Nå, är det där vigselbeviset ändå starkare än samboskap?
skojade grabbarna alltid med Nadja.
Jag tänker inte gå på trettioårsjubileet för vår examen, jag hamnar ändå bara i en djup svacka efteråt.
Låt de där som ändå går varje år gå, de märker ändå inte hur slitna de blivit, skrek Nadja uppgivet till sin enda väninna i telefonen.
Men hur ser du ens ut nu, varför är du så rädd?
undrade Margareta förvånat.
Vi sågs ju för fem år sen, och du var helt okej då.
Har du plötsligt blivit knubbig eller vadå?
Sluta nu, det är inte det!
Jag har bara ingen lust, övertala mig inte, Greta!
Nadja var redo att lägga på och hoppades att Margareta skulle förstå vinken och ringa någon annan på listan istället.
Men den här gången var Margareta som en terrier som fått upp spåret:
Nadja, vi är redan så få kvar
Vadå, har någon dött av?
Nadja rös ofrivilligt, hon visste ju att hon inte var purung längre men så gammal var hon inte att kurskamraterna skulle börja byta jordelivet mot molntjänst.
Nämen, sluta nu.
Det är bara några som har dragit till Norge.
Och dessutom, döde Andris Björk av för länge sen, det har jag berättat, han dog redan för tjugofem år sen barnsligt ung.
Så sluttjafsat, nu samlas hela årskullen, fyra klasser, fast i själva verket kommer det knappt trettio personer.
Din son har väl gift sig nu?
Se där!
Då kan du faktiskt släppa loss lite.
Margareta babblade vidare medan Nadja plötsligt fick upp en bild av stackars Andris Björk.
Han hade alltid mörka ringar under ögonen och bar på en blytung blick.
Killarna i klassen kallade honom vekling.
Men det visade sig att det var hjärtat som var svagt inte han.
Han pluggade som ett as, drömde om att bygga Sveriges snyggaste hängbro i sin hemstad, men blev inte klar med något.
Och vad hade Nadja själv ens hunnit med?
Jo, hon blev kär i Isak, byggbasen som hon själv började jobba hos efter examen.
Han jobbade på turnus i deras lilla stad, sedan stack han hem över helgerna.
De var ihop länge.
Isak kallade henne till och med för min fru inför folk och körde tesen att riktiga par lever i samboskap, inte gifta det handlar ju om kärlek, inte papper.
Han var charmig på sitt sätt.
Så när Nadja fattade att hon väntade barn så passade det så lägligt att Isak inte kom tillbaka från en runda.
Visade sig att han redan hade tre barn och en fru som låg sjuk.
Isak sa upp sig på grund av personliga skäl, utan att ens meddela henne.
Schysst.
Och Nadja insåg att det går ju inte kräva något av en man med tre barn och sjuk hustru.
Så hon smög ut från byggbranschen utan fanfarer.
Någon av grabbarna hann förstås dra till med sista ordet:
Jaha du Nadja, kanske är det ändå så att ett riktigt äktenskapsbevis är stabilare än sambo-livet!
Men Nadja var likgiltig vid det laget.
Hon tog ett jobb runt hörnet i Ica-butiken där en granntant från huset fixat in henne.
De kom överens även när Nadja blev mamma, hon skulle jobba två dagar i veckan.
Hennes mamma gick, nog ganska missnöjd, med på att vara hemma med lille Dennis, eftersom dottern var så klantig och nu förlorat ett så himla fint jobb.
Men det är ju du som fostrat mig till den här?
röt Nadja tillbaka efter ett tag när mamman till slut tjatat sönder henne.
Jag hoppades ändå att du skulle bli ordentlig, Nadja, gick dubbeltid bara för att du skulle få läsa på högskola och så blir du så här!
ylade modern.
Som man sår får man skörda.
Vad trodde du?
väste Nadja, och ångrade sig ögonblickligen.
De kramades till slut och grät båda två.
Men sen då?
Vad gjorde det för skillnad
Så när Greta ringde inför femårsjubileet för examen, då kom Nadja förstås aldrig.
För vad ska hon prata om där?
Familjen, karriären alla sitter och visar bilder.
Och själv moppar hon golv på tre olika ställen: i trappuppgången, i skolan och på förskolan.
Vad tusan delar man med dem?
Eller är det dem som inte har något att prata om MED henne
Dennis var hennes livsluft.
För hans skull gjorde Nadja allt.
När han började förskolan tog modern en reträtt upp till stugan i Hälsingland.
Hon behövde frisk luft, påstod hon.
Okej då.
Men så hade Nadja ändå flyt efter ett par år fick hon plötsligt jobb som ingenjör, visserligen på deltid men i sitt eget yrke.
Dennis gick i skolan då, Nadja hämtade honom redan efter lunchfritids och annat barn blev avundsjuka.
Sen började en arbetskollega kurtisera Nadja, men hon satte snabbt ner stövlarna.
Hennes son behövde ingen främmande farbror hemma.
Farsan går ändå inte att ersätta, bättre då att spara på trubbel.
Nadja skötte sig galant på jobbet och med tiden landade en heltidsanställning för henne.
För första gången på länge tjänade hon hyfsat igen.
Men det där mörka, osynliga skuldfältet gick aldrig ur henne.
Hon klädde sig diskret, färgade aldrig håret, och när hon passerat fyrtio stack det grå hårstrån upp här och var.
Det var som om hon inte hade rätt att vara lycklig, eftersom hon varit den andra kvinnan och nästan ryckt en pappa från tre barn.
Inget med färgglad klädsel, smink eller piggt utseende folk tittar bara snett igen.
Att tro på en rosaskimrande kärlekssaga var ändå förbi.
Skilsmässor var normen och var hon nu verkligen bättre själv?
Knappast.
Men Dennis, hennes son, han visade sig bli riktigt hygglig.
Till och med mormor erkände till slut att Nadja fått världens finaste pöjk som dessutom var bästa barnbarnet i släkten.
Varje sommar åkte Dennis till mormor Iris och hennes syster hemma i Hälsingland.
Där hjälpte han till med allt.
Gräva potatis, plantera, gallra rödbetor, bära ved och stänga in äppelmos och sylt på burk.
Han blev stark och kunde hugga ved som ingen annan grabb.
Mormor log faktiskt nu när Nadja nämndes det var en sån lycka!
Så varför skulle Nadja sitta på något kafé och prata gamla minnen med folk om trettioårsjubileet?
Allt det här flög genom hennes huvud på fem sekunder.
Plötsligt hörde hon Margareta tjata i luren igen:
Du kommer väl ihåg?
Kaféet mitt emot gamla studenthuset, nästa fredag klockan tre.
Kom nu, så slipper jag sitta ensam och glo.
Snälla?
Margaretas röst darrade till och Nadja, av någon anledning, sa ja.
Okej, Greta, jag kommer väl då.
Men när hon lagt på telefonen ångrade hon sig direkt.
Hon gick och glodde i spegeln, funderade på att ringa och dra sig ur.
Men telefonen pep upptaget hela tiden och snart orkade hon ändå inte ens försöka.
Plötsligt skämdes hon.
Senare på kvällen grävde hon fram den blå klänningen som Dennis köpt åt henne till sitt bröllop.
Dennis och hans Amanda hade tjatat och dragit runt henne bland H&M:s och Kappahls klänningar tills hon till slut gillade just denna blå.
Amanda valde ut skor och drog henne till frisören; hårfärg och uppsättning, pang på!
Det hade varit för ett år sedan.
Nu bodde Dennis och Amanda ihop själva, lyckligare än någonsin.
Nadjas gråa hår hade börjat synas igen; klä upp sig för vem?
Att piffa sig kändes inget vidare för henne.
Men Nadja tog sig samman, la håret, tog på sig den blå klänningen och duttade lite på läpparna.
Fast sedan torkade hon bort det, det kändes för kaxigt.
I kaféet var det stimmigt när Nadja kom, prick tre.
Margareta högg tag i henne direkt: Nadja, men herregud vad snygg du är, jag är så glad att se dig!
Margareta hade själv blivit lite rundare, men det klädde henne på något vis, hon såg yngre ut.
De slog sig ner och snackade, men efter en stund rycktes Margareta bort av någon och Nadja satt kvar och sörplade juice, lyssnade på musiken och spanade runt.
Dessutom hade någon där inne gjort sitt bästa för att enbart spela låtar från deras studentår.
Det kändes som förr när de drömde om framtiden och tänkte att inget ont kunde hända.
Får jag bjuda upp till dans?
Nadja hörde rösten genom dunket.
Hon slog upp blicken och hajade till det var Lennart Sörman från parallellklassen.
Han som gifte sig redan på tredje året, och som Nadja en gång var småförtjust i.
Du har blivit så vacker, Nadja.
Jag är här för första gången och känner knappt igen någon men dig såg jag direkt!
Lennart räckte fram handen och Nadja lät sig ledas ut på dansgolvet, märkte Margaretas förvånade blick mot dem.
De dansade flera låtar utan att säga ett ord.
Sedan frågade Lennart plötsligt:
Får jag följa dig hem?
Jag har varit singel länge nu, men om någon väntar på dig så säger du bara till.
Jag följer dig gärna hem ändå, det är sent
Lennart följde Nadja hem.
Och nästa dag sågs de igen och faktiskt blev de ofrånkomligen ett par.
När Nadja skulle gifta sig hjälpte Amanda till att hitta både klänning och skor.
Amanda var nu gravid, Nadja skulle bli mormor och tyckte själv det var pinsamt att vara brud på äldre dar.
Den här gången vågade Nadja ge sig själv tillåtelse att vara lycklig.
Och Amanda viskade: Nadja, du är jättefin!
Vi är så glada för dig, och det är faktiskt inte förbjudet att vara lycklig, oavsett ålder!
Det har du rätt i, tänkte Nadja när hon satt vid bröllopsbordet och smygkikade lyckligt på Lennart.
Nu är det faktiskt min tur.
Hon förlät äntligen sig själv och sa ja till att vara lycklig.
Och vad tycker ni är det någonsin för sent att vara lycklig?
Berätta i kommentarerna!
Lämna en gilla!
