– Jaså, utbrast Alexander. – Helt rätt! Det sista ordet ska alltid vara mannens. På morgonen kom vuxenbarnbarnet Alexander ut till familjen Eriksson från staden, han vars bröllop de nyligen varit på. Han kom för att hämta potatis, eftersom han alltid hjälpt sina kära morföräldrar både att sätta och ta upp potatisen. – Nå, men berätta, Alexander, hur är det att leva med din Svetlana? undrade mormor nyfiket medan hon pysslade i köket. – Tja, det är ju olika, mormor… blev det tveksamma svaret. – Olika, som sagt… – Vänta nu, spetsade morfar Erik öronen. – Vadå olika? Har ni redan börjat bråka eller vad? – Nej då, inte riktigt. Vi försöker mest komma fram till vem som är “chefen” därhemma, erkände Alexander. – Herregud, småskrattade mormor från spisen, sånt trams att försöka reda ut. Det borde väl vara självklart. – Så är det ju, skrattade även morfar. – Det är självklart att det alltid är frun i huset som bestämmer. – Jaså, vi får väl se om det stämmer, hördes det från spisen igen. – Morfar, skojar du eller? Alexander såg förvånat på sin morfar. – Det menar du väl inte på allvar? – Inte ett dugg, svarade Erik bestämt. – Du kan fråga din mormor om du vill! Nå, Birgitta, säg nu – vems ord gäller till sist i vårt hem? – Men sluta nu, Erik, svarade mormor vänligt. – Nej, säg nu, envisades morfar. – Vem tar sista beslutet – du eller jag? – Ja, det är väl jag då… – Va? sa Alexander. – Det har jag då aldrig märkt här hemma. Jag hade ändå trott att det skulle vara mannen som bestämmer till sist. – Skärp dig, Alexander, skrattade morfar. – I en riktig familj funkar det inte så. Nu ska jag berätta några historier så får du förstå själv. Berättelsen – Nu börjar det igen, muttrade mormor otåligt – bäst han inte börjar prata om motorcykeln nu… – Om vilken motorcykel då? undrade Alexander. – Om den som står och rostar i boden, bekräftade morfar. – Blir väl hundra år snart… Och vet du, det var faktiskt din mormor som tjatade och fick mig att köpa den. – Mormor? Hon tjatade? – Jajamän. Och med egna pengar dessutom! Men det var en historia innan dess också… Någon gång hade jag fått ihop pengar, precis så det räckte till en motorcykel med sidovagn. Sade till Birgitta – din mormor – nu ska jag köpa motorcykel. Med sidovagn kan vi köra hem potatisen från åkern. Förr fick vi ta med säcken på cykeln. Din mormor satte sig på tvären. Sa att vi hellre borde köpa en färg-TV – och de var minsann dyra på den tiden! Potatis, påminde hon, hade jag alltid kört hem på cykeln och det kunde jag gott fortsätta med. Enkelt: En säck på ramen och så iväg. Jaja, sa jag, ditt ord är ändå alltid det sista. Så det blev en TV. – Men motorcykeln då, undrade Alexander. – Jo, den blev det också. Suckade mormor. – Fast först när morfar hade sträckt ryggen så illa att jag själv fick släpa hem nästan hela skörden. Och när vi sen slaktade grisen i november, fick han alla pengarna och jag sa: åk och köp motorcykel med sidovagn. – Året därpå fick vi återigen ihop lite pengar, tog morfar vid. – Jag sa att nu behövdes det byggas ny bastu för den gamla höll inte längre. Men din mormor ville hellre lägga pengarna på nya möbler, så vi skulle ha det som folk. Jaja, sa jag, ditt ord gäller alltid sist. Så det blev möbler. – Våren efter rasade förstås den gamla bastun ihop – det var så mycket snö det året, avslutade mormor. – Efter det bestämde jag mig faktiskt att det alltid får bli som Erik säger. – Jaså! utbrast Alexander. – Då har jag ju rätt! Det sista ordet SKA vara mannens! – Nej du, Alexander, du har missförstått, skrattade morfar. – Innan jag gör någonting alls, frågar jag alltid din mormor – tycker du det är okej? Är hon med, då gör vi det. Annars blir det inte av. – Och efter de där gångerna säger jag alltid – gör som du tycker, Erik, avslutade mormor. – Så du ser, Alexander, sista ordet ska alltid vara kvinnans, summerade morfar. – Förstod du nu? Alexander funderade, sedan började han gapskratta, och till sist lyste hans ansikte upp. – Nu har jag fattat, morfar! När jag kommer hem säger jag till Svetlana: “Okej, vi åker till Turkiet på semester som du vill. Och bilen får vänta med reparationen. Om automatlådan går sönder så får den stå – då får vi väl ta bussen till jobbet, det är inte värre än att kliva upp en timme tidigare…” Har jag rätt, morfar? – Helt rätt! skrattade morfar. – Och om ett par år har ni nog också hittat en gemensam väg i familjen. Och det är alltid bäst att låta frun vara chefen. Det vet jag av egen erfarenhet… – Jaså, utbrast Alexander. – Helt rätt! Det sista ordet ska alltid vara mannens – Men hos Erikssons visste alla vem som bestämde och varför gubben ändå var så nöjd!