Emilia kom hem från BB och i köket stod en andra kyl. “Den här är min och mammas, du ska inte lägga dina matvaror här”, förklarade hennes man.
Emilia sköt upp lägenhetsdörren med axeln medan hon höll den lilla hoprullade barnbörjan tätt intill bröstet. Oktobervinden hade lyckats smyga sig in under hennes jacka, och nu längtade hon bara efter värme, tystnad och lugn.
BB låg bakom henne, framför henne fanns hennes hem lägenheten som hon ärvt av sin farmor och som hon fått skriven på sitt namn redan före bröllopet. Varje vrå var välbekant, varje spricka i taket påminde om det förflutna. Här borde hon ha känt sig trygg.
Marcus gick in först, sparkade av sig skorna och slängde bara jackan på hallgolvet. Emilia klev över tröskeln och stannade tvärt. Något kändes fel. Luften spred en främmande doft inte hennes parfym, inte hennes handkräm. En blommig lukt hängde i luften, blandad med något skarpt och ovant.
“Kom nu, stå inte där”, kastade Marcus åt henne utan att vända sig om.
Emilia tog av sig skorna och gick långsamt genom hallen. I vardagsrummet var det halvmörkt, på soffan låg en okänd kudde med rosmönster. På rökbordet stod en vas med plastblommor den hade uppenbarligen inte funnits där för en vecka sedan.
I köket möttes hon av skrammel. Vid spisen stod Gunvor, hennes svärmor, i förkläde och rörde ivrigt om i en kastrull. Håret var noggrant tillrett, hon hade pärlhalsband och läppstift som om hon förberedde sig för en middagsbjudning, inte väntade sin svärdotter hemma från BB.
“Åh, Emilia! Äntligen!” ropade Gunvor utan att lämna spisen. “Ska du visa mig lillan? Kom hit med henne nu så jag får se!”
Emilia tog instinktivt ett steg framåt men hennes blick fastnade på något som stod vid motsatta väggen: något stort och blankt. Bredvid den gamla kylen, som stått där i åratal, hade en andra dykt upp ny, silverfärgad, med tillverkningsmärken och handtag som fortfarande var inslagna i plast.
“Den här… var kommer den ifrån?” frågade Emilia förvirrat och tittade på Gunvor.
Svärmodern vände sig bara om, torkade händerna på förklädet och log som om hon just överraskat någon.
“Vi köpte den! Marcus var med oss, vi valde en bra, rymlig en. Nu blir det äntligen ordning i köket. Man måste äta rätt, särskilt med en bebis i huset. Det förstår du väl?”
“Med oss?” frågade Emilia tillbaka. “Vilka då?”
“Med mig, naturligtvis!” smällde Gunvor med sleven. “Från och med nu bor jag också här, jag ska hjälpa till. Jag trodde Marcus hade sagt det.”
Blodet stelnade i Emilias ansikte. Elin började gnälla i hennes famn, och hon höll automatiskt barnet ännu tätare intill sig.
“Marcus?” ropade Emilia och vände sig mot dörren.
Mannen kom just in i köket med två matkassar i händerna. Hans ansikte var trött, blicken avlägsen.
“Vad är det?”
“Din mamma säger att hon ska bo här nu?”
Marcus nickade som om det bara handlade om att brödet tagit slut.
“Ja, naturligtvis. Du behöver hjälp. Mamma gick med på att flytta hit en tid tills du blir stark igen.”
“En tid?” rynkade Emilia pannan. “Och kylen då?”
“Ja, den.” Marcus satte ner kassarna på bordet och gned sig i näsryggen. “Mamma köpte den så att hennes matvaror kan vara för sig själv. Du vet, hon har en speciell diet.”
“Speciell diet”, upprepade Emilia långsamt. “I min lägenhet.”
“Emilia, börja inte nu igen. Jag är trött. Mamma vill bara hjälpa, och du ska redan göra problem av det.”
Gunvor öppnade självsäkert den nya kylen och började packa upp kassarna. Emilia såg hennes rörelser: yoghurt, kvarg, flaskor med etiketter, grönsaker i lådor.
“Ser du”, stängde Gunvor kylen. “Nu har alla sin egen plats. Och ingen stör den andre.”
Emilia ville säga något, men Elin började gråta. Högt, krävande. Hon behövde matas, bytas, sova. Emilias huvud dunkade av utmattning, hon hade ingen kraft kvar. Alla frågor försvann i bakgrunden.
“Gå du bara, gå och mata lillan”, viftade Gunvor. “Jag städar här under tiden.”
Emilia gick långsamt ut ur köket och in i sovrummet. Även här hade något förändrats. På byrån låg främmande saker handkräm, parfymflaska, hårborste. På stolen låg en badrock som uppenbarligen inte var hennes.
“Marcus”, kallade hon stilla och satte sig på sängen.
Mannen dök upp i dörren.
“Vad är det nu?”
“Varför ligger din mammas saker i vårt sovrum?”
“Hon sover på soffan i vardagsrummet, men hon lade sina grejer här så de inte skulle vara i vägen i hallen. Vad spelar det för roll?”
“Det spelar roll för det här är min lägenhet.”
Marcus suckade som om Emilia bråkade om något obetydligt.
“Emilia, lägg av nu. Mamma har kommit för att hjälpa, och du hakar upp dig på varje liten detalj. Vill du hellre vara ensam med barnet? Utan hjälp?”
Emilia sa ingenting. Elin sög på bröstet, hennes lilla näsa pustade tyst, medan alltmer oroliga tankar virvlade i Emilias huvud. Hur kunde detta hända? Hon hade åkt till BB från sin egen lägenhet, där hon bott med sin man, och kommit tillbaka… vart? Ett kollektiv där alla hade sina egna kylskåp och regler?
När Elin blivit mätt och somnat lade Emilia försiktigt ner henne i vaggan som stod vid fönstret. Det var dags att ta reda på vad som pågick här. Hon gick tillbaka till köket.
Gunvor satt vid bordet med en kopp kaffe och bläddrade i ett magasin.
“Sover hon? Duktig. Barn måste vänjas vid rutiner från första dagen.”
Emilia gick fram till den gamla kylen och öppnade dörren. Den var nästan tom en mjölkförpackning, lite ost, några ägg. Allt annat var borta.
“Gunvor, var är maten?” frågade Emilia.
“Vilken mat, älskling?”
“Den som fanns i kylen. Kycklingen, grönsakerna, juice
