**Dagboksanteckning**
Idag stötte jag på fru Lundgren på balkongen när jag kom för att hälsa på mamma.
Åh, Elin, hej! Har du kommit för att träffa din mor? ropade hon.
God dag, fru Lundgren. Ja, det har jag.
Du borde prata med henne, suckade hon. Hon är inte sig lik efter skilsmässan, stackars kvinna.
Vad menar ni? spände jag mig.
Jag har sömnproblem och vaknar tidigt. Förra veckan såg jag henne klämma ur en taxi vid fem på morgonen. Och hon såg ut ja, låt oss säga att hon inte var sig lik. Lite ostadig, kanske. Grannarna viskar redan. Vid hennes ålder! Och varför kastade hon ut din far? Ja, han gjorde fel, men vem är utan synd? Så många år tillsammansdet är löjligt att skilja sig nu.
Tack, fru Lundgren, svarade jag torrt och skyndade mot dörren.
Mamma hade faktiskt kastat ut pappa för ett halvår sedan efter att ha upptäckt hans otrohet. Jag hade bett henne väntasaker kan förändras. Men hon var orubblig. Och det konstigaste? Hon föll inte ihop i sorg, som man kunnat vänta, utan tvärtomhon levde upp. Nya kläder, dans, barer, väninnorsaker hon aldrig gjort förut.
Jag tyckte det var svårt att acceptera. Själv skulle jag gifta mig snart, vi planerade barn. Och min mammaute på krogen till gryningen? Vilken mormor skulle hon bli? Hur skulle jag presentera henne för min blivande svärmor, där den ena stickar filtar och den andra dansar i klubbar?
När jag steg in i huset kom mamma emot mig med en tekopp i handen och ett brett leende. Klädd inte i en sliten morgonrock, utan i en snygg beige kostym. Naglarna var välvårdade, hon hade lash extensionsdet syntes att hon njöt av livet.
Nå, hur är det med Markus? frågade hon och ställde ner kopparna.
Allt är bra, svarade jag och kämpade för att hålla tonen neutral. Men du då?
Underbart! Igår kväll var jag ute med tjejgänget till tidig morgon. Vi dansade och sjöng karaoke. Vilket fynd!
Fru Lundgren berättade allt, sa jag buttert. Att du kom hem vid fem och såg ut ja, berusad.
Mamma skrattade.
Vad trodde du? Man dricker ju inte saft på krogen.
Jag höll inte tillbaka längre.
Mamma, tycker du inte att det här går för långt?
På vilket sätt?
Du är inte tjugo längre. Dans, klubbar? Du borde vara en förebild. Du ska bli mormor!
Jag är en kvinna som äntligen är fri. Jag tänker inte leva efter andras förväntningar.
Men du levde med pappa i så många år! Hur kan du bara gå vidare så här?
Mamma tystnade, sedan sa hon lugnt men bestämt:
Din far svikit mig. Det var inget misstagdet var ett val. Och jag vill inte längre bara vara en tjänare. Jag vill leva. För mig själv. Jag har levt för familjen i åratal. Nu gör jag vad jag vill.
Men du är nästan femtio!
Och? Ska jag åldras enligt någon tidtabell?
Jag insåg att jag gått för långt.
Förlåt, jag ville inte såra dig. Jag bryr mig bara.
Om du skäms för mig, behöver du inte bjuda mig på bröllopet. Men kom ihåg: jag tänker inte gömma mitt gråa hår under en huckle eller klä mig i säckväv. Jag ska dansa, och kanske till och med flörta. Jag mår bra.
Nej, mamma, jag vill ha dig där. Det är bara
Bara att moster Lundgren inte gillar det? Bry dig inte. Jag lever äntligen.
När jag kom hem berättade jag allt för Markus.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
Han skrattade:
Jag tycker din mamma är fantastisk. Hon föll inte ihophon valde livet. Det är inget brott att vara lycklig.
På helgen ringde jag mamma.
Mamma, ska vi gå på spa och sedan en bar med live-musik?
Skäms du inte för mig?
Jag säger att du är min storasyster, skrattade jag.
Då är vi överens. Men vi går inte hem tidigt.
Den dagen blev en vändpunkt. För första gången förstod jag vilken inre styrka mamma hade. Och att jag kanske borde lära av henneatt vara mig själv. Att leva inte “som man ska”, utan som jag känner.
**Lärdomen:**
Ibland är det modigaste vi kan göra att släppa andras förväntningar och äntligen leva för oss själva.
