Jag visste att du hörde mig, mamma.
“Farmor, kan du berätta en saga?” frågade sexårige Lukas.
“Bara en kort en. Du borde sova nu. I morgon måste du upp till förskolan,” sa Birgitta och rättade till filtarna om honom.
“Jag lovar att jag vaknar,” mumlade Lukas.
Birgitta släckt taklampan, lämnade kvar bordslampan över sängen, tog ner en bok från hyllan, satte på sig glasögonen och satte sig på sängkanten igen.
“Inte så, ligg här bredvid mig,” bad Lukas och flyttade på sig för att göra plats.
“Jag kommer att somna så,” suckade Birgitta, men hans stora, bönfallande ögon fick henne att ge med sig. Hon lade sig ner bredvid honom, och Lukas kröp genast närmare och gäspade.
Birgitta började läsa, lyssnade då och då på hans lugna andetag. När hon var säker på att han sov, steg hon försiktigt upp och smög ut ur rummet, stängde dörren tyst efter sig.
I köket kände hon på tekannan – fortfarande lite varm. Hon hällde upp en kopp och satte sig vid bordet. *Var är Elin? Hon lovade vara hemma vid nio och nu är det elva. Kanske hon stannade hos en kompis? Men hon brukar ringa… Ska jag ringa? Tänk om hon kör? Jag vill inte distrahera henne…* Hon gjorde korstecknet mot den lilla ikonen på skåpet. *Jag väntar lite till.*
Hon tog en klunk och grimaserade. Teet hade blivit kallt. Hon hällde ut det i vasken och gick fram till fönstret, där mörkret låg tätt och olycksbådande utanför.
Plötsligt bröt hennes telefons signal genom tystnaden. Birgitta hoppade till, rusade till bordet för att tysta den innan Lukas vaknade. Hon stirrade på skärmen – ett okont nummer, inte Elins.
Bedragare? För sent på kvällen för sånt. Eller hade Elins telefon dött? Hon svarade.
“Hallå, det här är kommissarie Lundgren. Är Elin Johansson er dotter?”
“Ja. Vad har hänt? Varför…?” började Birgitta.
“Vad får jag kalla er?” avbröt den kyliga rösten.
“Birgitta Andersson.”
“Birgitta, försök att hålla dig lugn…”
“Lugn? Polisen ringer inte mitt i natten för ingenting! Är ni en bedragare? Ska ni be om pengar? För jag har inga, och om jag hade, skulle jag aldrig ge dem! Varför säger ni inget?”
“Elin Johansson var inblandad i en trafikolycka på motorvägen…”
Efter ordet “olycka” hörde Birgitta inget mer. Hon tryckte handen mot bröstet, försökte lugna hjärtat som hamrade vilt. Kommissarien pratade på, men hon andades bara häftigt, hostade till, tårar vällde upp.
“Säg mig bara en sak…” Hennes röst var knappt hörbar. “Lever hon?”
“Ja, men hon är i koma. Tillståndet är allvarligt.”
“Vilket sjukhus?” kraxade hon.
“Västra sjukhuset, men åk inte nu. Är hennes son hos er? Stanna hos honom. Hon är på operationssal. Kom imorgon, läkaren förklarar.”
“Hur visste ni om min sonson?”
“Från hennes telefon. Hur kom det sig att hon var ute på motorvägen så här sent?”
“Hon skulle till en väninna, på födelsedagsfest… Jag varnade henne…” Birgitta skakade på huvudet, som om han kunde se henne. “Hon lovade vara hemma vid nio. Hennes son väntar… Herregud, vad ska jag säga när han vaknar?” började hon snyfta.
“Hon var alltså på en fest… Drack hon något?”
“Va pratar du om? Hon är försiktig, hon visste att hon skulle köra hem, hon skulle aldrig…” Hon tystnade tvärt. *Men vem vet?*
“Förlåt att jag störde,” sa kommissarien och la på.
“Störa… Du tog kål på mig. Vad ska jag göra nu?”
Hon ville genast åka till sjukhuset, men Lukas sov. Hon reste sig tungt från stolen, gick till kylskåpet och tog fram lugnande droppar. Räknade, tappade fel, skakade flaskan till slut så att den skarpa vätskan sprutade ut.
“För säkerhets skull,” muttrade hon, hällde på vatten och svepte i en klunk utan att göra en min.
Hon satte sig igen, höll flaskan i handen.
“Herre, rädda och beskydda Elin, din tjänarinna. Hon har en son, gör honom inte föräldralös…” Hon gjorde korstecknet mot ikonen, bad länge tills hon slutligen slöt ögonen.
“Farmor, vakna! Farmor… Har mamma inte kommit?”
Lukas skakade henne i axeln. Birgitta kämpade sig upp ur en dimmig sömn. Minnet av telefonsamtalet for genom henne och hon vaknade med ett ryck.
“Nej… Hon ringde, sa att hon stannade där över natten,” ljög Birgitta, fast hon visste att sanningen måste komma fram. Förr eller senare.
“Du ljuger. Jag hörde dig prata med någon. Men det var inte mamma.”
“Lukas, mamma är på sjukhuset,” sa Birgitta och drog honom intill sig så han inte skulle se tårarna.
“Är hon sjuk?” skrek han och försökte slita sig loss.
“Ja. Hon”Men doktorn säger att hon blir bra, och vi ska hälsa på henne idag så hon vet att vi älskar henne.”
