– Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – sa min man när han gick Tre månader – så länge varade detta vansinne. Tre månader av sömnlösa nätter, där lilla Max skrek så att grannarna bankade i väggen. Tre månader då Marina gick runt som en zombie, med rödsprängda ögon och skakande händer. Och Erik vandrade omkring i lägenheten, surmulen som ett åskmoln. – Fattar du hur jag ser ut på jobbet? – utbrast han en dag, när han granskade sig i spegeln. – Påsar under ögonen ner till knäna. Marina sa ingenting. Hon matade sonen, vaggade honom, matade igen. Ett evigt kretslopp. Och någonstans i närheten gick Erik – hennes man, som istället för att stötta bara klagade. – Du, kan inte din mamma ställa upp? – föreslog han en kväll efter duschen, fräsch och utvilad. – Jag funderar på att åka ut till Lasse på landet en vecka. Marina stelnade med nappflaskan i handen. – Jag behöver vila, Marina. På riktigt. – Erik började packa kläder i sportväskan. – Jag har inte sovit ordentligt på evigheter. Men gjorde hon det, eller? Hennes ögon gick i kors, men så fort hon lade sig började Max skrika igen. Fjärde gången den natten. – Jag har också tungt, – viskade Marina. – Ja, men jag har ansvar på jobbet, – muttrade Erik och tryckte ner sin favorittröja i väskan. – Kan ju inte se ut så här bland kunderna. Där och då såg Marina dem utifrån: hon, med ett slitet morgonrock, rufsigt hår och en skrikande bebis på armen, och han, på väg bort. – Jag vill leva för mig själv och få sova, – mumlade Erik, utan att titta på henne. Dörren slog igen. Marina stod ensam i lägenheten med sin gråtande son och kände hur allt inom henne föll samman. En vecka gick. Sedan ännu en. Erik ringde – tre gånger, frågade hur det gick. Rösten avvisande, som till en avlägsen bekant. – Jag kommer på helgen. Han kom inte. – I morgon är jag där. Och så dök han inte upp. Marina vaggade den skrikande sonen, bytte blöjor, fixade välling. Sov – en halvtimme mellan matningarna. – Hur går det för dig? – undrade väninnan. – Bra, – ljög Marina. Varför ljuger hon? Skäms. Skäms över att mannen har stuckit. Att hon är ensam med sin bebis. Men det blev värre. I mataffären mötte Marina Eriks kollega. – Var har du honom? – frågade Lena. – Han jobbar mycket. – Jaja. Alla karlar försvinner när barnen kommer. – Lena lutade sig närmare: – Erik är väl ute och reser ofta? Och så till Göteborg, på kurs – han visade bilder. Göteborg? När då?! Marina minns: förra veckan hördes Erik inte av på tre dagar. Han sa att han var upptagen. Upptagen? Han ljög. Han var i Göteborg och vilade. Erik kom på lördagen. Med blommor. – Förlåt att jag dröjt. Så mycket jobb. – Du var i Göteborg? Han stannade med buketten i handen. – Vem har sagt? – Det spelar ingen roll. Varför ljuger du? – Jag ville inte du skulle bli ledsen att jag åkte utan dig. Utan henne?! Med en spädis, hur skulle hon ha kunnat?! – Erik, jag behöver hjälp. Fattar du? Jag har inte sovit på veckor. – Vi kan anställa en barnvakt. – Med vad då? Du ger ju inga pengar. – Va? Jag betalar ju lägenheten och elen. – Och mat? Blöjor? Medicin? Han blev tyst. Sedan: – Kan du inte börja jobba igen? Halvtid? Vad ska du sitta hemma för. Då kan vi ta in barnvakt. Sitta hemma – som om det vore semester! Då tog Marina sonen, såg på Erik och förstod: han älskar henne inte. Aldrig gjort det. – Gå. – Va? – Stick. Kom inte tillbaka förrän du vet om du värdesätter familjen eller din frihet mest. Erik tog nycklarna och gick. Två dagar senare kom ett SMS: “Jag funderar.” Och Marina låg sömnlös – och tänkte också. För första gången på månader var hon ensam med sina tankar. Mamma ringde: – Hur är det, gumman? Erik inte hemma? – Han är på jobbresa. Igen en lögn. – Ska jag komma och hjälpa till? – Jag klarar mig. Och ändå dök mamma upp. – Hur har ni det här? – hon såg sig omkring. – Oj, Marina, titta på dig själv! Marina såg sig i spegeln. Ja, det var illa. – Och Erik då? – Jobbar. – Klockan åtta på kvällen? Marina sa inget. – Vad är det som händer? Och Marina började gråta. Högt, förtvivlat, som ett barn. – Han har lämnat oss. Sagt att han vill leva för sig själv. Mamma sa inget. Till sist: – Ett riktigt as, är vad han är. Marina blev förvånad. Mamma svor aldrig. – Jag har alltid trott att Erik är svag. Men så här mycket … – Kanske har jag gjort fel, mamma? Borde jag förstått honom? – Marina, är det inte tungt för dig? Och då insåg Marina: hon hade bara tänkt på Erik hela tiden. Hans trötthet, hans bekvämlighet. Aldrig på sig själv. – Vad ska jag göra? – Leva. Utan honom. Bättre vara ensam än med en sån där. Erik kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Han hade väl “funderat” på landet. – Ska vi prata? – Ja. De satte sig vid bordet. – Marina, jag förstår att det är tungt för dig. Men jag har det inte lätt heller. Kan vi göra så här: jag hjälper dig med pengar, hälsar på, men bor själv så länge. – Hur mycket? – Va? – Pengar. Hur mycket? – Tja, kanske 10 000. Tiotusen. Till barn, mat och medicin. – Erik, dra åt helvete. – Va?! – Du hörde. Och kom aldrig mer hit. – Jag ger dig ett erbjudande! – Erbjudande? Är det friheten du verkligen vill ha? Och min då? Då sa Erik den där meningen som fick allt att klarna: – Vadå din frihet? Du är ju mamma! Marina såg på honom: där var den riktige Erik. En självupptagen tonåring som tror att moderskapet är ett fängelse. – I morgon ansöker jag om underhåll. En fjärdedel av din lön. Det är lagen. – Du vågar inte! – Jo, det gör jag. Han gick, slog igen dörren. Och för första gången kände Marina: Nu kan jag andas igen. Maxim grät. Men nu visste hon – hon skulle klara det. Ett år gick. Erik försökte komma tillbaka två gånger. – Ska vi försöka igen, Marina? – För sent. Erik klagade att Marina var “kall”. Oövertygande. Marina skaffade barnvakt och jobbade som undersköterska. På jobbet träffade hon läkaren Andreas. – Barn? – En son. – Och pappan? – Han “lever för sig själv.” Andreas blev presenterad. Han kom med en leksaksbil till Max, lekte och skrattade med dem båda. Snart började de promenera i parken hela familjen. Erik fick höra. Ringde: – Ettåring, och du är med en annan man! – Vad trodde du? Att jag skulle vänta dig? – Men du är mamma! – Ja, just det. Och? Efter det slutade han ringa. Andreas var annorlunda. När Max blev sjuk – kom han genast. När Marina blev utmattad lyfte han med dem till landet. Nu är Max två år. Han säger “farbror” till Andreas. Han minns inte Erik. Erik har gift om sig. Betalar underhåll. Marina är inte arg. Nu lever hon också för sig själv. Och det är underbart.