Du, vet du vad de brukade retas med Karin om?
Jaha, så det där vigselbeviset är ändå starkare än att bara bo ihop? skrattade gubbarna åt henne.
Nej, vet du, jag tänker faktiskt inte gå på trettioårsjubileet för vår examen.
Jag får bara ångest och total dipp efter sånt där, skrek Karin i telefonen när hennes enda väninna, Birgitta, ringde och försökte övertala henne.
De får gå, de där som ändå dyker upp varje år.
De märker ju knappt hur mycket de har förändrats.
Men alltså, hur ser du ut nu som du är så rädd?
Vi sågs väl för typ fem år sen och du var ju typ som folk, inte ens tjock eller nåt.
Har du gått upp massor?
Nej, men det är inte det, jag bara vill inte, snälla Birgitta, tjata inte!
Karin var sekunder från att lägga på och hoppades att Birgitta skulle haja och ringa vidare till någon annan på klasslistan.
Men denna gång vägrade Birgitta ge sig.
Men Karin, vi har ju redan tappat så många nu.
Herregud, är det någon som har gått bort?
Karin blev lite skraj, hon känner sig ju inte jätteung längre men ändå inte såpass att jämnåriga börjar lämna det här jordelivet.
Nej, nej, inte så men några har dragit utomlands.
Du vet att André gick bort för typ tjugofem år sedan, han var bara ung då, jag har redan berättat det här.
Så kom igen, nu är det alla fyra klasser och ändå blir vi knappt trettio pers.
Har du gift bort din son än?
Ja men då kan du väl också för en gångs skull släppa taget och ha kul.
Birgitta pratade på, men plötsligt tänkte Karin på André igen den där killen med de ständiga ringarna under ögonen och en blick som var så tung.
Alla i klassen tyckte han var vek.
Visade sig att André bara hade ett svagt hjärta.
Han var smart, ville engagera sig i stora brobyggen över älven i Gävle, men han hann aldrig göra något av sina drömmar.
Och vad hade Karin åstadkommit?
Jo, hon blev kär i Bengt, arbetsledaren bland byggjobbarna där hon började efter examen.
Han jobbade i perioder i Stockholm men pendlade alltid hem till sin riktiga familj till någon annan.
De var ihop länge, Bengt kallade henne öppet för sin fru.
Han sa att samboskap är tecknet på riktig kärlek.
Folk bor ju inte ihop på grund av ett papper, de bor ihop för att de älskar varann
Sen, när Karin insåg att hon väntade barn, sammanföll det med att Bengt inte kom tillbaka efter vändan på bygget.
Han hade visst redan tre barn och en fru som blivit sjuk.
Han sa inte ens hej då, han bara slutade höra av sig.
Karin insåg att hon aldrig skulle kunna kräva något av en man med tre egna ungar och en sjuk hustru.
Hon sa upp sig och gick därifrån innan någon fattade något.
Gubbarna fnissade sist:
Ja du ser, papperet väger ändå tyngre än sambo, va?
Men Karin brydde sig inte längre.
Hon tog jobb i närmsta livsmedelsbutiken på hörnet, där grannen Ulla från trapphuset ordnade in henne.
De kom överens om att Karin, även med magknip av graviditeten, skulle jobba två dagar i veckan.
Hennes mamma Anna gick med på att passa lille Sebastian, eftersom dottern är så hopplös och hade sumpat ett bra jobb.
Du har ju själv uppfostrat mig såhär!
röt Karin mot sin mamma när hon till sist fick nog av tjatet.
Jag hoppades bara du skulle bli ordentlig, det var jag som kämpade för din högskola och vad blev det av det, va Karin?
Du är hopplös!
Äpplet faller inte långt från trädet, vad förväntade du dig?
svarade Karin snabbt, och ångrade sig direkt.
Sen grät de i famnen på varann, men vad hjälpte det?
Vart skulle de ta vägen nu?
Såklart Karin inte dök upp på femårsjubileet när Birgitta ringde och lockade dit henne.
De där skulle bara snacka jobb, familj, visa semesterbilder Karin moppade golv på tre ställen en hyresfastighet, en grundskola och ett dagis.
Hur skulle hon orka hålla låda med dem?
Lite krasst vad finns det för dem att säga till henne?
För Sebastians skull kämpade Karin sig genom allt, han var det enda som gav henne glädje.
Sen, när Sebastian började på dagis, tyckte mamman Anna att hennes insats var över och drog ut till systern på landet.
Det är för dålig luft här i stan för mig, sa hon och försvann.
Men så fick Karin chansen till ett halvtidsjobb inom det hon pluggat och Sebastian började skolan.
Nu klarade hon skiften och hämtade sonen redan middagstid, något många av hans kompisar var avundsjuka på.
En kollega började ragga, men Karin satte stopp direkt.
Hon hade sin son, och någon random man hemma behövdes inte ingen kan ersätta en pappa, och fler bekymmer hade hon inte lust med.
Karin fick så småningom ta större ansvar på jobbet heltid, ingenjörstjänst.
Hon började faktiskt tjäna helt okej när Sebastian blev äldre.
Men ändå kände hon sig aldrig hundra rätt tystlåten, höll sig för sig själv.
Kläderna diskreta, håret ofärgat, vid fyrtio strimmade det grått.
Hon tyckte liksom inte att hon hade någon rätt att vara glad efter allt bott ihop med en gift man, nästan förstört en annan familj.
Det där med att klä sig fint, sminka sig, vara synlig nej, då syns man för mycket, det kan komma problem.
Hon trodde aldrig på lyckliga slut.
Och runtomkring henne var folk ändå skilda till höger och vänster, hon var inte bättre än någon annan.
Sebastian blev ändå, mot alla odds, en fin och tacksam kille.
Mammas slit bara stärkte honom.
Han var alltid på somrarna i Skirö hos mormor Anna och gammelmoster Lisen, hjälpte till med allt.
Grävde land, sådde potatis med tanterna, rensade och vattnade, skördade när hösten kom och hjälpte till att lägga in gurkor i burkar och koka sylt.
Redan som liten var Sebastian stark klöv ved och staplade som proffs i vedboden.
Mormor brukar fortfarande säga till Karin att det är ett mirakel att han blev en sån guldklimp, och för Lisen på ålderns höst en riktig solstråle till barnbarn!
Så, nej nåt cafe eller jubileum för Karin?
Nej tack
Det där snurrade i huvudet på henne när Birgitta ringde igen.
Men du minns väl?
Caféet mitt emot gamla studenthemmet, nästa fredag klockan tre.
Kom igen nu Karin, jag vill snacka med någon som inte bara har flashiga jobb.
Vi ses, va?
Rösten sprack lite, och Karin hörde sig själv säga:
Ja, jag kommer
Hon lade ifrån sig mobilen och ångrade sig genast, kollade sig i spegeln, tänkte ringa och dra sig ur.
Men Birgitta var upptagen, och efter en stund kände Karin sig nästan dum.
Senare på kvällen öppnade hon garderoben och plockade fram den kungsblå klänningen Sebastian köpt åt henne till sitt bröllop.
Sebastian och Anna-Lena hade tjatat och tjatat, och till sist följde svärdottern med henne till gallerian för att prova kläder.
Till sist föll valet på den där klänningen, till och med Karin trivdes i den.
Där köpte de också matchande skor, och Anna-Lena släpade med henne till frisören för klipp och färg.
Det där var förra året, nu har Sebastian och Anna-Lena flyttat till eget.
De är lyckliga tillsammans.
Karin har låtit håret gå tillbaka till sitt grå och har knappast haft någon anledning att piffa sig för vem skulle det vara?
Fast hon fixade håret lite igen, drog på klänningen, målade läpparna men torkade bort färgen det såg för kaxigt ut, tänkte hon.
När hon kom till caféet var det fullt med folk, men Birgitta såg henne direkt och vinkade glatt Karin, du är ju så snygg, vad härligt att se dig!
Birgitta hade gått upp lite i vikt men såg ändå yngre ut än på länge.
De satte sig och pratade, tills någon annan drog bort Birgitta en stund.
Karin satt kvar, drack juice och lyssnade på musiken.
Någon hade verkligen ordnat så att låtarna från deras studietid spelades.
Då drömde de om att livet snart skulle bli fantastiskt.
Får jag bjuda upp dig på en dans?
Karin hörde en bekant röst genom musiken.
Hon tittade upp och kände direkt igen honom.
Det var Lars från parallellklassen.
Han gifte sig redan tredje året, och det sved för Karin då hon hade alltid gillat honom.
Vad fin du är, Karin.
Jag känner knappt igen någon här men dig såg jag direkt!
Lars räckte fram handen, och Karin följde med honom ut på dansgolvet, medan Birgitta återvände och höjde ögonbrynen roat.
De dansade flera låtar, först tysta, sen sa Lars plötsligt:
Karin, får jag följa dig hem?
Jag är skild sedan länge, men om du har någon hemma så tänker jag bara följa dig hem för att det är sent.
Lars följde henne hem och redan nästa dag sågs de igen och sen ville de aldrig vara ifrån varandra.
Inför bröllopet hjälpte Anna-Lena till att hitta klänning och skor.
Hon är gravid nu Karin ska bli mormor och det känns nästan pinsamt att själv stå där som brud.
Men hon lät sig ändå bli lycklig.
Anna-Lena sa:
Karin, du är verkligen vacker!
Jag och Sebastian är så glada för din skull.
Man får vara lycklig när som helst i livet, det är aldrig förbjudet!
Och Karin tänkte, medan hon satt vid sitt eget bröllopsbord och log mot Lars: Nu får jag väl ändå vara med.
Hon förlät sig själv.
Och valde lycka till sist.
Vad känner du när du hör det här?
Tryck hjärta eller skriv gärna nåt tillbaka.
