var mogen.
Vädret spelade ingen roll, de promenerade ändå varje dag. Bara när det regnade gick Lovas blick långt bort, och ögonen blev våta inte av dropparna, utan av gamla minnen.
Visst, lätt att glömma var det inte. Hundar är inga robotar; känslor har de i högsta grad. Säger någon annat, har de aldrig haft hund.
En dag i november gick Henrik och Lova på Söder, han med en rykande kopp bryggkaffe. Plötsligt såg han att Lova dragit iväg mot ett gäng katter som olyckligtvis hamnat inom synhåll.
I det ögonblicket stannade en svart Volvo-SUV bredvid katterna ut klev Johan.
Han var på väg till Coop men stelnade till när han såg hunden.
Linn! ropade han.
Hunden reagerade inte först, men när han sa namnet igen och hon hörde rösten, vände hon sig sakta om och tittade.
Linn, kom hit! ropade Johan, nu huksittande och lockade vänligt.
Lova ville rusa fram, men något höll henne tillbaka. Vad tänker en hund då? Ingen vet. Men att hon tänkte, det tvivlar ingen på.
Var det inte han som svek henne? Eller? Kanske hade han letat hela tiden och nu hittat henne igen?
Svansen började darra, av glädje eller stress eller något mitt emellan.
När Johan såg hennes tvekan hoppade han över staketet och klev själv fram, handen utsträckt.
Älskade Linn! Vad underbart att hitta dig. Kom nu!
Han klappade henne, kramade henne. Hon lät det ske, men svansen låg stilla, inget studsande, ingen glädjerusning.
Det var liksom något som var förändrat. Något var i vägen.
Henrik kom springande och såg hur Johan försökte släpa till sig Lova.
Vad gör du? Det där är min hund!
Han grep tag i Johan och vred runt honom.
Vad gör du?! nu lite stadigare i rösten Min hund!
Skojar du? Det här är faktiskt min hund, Linn! Jag har haft henne sen hon var valp, och sen…
Och sen? undrade Henrik.
Det rör inte dig! Jag tar tillbaka min hund, fattar du?
Tror inte det, grabben. Hon stannar hos mig! Och låt bli du vill inte hamna på löpsedeln.
Va?!
Johan var röd i ansiktet, knytnäven i vädret. Men innan han hann göra något, morrade Lova till och slet sig loss. Hon vände sig om mot Johan, visade tänderna.
Johan frös till is. Chockad, inte rädd direkt hon hade aldrig morrat åt honom förut.
Men nu såg hon ut som någon som skyddade det viktigaste hon hade.
Lova, det räcker nu. Kom! sa Henrik lugnt.
Hon gick fram, stack mulen mot hans hand och böjde huvudet så han kunde sätta på kopplet.
De gick därifrån under prasslande höstlöv utan att titta bakåt. Johan stod kvar med knutna nävar och bet sig i läppen av frustration.
Och med Matilda blev det inget bröllop heller pappa hjälpte inte med firman, så den såldes för att täcka skulderna. Det där sveket, det kunde Johan aldrig förlåta sig själv.
Men ändra det? Nej, det kan han inte heller.
Ja, hundar är otroligt lojala. Men det gäller bara den som verkligen förtjänar det. För de förlåter inte en förrädare.
Vad tycker ni? Hissa flaggan eller ge oss en tumme upp och dela med er!
