Minns ni hur det brukade viskas på jobbet, Jaha, papper på det är ändå starkare än bara samboliv? brukade de andra männen fnysa åt mig, sa Birgitta.
Jag tänker då inte gå på trettioårsjubileet från högskolan, inte när jag vet att jag får ångest efteråt.
Låt de gå som ändå alltid varit på sådant varje år, de ser nog inte ens själva hur de förändrats, nästan ropade hon i telefonen till väninnan Ingrid.
Hur ser du ut då, är det något du döljer? undrade Ingrid förvånat.
Senast vi sågs, visserligen fem år sedan, men nog tyckte jag du såg helt normal ut.
Har du blivit väldigt rund?
Det har inget med saken att göra, jag vill bara inte.
Sluta tjata, Ingrida!
Birgitta tänkte avsluta men Ingrid gav sig inte denna gång.
Birgitta, vi har ju redan tappat så många ur klassen.
Någon som gått bort? Birgitta rös till.
Hon brukade inte se sig själv som särskilt ung längre, men inte trodde hon att deras jämnåriga redan börjat lämna detta jordeliv.
Nä, men några har flyttat utomlands.
Och så är det ju stackars Erik Holmqvist som dog för drygt tjugofem år sedan.
Jag har ju berättat.
Birgitta tänkte återigen på Erik Holmqvist.
Hans ögon var alltid skuggade av mörka ringar.
De andra pojkarna ansåg honom svag, men det visade sig vara hans hjärta som var svagt.
Han ville bygga en vacker bro i sin hemby, men hamnade aldrig dit.
Och vad hade hon själv åstadkommit, Birgitta?
Hon hade förälskat sig i Adam, byggförmannen dit hon gick att jobba direkt efter examen.
Han arbetade veckopendlande i Sundsvall, och sedan reste han hem till sin egen familj.
De träffades länge och Adam kallade henne sin fru inför alla.
Han hävdade att samboskap var sannare än äktenskap.
Det är inte papper som gör att man lever tillsammans, brukade han säga, det är kärleken
När Birgitta insåg att hon väntade barn, dök Adam aldrig upp på bygget igen.
Det visade sig att han hade tre barn själv, och en fru som blivit svårt sjuk.
Adam sade upp sig för att ta hand om familjen, utan att ens säga något till henne.
Birgitta förstod snart att hon varken kunde eller ville kräva något av en man med tre egna barn och en sjuk hustru.
Hon slutade själv i tysthet på bygget och började jobba i ett litet ICA Nära nära hemmet där hennes granne från huset fixade plats åt henne.
De kom överens om att Birgitta kunde jobba två dagar i veckan, även efter att hon blivit mamma.
Hennes egen mamma gick med på att ta hand om lilla Oskar dessa dagar någon måste väl göra det när du sumpat din karriär! skällde modern.
Det var ju du som uppfostrade mig så här! skrek Birgitta tillbaka en gång när hon var utmattad av anklagelserna.
Jag trodde ju du skulle bli ordentlig, jag slet för att betala dina studier, men nu, Birgitta, du är hopplös! Höjdes mammans röst.
Sådan mor, sådan dotter, vad väntade du dig? svarade Birgitta och kände i samma stund ånger.
Sen kramades de ändå, och grät tillsammans, men inget hjälpte det…
Så när Ingrid ringde inför femårsträffen gick Birgitta aldrig.
Vad skulle hon prata om med alla, som visar bilder på familj, karriär, hus utomlands?
Själv städade hon trapphus, skolor och förskolor, tre olika ställen varje dag.
Eller snarare; vad hade de velat höra från henne
För Oskars skull stod hon ut med allt han var hennes enda glädje i livet.
När Oskar började på dagis ansåg hans mormor sig klar och flyttade ut till systern i Bjärtrå, med förklaringen att hon behövde andas landsbygdsluft.
Lyckan vände några år senare.
Birgitta fick äntligen ett vikariat på halvtid som ingenjör i kommunen när Oskar började skolan.
Nu hann hon allt, och till och med hämta sonen direkt efter mellis många klasskamrater avundades hans mamma.
En kollega försökte uppvakta henne men Birgitta slog direkt bort honom.
Hennes son hade inte plats för en annan man i tillvaron.
En bonuspappa kunde aldrig ersätta fadern, det visste hon.
Vid jobbet gjorde Birgitta bra ifrån sig och när sonen blev äldre fick hon fast tjänst på heltid.
Men hon bar alltid med sig en känsla av otillräcklighet, hon klädde sig diskret, lät håret gråna tidigt och färgade det aldrig.
Det kändes som att hennes synd straffade sig hade hon inte varit den andra kvinnan, nästan splittrat en familj?
Att klä sig färgglatt, sminka sig och göra sig synlig, det var inte för henne.
Någon kunde annars fastna för henne igen.
Hon trodde inte längre på lyckliga relationer.
Runt omkring henne var folk skilda, och hon kände sig inte bättre än någon möjligen tvärtom.
Oskar växte och blev en omtänksam ung man moderns slit hade inte gjort honom bitter.
Han hjälpte mormor och hennes syster varje sommar i byn.
Grävde upp potatis, hjälpte till med sylt och la ved i boden.
Även hans mormor berättade nu för Birgitta att hon var lycklig att hon fått en sådan sonson, att han var det största som hänt i deras familj.
Och vad skulle Birgitta då på café eller klassåterträff?
Alla dessa tankar for snabbt genom hennes huvud.
Ingrid insisterade fortfarande i telefonluren:
Du hörde va?
Caféet mitt emot gamla studenthemmet, nästa fredag klockan tre.
Kom, snälla, annars har jag ingen att prata med, kom du?
Ingrids röst darrade oväntat, och Birgitta hörde sig själv säga:
Ja…ja, jag kommer.
När hon la på ångrade hon sig ändå genast.
Hon gick och såg sig själv i spegeln, tog telefonen för att ringa och säga att det nog blivit fel.
Men klassförståndarens nummer var alltid upptaget.
Plötsligt skämdes hon att backa ur
Senare på kvällen öppnade hon garderoben och tog fram den blåa klänningen som Oskar köpt åt henne till sitt eget bröllop.
Oskar och hans fru, Sofia, hade dragit med henne till köpcentret och Sofia tvingade henne igenom provningar tills de hittade den blå klänningen som passade henne och som till och med hon själv gillade.
De köpte skor till, och Sofia bokade tid för både klipp och färg.
Nu hade Sofia och Oskar flyttat till egen lägenhet, och var lyckliga.
Men nu var håret åter grått.
Vem skulle hon klä upp sig för?
Det kändes fel att försöka.
Hon satte ändå upp håret, klädde sig i blått, målade försiktigt läpparna men torkade av färgen direkt det kändes för vågat.
Caféet var fullt och livligt.
Ingrid såg henne genast.
Men Birgitta vad fin du är!
Jag är så glad att du kom! Ingrid hade blivit lite rundare men det gav henne något ungdomligt, snarare än tvärtom.
De satt och pratade, men snart blev Ingrid upptagen vid ett annat bord och Birgitta satt kvar, lyssnande till musiken från deras studenttid.
Från högtalarna kom gamla Magnus Uggla och Gyllene Tider det var som att kastas tillbaka.
Får jag bjuda upp till en dans? hörde hon.
Där stod Algot Andersson, som gått i parallellgruppen.
Han gifte sig redan på tredje året och Birgitta hade varit smått förälskad i honom på den tiden.
Birgitta, du är dig lik!
Jag har aldrig gått på dessa träffar men dig kände jag igen direkt!
Han räckte fram handen och hon tog den, reste sig.
Ritas förvånade blick följde dem när de gick upp på golvet.
De dansade länge, under tystnad.
Till sist sa Algot:
Birgitta, får jag följa dig hem?
Jag är skild sedan länge, men om du väntar på någon därhemma så vill jag bara följa dig för sällskapets skull det är ju sent.
Algot följde henne hem den kvällen.
Och redan nästa dag sågs de igen och mer än så, de skildes inte åt.
Sofia hjälpte senare till att välja ut klänningen till bröllopet när Birgitta och Algot skulle gifta sig.
Sofia var redan lite rund om magen Birgitta skulle snart bli mormor.
Hon kände sig ovan, hon som skulle stå brud nu först.
Men så tillät Birgitta sig vara glad.
Sofia viskade: Men Birgitta, du är så vacker!
Vi är så glada för din skull, lycka får man lov att ta emot oavsett ålder!
Där och då, när Birgitta satt vid bröllopsbordet, såg hon på Algot och tänkte med varm blick:
Kanske är det min tur nu.
Birgitta tillät sig att förlåta sig själv och att bli lycklig.
Vad tycker ni om detta?
Lämna gärna en kommentar och sätt ett hjärta om ni vill!
