– Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – sa maken när han gick Tre månader – så länge höll detta vansinne på. Tre månader av sömnlösa nätter när lille Max skrek så att grannarna dunkade i väggen. Tre månader då Marina gick omkring som en zombie, med rödsprängda ögon och skakande händer. Och Erik vandrade omkring i lägenheten butter som ett oväder. – Fattar du hur jag ser ut på jobbet? – slängde han ur sig en dag medan han stirrade i spegeln. – Påsarna under ögonen hänger ju ner till knäna. Marina teg. Matade sonen, vyssade, matade igen. En ond cirkel. Och någonstans där i närheten gick Erik – hennes man, som hellre klagade än stöttade. – Du, kan inte din mamma hjälpa oss lite? – föreslog han en kväll, nyduschad och pigg. – Jag funderade på att åka till min kompis på landet i en vecka. Marina stod kvar med nappflaskan i handen. – Jag måste få vila, Marina. Seriöst. – Erik började packa saker i en sportbag. – Jag har ju inte sovit normalt på evigheter. Men gjorde hon det?! Hennes ögon slog igen av trötthet, men så snart hon la sig började Max gråta. Igen, och igen, fjärde gången den natten. – Jag har det också jobbigt, – viskade Marina. – Ja, det fattar jag väl, – fnös Erik och pressade ner sin favorittröja. – Men mitt jobb kräver att jag ser fräsch ut. Kan inte möta kunder så här. Och där hände något konstigt. Marina såg plötsligt dem utifrån: hon, i urtvättad morgonrock, rufsigt hår, med gråtande barn i famnen. Och han – packar väskan, på väg bort. – Jag vill leva för mig själv och få sova, – mumlade Erik utan att se på henne. Dörren smällde igen. Marina stod kvar i lägenheten med sin gråtande son och kände allt inom sig rasade. En vecka gick. Sedan ännu en. Erik ringde tre gånger – frågade hur det var. Rösten var avlägsen, som med en bekant från förr. – Kommer hem till helgen. Han dök aldrig upp. – Imorgon kommer jag. Och kom inte då heller. Marina vyssade Max, bytte blöjor, blandade ersättning. Sov – en halvtimme mellan skriket. – Hur går det? – frågade väninnan. – Jättebra, – ljög Marina. Varför ljög hon? Skam för att maken lämnat henne ensam med ett spädbarn. Men värre skulle det bli! I affären stötte hon ihop med Eriks kollega Lena. – Var har du Erik då? – frågade Lena. – Jobbar extra. – Så klart… Alla män är likadana – de hänger på jobbet så fort barnen kommer. – Lena lutade sig fram: – Har Erik många tjänsteresor nu eller? – Vilka resor? – Han var ju i Göteborg nyss, på seminarium. Visade bilder! I Göteborg? När då?! Marina mindes: förra veckan hörde hon inget från Erik på tre dagar. Han sa han var upptagen. Han ljög. Han var borta i Göteborg och roade sig. Erik kom tillbaka på lördagen. Med blommor. – Förlåt att jag varit borta länge. Mycket jobb. – Var du i Göteborg? Han låste sig med buketten. – Vem har sagt det? – Det spelar ingen roll vem. Det viktiga är – varför ljuger du? – Jag ljuger inte. Trodde bara du skulle bli ledsen att jag åkte utan dig. Utan henne?! Hon – som ändå är fast med babyn! – Erik, jag behöver hjälp. Fattar du det? Jag har knappt sovit på veckor. – Vi kan anlita en barnflicka. – Med vadå? Du ger ju inga pengar. – Klart jag gör! Betalar ju för lägenhet och räkningar. – Men mat? Blöjor? Medicin? Han var tyst. Sen: – Du kanske kan börja jobba? Halvtid? Varför vara hemma längre? Vi skaffar barnflicka. Som om hon vilade där hemma! Marina tog Max, såg på Erik – och insåg: han älskade henne aldrig. Aldrig någonsin. – Gå. – Vadå gå? – Bara gå. Och kom inte tillbaka förrän du vet vad du vill: familj eller frihet. Erik tog sina nycklar och gick. Två dagar senare skrev han: ”Jag funderar”. Och Marina – sov inte. Hon funderade också. Tänk om du för första gången på månader är ensam med dina egna tankar. Mamma ringde: – Marina, hur mår du? Erik hemma? – På jobbresa. Lögn igen. – Ska jag komma och hjälpa dig? – Jag klarar mig. Men mamma kom ändå. – Hur har ni det? – Hon såg runt – Herregud, Marina, se dig själv! Marina tittade i spegeln. Jo, det såg inte bra ut. – Var är Erik? – Jobbar. – Klockan åtta på kvällen? Marina var tyst. – Vad händer? Och då började Marina gråta. På riktigt, högt och förtvivlat. – Han har gått. Han sa att han vill leva för sig själv. Mamma var tyst länge. Sen: – Usch vilken skitstövel. Riktigt ovärdig. Marina blev förvånad. Mamma svor aldrig. – Jag har alltid anat att han var svag. Men så här mycket… – Mamma, är det mitt fel? Borde jag ha förstått? – Marina, är det inte jobbigt för dig? Den enkelheten fick Marina att förstå: hon tänkte jämt på Erik. Hans trötthet, hans bekvämlighet. Inte en enda gång på sig själv. – Vad ska jag göra nu? – Leva. Utan honom. Hellre ensam än med någon sån. Erik kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Hade ”funderat” på landet. – Kan vi prata? – Ja. De satte sig vid matbordet. – Kolla, Marina, jag fattar att du har det tufft. Jag också. Kan vi komma överens? Jag hjälper med pengar och tittar in ibland. Men bor separat ett tag. – Hur mycket då? – Vadå? – Pengar. Hur mycket? – Tio tusen kanske. Tio tusen. Till barn, mat, medicin. – Erik, dra åt skogen. – Vad sa du?! – Vad du hörde. Och kom aldrig tillbaka. – Marina, jag försöker vara rimlig! – Rimlig?! Du vill ha frihet – och jag då? Då sa Erik något som förklarade allt: – Men vilken frihet har DU? Du är ju mamma! Marina såg på honom: där står han, den riktige Erik. Ett barnsligt ego som tror föräldraskap är ett fängelse. – Jag ansöker om underhåll. En fjärdedel av din lön, enligt lag. – Du vågar inte! – Det gör jag visst. Han lämnade, smällde igen dörren. Men Marina kände för första gången att hon kunde andas. Max grät. Men nu visste hon – hon klarar sig. Ett år gick. Erik försökte komma tillbaka två gånger. – Marina, ska vi försöka igen? – För sent. Erik klagade på att Marina blivit ”bitchig”. Men det var inte övertygande. Marina hittade barnflicka och började som sjuksköterska. På jobbet lärde hon känna läkaren Andreas. – Har du barn? – Son. – Och pappan? – Lever för sig själv. Hon presenterade dem. Andreas kom med en liten bil till Max. De lekte och skrattade ihop. Sedan promenerade de ofta alla tre. Erik fick reda på det och ringde: – Barnet är bara ett år och du träffar andra män! – Vad trodde du? Att jag skulle vänta på dig? – Men du är ju mamma! – Ja, just det. Och…? Sen hörde han aldrig av sig mer. Andreas var annorlunda. När Max blev sjuk – kom han direkt. När Marina var utmattad – tog han med dem till sitt landställe. Nu är Max två år. Han säger ”farbror” om Andreas. Erik är glömd. Erik har gift om sig. Betalar underhåll. Marina är inte arg. Hon lever också för sig själv nu. Och det är underbart.

Jag vill bo för min egen skull och sova ut, sa min man och gick ut genom dörren.

Tre månader så länge höll galenskapen på. Tre månader av sömnlösa nätter när lille Max skrek så högt att grannarna knackade i väggen. Tre månader där Maria gick runt som en zombie med röda ögon och darrande händer.

Och där gick också Igor runt i lägenheten, sur som ett åskmoln.

Fattar du att jag ser ut som en luffare på jobbet! sa han en morgon och granskade sig själv i spegeln. Påsarna under ögonen når ju till knäna.

Maria sa inget. Hon matade sonen, vaggade, matade igen. En evig cirkel. Och någonstans i närheten gick Igor hennes man som mest gnällde istället för att stötta.

Kan inte din mamma komma och hjälpa till lite? föreslog han en kväll och sträckte lite på sig efter duschen, fräsch och utvilad. Jag tänkte, kanske jag sticker till min kompis Micke på landet en vecka?

Maria stannade upp med nappflaskan i handen.

Jag behöver vila, Maria. Jag är seriös, sa Igor och började packa ner kläder i gymväskan. Jag har knappt fått sova ordentligt på sistone.

Och vadå tror han att hon sover?! Hennes ögon går i kors, men så fort hon lägger sig ner börjar Max gråta. Och det är fjärde gången den natten.

Det är jobbigt för mig också, viskade Maria.

Jag fattar det, svarade Igor snabbt medan han tryckte ner sin favorittröja. Men jag har ju ett seriöst jobb, massor av ansvar. Kan ju inte se ut så här när jag träffar kunder.

Då hände något konstigt. Maria såg dem utifrån: hon i en urtvättad morgonrock, rufsigt hår, med ett skrikande barn på armen. Och han på väg ut, bort från dem.

Jag vill leva för mig själv och sova, mumlade Igor, utan att ens titta åt henne.

Dörren slog igen.

Maria stod mitt i lägenheten med sin gråtande son och kände hur allt inom henne rasade.

En vecka gick. Sen en till.

Igor ringde kanske tre gånger frågade hur det var. Hans röst var avlägsen, som om han pratade med en gammal kollega.

Kommer på helgen.

Han kom inte.

Imorgon, jag lovar.

Inte då heller.

Maria vaggade Max, bytte blöjor, blandade välling. Sov kanske en halvtimme mellan matningarna.

Allt okej där hemma? frågade hennes väninna Pia.

Jodå, ljög Maria.

Varför ljuger hon? Det är ju pinsamt. Pinsamt att mannen stuckit. Att hon står själv med en bebis.

Man kan tro att det inte blir värre, men det riktiga kaoset kom i ICA när Maria sprang på en kollega till Igor.

Var har du mannen din? frågade Lena.

Han jobbar mycket.

Jo, de är likadana, karlarna när det blir barn så gömmer de sig på jobbet, sa Lena och lutade sig framåt: Så Igor är mycket på jobbresor nu, eller?

Vadå jobbresor?

Men han var ju i Stockholm nyss! På kurs. Han visade bilder.

I Stockholm? När då?!

Maria mindes förra veckan hade Igor inte ringt på tre dagar. Han sa han var upptagen.

Upptagen my ass. Han var ute och roade sig.

Igor dök upp på lördagen, med blommor.

Sorry att jag varit borta. Jobbet tar all tid.

Var du i Stockholm?

Han stelnade med buketten.

Vem har sagt det?

Spelar ingen roll. Varför ljuger du?

Jag ville bara inte att du skulle bli ledsen att jag åkte utan dig.

Utan henne?! Hvis hon ens kunnat resa med en baby!

Igor, jag behöver hjälp. Fattar du? Jag har inte sovit på veckor.

Vi kan ta in en barnvakt.

Med vad då? Du ger ju inga pengar.

Jo, jag betalar ju hyran och elen.

Men mat då? Blöjor? Medicin?

Han blev tyst. Sedan:

Kan inte du börja jobba igen? Ta ett pass eller två? Onödigt att sitta hemma. Då kan vi ta in hjälp.

Sitta hemma, liksom. Som om det var semester!

Och då tog Maria upp Max, kollade på Igor och insåg: den här killen älskar henne inte.

Aldrig älskat.

Du kan gå nu.

Vadå?

Bara gå. Kom inte tillbaka förrän du vet vad som är viktigast: familjen eller din frihet.

Igor tog nycklarna och drog. Två dagar senare kom ett sms: “Jag funderar.”

Maria sov knappt, hon funderade också.

Tänk dig att du, för första gången på evigheter, är ensam med dina egna tankar.

Hennes mamma ringde:

Maria, hur mår du? Igor är inte hemma?

Han är på jobbresa.

Ljög igen.

Vill du att jag kommer och hjälper till?

Jag klarar det.

Men mamma dök upp ändå.

Hur är det här? kollade sig omkring. Herregud Maria, titta på dig själv!

Maria kikade i spegeln. Ja, det var inte vackert.

Var är Igor?

Jobbar.

Klockan åtta på kvällen?

Maria var tyst.

Vad händer egentligen?

Då brast hon. Grät på riktigt, högt och förtvivlat, som ett barn.

Han har stuckit. Säger att han vill leva för sin egen skull.

Mamma blev tyst. Sen:

Vilken idiot. Riktig mes.

Maria blev förvånad, mamma brukade aldrig svära.

Jag har alltid tyckt att Igor varit vek. Men att det skulle bli så här!

Mamma, är det mitt fel? Borde jag försökt mer?

Maria, är det inte tufft för dig?

Den där enkelheten fick Maria att inse hela tiden har hon tänkt på Igor. Hans trötthet och hans bekvämlighet.

Men hon själv då? Inte en tanke.

Vad ska jag göra?

Lev. Utan honom. Det är bättre att vara själv än med någon som han.

Igor kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Säkert “funderat” på landet.

Ska vi snacka?

Ja.

De satte sig vid köksbordet.

Lyssna, Maria, jag fattar att du har det tufft. Men jag har det också svårt. Kan vi komma överens? Jag hjälper till med pengar och kommer förbi. Men jag bor själv så länge.

Hur mycket?

Vadå?

Pengar. Hur mycket det blir?

Tja, typ tiotusen.

Tiotusen. Till barn, mat, medicin.

Igor, dra åt helvete.

Va?!

Du hörde. Och kom inte tillbaka.

Maria, jag erbjuder dig något vettigt!

Vettigt? Frihet, eller hur? Var är min frihet då?

Och då sa Igor något som fick Maria att se allt klart:

Vadå frihet för dig? Du är ju mamma!

Maria tittade på honom. Där var den riktiga Igor. En självisk liten pojke som tror att mammor är dömda att sitta fast.

Imorgon ansöker jag om underhållsstöd. En fjärdedel av lönen. Lagen säger så.

Det gör du inte!

Jodå.

Han gick ut och smällde igen dörren. Maria kände, för första gången, att det gick att andas igen.

Max skrek men nu visste hon; hon fixar det.

Ett år senare.

Igor försökte komma tillbaka två gånger.

Ska vi försöka igen?

Det är för sent.

Igor kallade Maria för en häxa och klagade men han var inte övertygande.

Maria hittade en barnvakt, började jobba som undersköterska.

På jobbet lärde hon känna läkaren Andreas.

Har du barn?

Har en son.

Och pappan då?

Han lever för sig själv.

Hon presenterade dem. Andreas kom med en liten leksaksbil till Max. De lekte och skrattade ihop.

De började ses, promenerade ofta i Hagaparken.

Igor fick höra om det. Han ringde.

Barnet är bara ett år och du springer med karlar!

Och vad trodde du? Att jag skulle vänta på dig?

Du är ju mamma!

Ja, och?

Sen slutade han ringa.

Andreas var annorlunda. Om Max blev sjuk, kom han direkt. Om Maria var trött, tog han med dem ut till landet.

Nu är Max två. Han kallar Andreas för “farbror”. Igor minns han inte.

Igor har gift om sig. Betalar underhåll.

Maria är inte arg längre.

Hon lever också för sin egen skull nu. Och det känns himla bra.