Elisabet signerade det sista dokumentet på advokatbyrån och lutade sig tillbaka i stolen med en lättnadens suck. Septemberljuset silade genom fönstret och lyste upp det nystämplade köpeavtalet. Äntligen var huset till hennes mamma klart nu kunde flytten börja.
“Grattis, Elisabet”, sa advokaten och räckte över dokumenten. “Huset tillhör nu din mamma officiellt.”
“Tack så mycket”, svarade Elisabet och lade försiktigt pappren i en mapp. “Mamma kommer bli så glad. Hon har alltid drömt om ett eget hus med trädgård.”
Huset var verkligen perfekt ett tvåvåningshus med stor tomt i ett lugnt område nära stadens centrum. Margareta, Elisabets mamma, hade bott i en liten etta de senaste åren och klagat över bullriga grannar. Nu skulle hon få sitt eget hem där hon kunde njuta av lugnet.
Nästa dag började Elisabet och hennes man Anders flytten. Margareta fladdrade runt bland flyttlådorna, klappade i händerna av iver.
“Elisabet, älskling, du är så underbar!” utbrast den äldre kvinnan och såg sig om i de rymliga rummen. “Ett så vackert hus, och en trädgård! Här ska jag plantera rosor och äppelträd…”
Anders bar tyst på möbler och gav sin fru då och då menande blickar. Han hade varit emot köpet från början tyckte Margareta borde nöja sig med en liten sommarstuga. Men han sa inget Elisabet hade tjänat pengarna, det var hennes beslut.
“Mamma, här är nycklarna”, sa Elisabet och räckte över en nyckelring. “Till grinden, ytterdörren och bakdörren. Kom ihåg vilken som är vilken.”
“Självklart, självklart”, nickade Margareta och tog emot nycklarna med omsorg. “Du tar så väl hand om mig…”
Mot kvällen var de största sakerna flyttade och möblerna på plats. Margareta gick runt i huset och kunde knappt tro sin lycka. Elisabet såg på sin glada mor och kände en varm tillfredsställelse.
“Nå, nu kan du leva och frodas”, sa hon och omfamnade sin mamma. “Jag kommer imorgon och hjälper till med småsakerna.”
“Tack, min älskling”, snyftade Margareta. “Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.”
På vägen hem stannade Elisabet hos sin svärmor Birgitta för att hämta Anders han hade lämnat bilen där på morgonen. Den äldre kvinnan mötte henne i dörren med en sur min.
“Nå, har du byggt ett palats åt din mamma nu?” fräste Birgitta utan att hälsa.
“Jag köpte ett hus, ja”, svarade Elisabet lugnt. “Mamma förtjänar en lugn ålderdom.”
“Förtjänar… Och vi då, har vi inte förtjänat något?” fnös svärmodern. “Vi har bott i samma trasiga hus i åratal, taket läcker, grunden spricker. Och ni köper lyxvillor åt främlingar.”
Elisabet rynkade pannan och försökte förstå vad hon hörde. Margareta var hennes egen mor, ingen “främling”. Men hon orkade inte argumentera Birgitta hade blivit extra gnällig på senaste tiden.
“Ni kunde åtminstone gett familjen en present”, muttrade Birgitta när de lämnade huset.
Elisabet valde att ignorera kommentaren. Birgitta var alltid avundsjuk på andras välstånd inget nytt. Det viktigaste var att mamma var glad och äntligen hade fått det hon drömt om.
Veckan gick fort. Elisabet ringde sin mamma varje dag och frågade om allt var bra. Margareta berättade glatt om hur hon ordnade huset, träffade grannar och planerade trädgården.
“Mamma, jag kommer över imorgon efter jobbet”, sa Elisabet på torsdagskvällen. “Jag tar med lite matvaror, behöver du något mer?”
“Ja, älskling, kom du”, svarade Margareta. “Jag ska visa hur jag har inrett rummen.”
På fredagen åkte Elisabet direkt från jobbet till affären och handlade mat för en hel vecka. Modern hade klagat på problem med benen på sistone det var svårt för henne att gå långt. Bra att hon nu hade ett rymligt hus där hon kunde vila.
När hon närmade sig huset märkte hon genast något konstigt. Vid staketet hängde tvätt på linan men inte mammas kläder. Margareta var noggrann med sin tvätt, men här hängde manskjortor, barnbyxor och färgglada halsdukar som hon aldrig skulle bära.
Elisabet parkerade och såg sig omkring. På tomten stod främmande väskor och kartonger som absolut inte funnits där för en vecka sedan. På verandan låg prydligt staplade kläder och Elisabet kände igen mammas klänningar, tröjor och tofflor med en klump i magen.
Hjärtat bultade hårt. Hon gick snabbt till ytterdörren och försökte öppna med nycklarna hon gett sin mamma. Nyckeln vred sig inte. Hon försökte igen, granskade låset. Det var nytt, helt annorlunda.
“Vad i helvete”, muttrade Elisabet och gick runt huset för att prova de andra dörrarna. Överallt nya lås inga nycklar passade.
En äldre granne i förkläde kom ut från huset bredvid och tittade nyfiket på henne.
“Söker du husets ägarinna?” frågade grannen. “Hon blev vräkt härifrån för tre dagar sedan.”
“Vräkt?” upprepade Elisabet förvirrat. “Det här är min mammas hus, jag köpte det åt henne!”
“Ja, jag vet”, nickade grannen. “Tant Margareta berättade allt, så’n fin kvinna. Men nu bor din svärmor här, har flyttat om möblerna och bytt låsen. Säger att huset nu är hennes.”
Blodet rusade till Elisabets ansikte ilskan var knappt att hålla tillbaka. Så mamma hade blivit utkastad från sitt eget hem, och Birgitta hade tagit över som om det vore hennes rätt. En god gärning förvandlad till ren hänsynslöshet.
“Var är min mamma nu?” frågade Elisabet med skakande röst.
“Hon gick iväg med några väskor”, ryckte grannen på axlarna. “Stackarn grät, visste inte vart hon skulle ta vägen. Din svärmor sa att huset köptes för hela familjen.”
Elisabet knöt nävarna och gick beslutsamt mot ytterdörren.
Innan hon hann fram öppnades dörren, och där stod Birgitta. Svärmodern såg ut som husets härskarinna: en nyckelring i bältet, håret välkam
