“Jag vill leva för mig själv”
“Åh, Elin, hej! Kommer du till din mamma?” ropade grannen från balkongen.
“God dag, fru Berg. Ja, till mamma.”
“Du borde prata med henne,” suckade kvinnan. “Hon är helt förändrad efter skilsmässan, stackars kvinna.”
“Vad menar du?” spände Elin sig.
“Jag har sömnsvårigheter, vaknar tidigt. Såg henne en morgon, vid fem, kliva ur en taxi. Och hon såg ja, mildast sagt, inte ut som vanligt. Kanske lite berusad. Alla grannar viskar. Vid hennes ålder! Och varför kastade hon ut din pappa? Ja, han gjorde fel, men vem är utan synd? Så många år tillsammans det är dumt att skilja sig nu.”
“Tack, fru Berg,” sa Elin torrt och skyndade sig mot huset.
Hennes mamma hade verkligen kickat ut pappa för sex månader sedan, efter att ha upptäckt att han var otrogen. Elin hade bett henne vänta allt kunde hända. Men mamman var bestämd. Och det konstigaste? Hon blev inte deprimerad som man kunde tro, utan levde fullt ut. Nya kläder, dans, barer, väninnor saker hon aldrig gjort förut.
Elin tyckte det var svårt att acceptera. Själv skulle hon snart gifta sig, de planerade barn. Och hennes mamma ute på krogen till morgonen? Vilken typ av mormor skulle hon bli? Hur skulle hon presentera henne för sin blivande svärmor, om den ena stickade filtar och den andra festade på klubbar?
När hon kom in stod mamman i hallen med en tekanna i handen och ett brett leende. Klädd inte i en sliten morgonrock, utan i en modern, beige kostym. Naglarna gjorda, pedikyr, falska fransar hon såg ut att njuta av livet.
“Nå, hur är det med Markus?” frågade hon och ställde ner kopparna.
“Allt är bra,” svarade Elin och försökte dölja sin irritation. “Men du då?”
“Underbart! Igår kväll var jag ute med tjejerna till morgonen. Vi dansade, sjöng karaoke. Så kul det var!”
“Fru Berg berättade allt,” sa Elin mörkt. “Att du kom hem vid fem och såg berusad ut.”
Mamman skrattade.
“Vad trodde du? Man dricker väl inte te på krogen?”
Elin kunde inte hålla sig.
“Mamma, tycker du inte det här går lite långt?”
“På vilket sätt?”
“Du är ju inte tjugo längre. Dans, klubbar? Du borde vara ett föredöme. Du ska bli mormor!”
“Jag är en kvinna som äntligen är fri. Jag tänker inte leva efter andras förväntningar.”
“Men du levde så många år med pappa! Hur kan du bara gå vidare så här?”
Mamman tystnade, sedan sa hon lugnt men bestämt:
“Din pappa svikit mig. Det var inget misstag, utan ett medvetet val. Och jag vill inte längre bara vara en tjänare. Jag vill leva. För mig själv. Jag levde för familjen i så många år. Nu gör jag vad jag vill.”
“Men du är nästan femtio!”
“Och? Jag behöver inte åldras enligt någon schemalagd tid.”
Elin insåg att hon gått för långt.
“Förlåt, jag ville inte såra dig. Jag bryr mig bara.”
“Om du skäms för mig, behöver du inte bjuda mig till bröllopet. Men kom ihåg: jag tänker inte gömma mitt gråa hår under en huckle eller klä mig i vid klänning. Jag ska dansa, och kanske till och med flörta. Jag mår bra.”
“Nej, mamma, jag vill att du ska vara där. Det är bara”
“Bara att tant Berg inte gillar det? Bry dig inte om henne. Jag lever äntligen.”
När Elin kom hem berättade hon allt för sin fästman.
“Jag vet inte hur jag ska reagera.”
Markus skrattade:
“Jag tycker din mamma är fantastisk. Hon blev inte deprimerad, hon valde livet. Det är inget brott att vara lycklig.”
På helgen ringde Elin sin mamma.
“Mamma, ska vi gå till spa och sen på en bar med live-musik?”
“Skäms du inte för mig då?”
“Jag säger att du är min storasyster,” skrattade Elin.
“Då är vi överens. Men vi går inte hem tidigt.”
Den dagen blev en vändpunkt. Elin förstod för första gången vilken inre styrka hennes mamma hade. Och att hon kanske kunde lära av henne att vara sig själv. Att leva inte “som man ska”, utan som hon kände för.
