Jag vill leva, Pär!
Gunnar, Gunnar, hur är det med dig?
Sjuksköterskan Elin grep tag i överläkarens ärm men han slet sig ändå loss, lutade sig mot väggen, sänkte huvudet djupt och sa inget.
Elin tänkte, stolt som hela personalstyrkan, att här ger sig läkare verkligen till sitt jobb, arbetar tills de nästan svimmar! Och ändå är det ingen som uppskattar det egentligen. Patienten som Gunnar just hade opererat skulle aldrig märka det.
Gunnar, hur är det? Jag går och hämtar…
Låt bli, sa Gunnar och rätade på sig, vinglade till och gick mot läkarexpeditionen. Han vände sig om vid dörren mot den oroliga Elin och försökte se sammanbiten ut. Det är lugnt, oroa dig inte.
Gunnar föll tungt ner i den slitna skinnsoffan han varit med om att beställa för tjugo år sedan. Jaha, lugnt och lugnt? Inte första gången han fick den där yrseln. Allt för mycket jobb, rimligtvis.
Förr hade han helger riktiga helger! Då kunde man faktiskt vila efter veckans sjukhuskaos, gå hem till någon kompis med sin fru, ta ungarna till en nöjespark. Det var tider.
Nu? När alla läkare i hela länet jobbade på minst tre sjukhus, vad fanns det för vila kvar? Gunnar var inne på sitt andra äktenskap. Yngre fru, barn i skolålder, räkningar (som alltid dimper ner i brevlådan). Och så ville han faktiskt byta bil. Vovo är inte vad den varit, fortfarande
Men ändå inte ens det var viktigast. Gunnar behövde vara behövd. Han ville vara bäst, bli respekterad, längtade efter läkarsegrar och lite berömmelse och det gick helt okej. I över tjugo år hade folk bokstavligen stått i kö till honom, kollegor uppskattade honom, han blev inbjuden det lovades han hade riktigt bra lön.
Hampus, han ringde kollegan på narkosen, jobbar din Lotta idag?
Hej där, Gurra. Ja, hon har jour idag.
Och mot slutet av dagen låg Gunnar redan i Lottas surrande MR-maskin och försökte koppla bort de störande ljuden med svår amerikansk loungemusik i lurarna.
Plötsligt kom paniken man kunde nästan trycka på knappen och skrika ut sig: Släpp ut mig ur det här röret! Han försökte tänka på trevligare saker. Men vad hade blivit trevligt egentligen?
Minnet började hacka sig bakåt. Andra äktenskapet… han själv opererande kirurg och familjefar, frun unga lärarinnan till hans dotter i tredje klass.
Maskinens knackande dunkade bort alla försök att tänka något vackert om den perioden. Jobb, hem, jobb om igen. Första äktenskapet? Värre. Ful skilsmässa, otäcka minnen, dem hoppade han över helt.
Studenttiden, ja! Åtminstone första fyra åren.
Gunnars minne fastnade där. Jobbet i bygglaget, kompisarna, Maja i matsalen som alla killarna var förälskade i…
Gunnar, Viktor och Pär tre medicinare som blev vänner redan på ansökningsprovet till Uppsala. Uppsala var ny stad för alla, de delade rum i korridoren.
Pär glasögonorm från någonsmåstad i Småland, blyg och lite naiv men ändå med en karisma som fick en att bara vilja vara runt honom, lyssna på hans kloka, stillsamma prat och se in i hans blå, djupa ögon bakom glasögonen.
Pär hade närmast fotografiskt minne. Han kunde rabbla hela anatomikompendier, svara på varje fråga.
Viktor var hans raka motsats. Stor, bullrig bonde från Dalarna, snackade konstant, blev snabbt polare med hela korridoren, och var mer upptagen med att hjälpa andra plugga och snickra fuskpapper än att själv läsa boken.
Gunnar oroade sig också inför proven. Han var rädd att det skulle vara han som skulle bli refuserad. Han beundrade Pärs kunskap och Viktors munläder. I slutändan var det bara Mikael, deras fjärde rumskollega, som inte klarade sig. Men de tre andra blev oskiljaktiga vänner.
Första terminen fick de ingen korridorplats, så Pärs mamma, omsorgsfull och vänlig, dök upp och hittade en liten tvåa till dem alla tre.
Herregud, må ni bo kvar länge, pojkar! Var rädda om varandra, sa hon, och efterlämnade ett halvt färdiglagat kylskåp och en uppsjö instruktioner.
Wow, din mamma är otrolig, Pär! Vad gör hon egentligen?
Hon säljer ljus i S:ta Clara kyrkans butik, svarade Pär medan han tuggade på en bit mjukostsmörgås.
Va? Är hon troende eller?
Javisst. Och jag också, sa han stilla.
Grabbarna sneglade på de små ikonerna i fönstret.
Är de där dina? Jag trodde de hörde till möbleringen
Nej, mamma lämnade dem, svarade Pär generat.
Viktor, som alltid talade först och tänkte sen:
Alltså, är ni dumma i huvudet? Pluggar medicin men tror på gud? Vadå, hoppas han fixar proven åt er?
Läkaren behandlar kroppen, Gud vårdar själen, sa Pär lugnt.
Sedan pratade de inte mycket om tro. Man såg bara att Pär korsade sig diskret ibland, diskret som om det vore en hudkräm från Apoteket. Han var den som kunde släcka gräl mellan Gunnars envishet och Viktors hetta på ett lugnt och fiffigt sätt.
Småsaker var aldrig något för honom. Om Viktor och Gunnar bråkade om städningen, plockade Pär bara upp trasan och började moppa själv.
Är det verkligen värt att bråka om? Jag städar!
Och genast hjälpte de till, skamsna.
Kanske hade han Gud med sig, kanske bara begåvning från ovan, men första tentan klarade han bäst av alla. Han memorerade latinet som om han talat det i sandlådan.
Och blev först kär. Han valdes till studentrepresentant och träffade där sitt livs kärlek Anna-Greta. Liten, svartluggad, huggorm men snäll. Från andra året gick de jämt hand i hand.
Viktor, trots sin bondstuk, blev snabbt vass i jobbet. Han körde ambulans på andra året, fick göra mer avancerade uppgifter på praktiken än någon annan på sjukan.
Gunnar pluggade på. Inte bäst, men han var nyfiken, noggrann han ville verkligen bli en bra läkare.
***
MR-maskinen släppte honom fri. Gunnar drog efter andan. Plötsligt nojjig över klaustrofobi?! Vad var det för fel?
Lotta kom in och plockade av honom hjälmen.
Nå, vad tror du, Lotta? Kollade ni ordentligt?
Vänta lite, läkaren skriver utlåtande. Jag ringer dig, så kommer du förbi.
Hon såg trött ut. Kanske var det bara ett långt pass.
Jag hämtar svaret imorgon. Vill bara hem.
Men han hann knappt lämna sin mottagning innan Lotta ringde kom förbi, hon hade rapporten, skivan och bilderna själv.
Gurra, du är kirurg. Du fattar, men du får inte dra ut på det här. Gå till Kjellsson. Han lär ändå vilja se dig.
Gunnar kastade ett öga på remissen, matade in skivan i datorn, snurrade bilder hit och dit svårt att begripa att det var hans egen hjärna, hans inflammerade område, så skarpt och tydligt.
Det kändes mer som om han skulle utreda en patient än sig själv. Fattar liksom ändå inte, inte ens på vägen hem i bilen. Han ville bara inte tro på det. Kunde man inte ge sig själv dispens från verkligheten?
***
Kjell Kjellsson var sjukhusets bästa neurokirurg.
Jag borde väl linda in det, men du är snäppet bättre kirurg själv, Gunnar. Vad ska man hymla för? Du ser ju
Ja. Är det kört?
Nja, Kjellsson rynkade på pannan, halkade på stolen det brukar de hysteriska patienterna fråga: “Är det slut?” Vet du ju själv allt är i händerna på kirurgen. Och kanske Gud, då.
Det känns ändå overkligt. Jag skulle till Stockholm, till forskarkonferensen, blev inbjuden, skulle ta familjen, semester… Och nu… Vad hade du gjort?
Jag hade åkt till Stockholm men till operation, inte konferens. De är bäst på sin klinik, statistik världsklass. Problemet… är att det är kö, typ ett år. Nästan omöjligt att tränga sig före. Men vi löser det. Läkarvärlden är liten. Du är ju inte direkt vem som helst. Vi försöker!
Gunnar opererade, gav råd, skrev remisser och hanterade sina symptom på ett halvproffsigt sätt yrseln, trötthet. Men sniffade snabbt upp knep mot det.
Han började dra i trådar för att få kontakt med avdelningen i Stockholm. Kjellsson hade rätt, där var det nästan omöjligt att ta sig in.
Dags att berätta för frun, Ingrid, som genast började packa väska.
Jag åker till Stockholm, Ing själv.
Vadå SJÄLV?! Vad menar du? Är du dum? Och barnen?
Jag åker inte för att roa mig, eller till konferens. Jag måste till sjukhuset. Jag har en hjärntumör, sa han långsamt. Bara att säga det betydde att det var på riktigt. Där dog förnekelsen.
Ingrid stirrade. Tårarna steg.
Herregud Göran Hur blev det såhär? Jo, jag ska med.
Nej, ingen operation nu, kanske får jag sitta och vänta där. Vet inte när jag blir kallad
Är det så allvarligt? hon satte sig bredvid honom Berätta.
Och Gunnar började, snörvlade till och pratade osammanhängande, hoppade från resultaten till tankarna om livet, om förhoppningar Han var glad att någon lyssnade. Med första frun var sådant förtroende omöjligt.
***
Jehovas vittnen brukar vägra blodtransfusion. De citerar Bibeln: “Ni får inte äta kött med dess blod kvar,” föreläsningen på fjärde året närmade sig sin slut.
Präster motsätter sig transplantationer, och kyrkan protesterar mot alla former av fertilitetsbehandling, surrogatmoderskap, donation av könsceller… fortsatte föreläsaren. Religion är i vägen för vetenskapen!
Det stämmer inte, hördes det från salen.
Förlåt? Föreläsaren höjde på ögonbrynet. Vem säger det?
Jag, sa Pär, reste sig. Kyrkan och medicinen gör samma sak: hjälper människor att leva värdigt.
Vill du diskutera, unge man?
Inte diskutera. Men det är så.
Nej, nu så. Kom upp hit. Vilket påstående vill du försvara?
Så stod Pär där framme. Lugn.
Föreläsaren började grilla honom. Pär svarade sakligt och otvunget.
Kyrkan bryr sig om själen. Om ett par inte kan få barn, och medicin inte hjälper, får de acceptera det, kanske adoptera. Kyrkan dömer inte ut insemination med makens spermier, men från tredje man, det är en annan sak, det hotar äktenskapet och fadersrollen.
Men varför fördömer kyrkan surrogatmödraskap då, när det handlar om föräldrarnas egna celler?
Man måste tänka på surrogatmamman också, och barnet…
Dumheter! Föreläsaren höjde rösten. Ska kyrkan göra folk olyckliga? Jag har sett äldre troende vägra donera sitt barnhjärta till ett annat barn, och båda dog. Känns det kristligt?
Ja, för dem fanns inget val.
Ni säger alltså, nu var professorn upprörd, att religionen är ett hinder! Att kyrkan är rädd för att vetenskapen ska bli Gud! Och människans hjärna är den största skaparen inte Gud!
Pär blev aldrig arg. Han svarade fortsatt lugnt, refererade Bibelcitat. Han försvarade sin tro, sin mamma, deras lilla tegelkyrka hemma i Småland, alla troende.
Salen var svettig av förväntan på debatten. Föreläsaren ansträngde sig. Men när det var klart förstod alla Pär hade vunnit.
Sedan blev det knepigt för honom. Han kallades till studierektorn. Kom tillbaka nedstämd, sa inget. Bara flickvännen Anna-Greta visste något.
Men till femte året kom aldrig Pär tillbaka. Ett brev kom, där han tackade för sig, sa att han valt en annan väg och bad dem spara vänskapen.
Gunnar och Viktor var chockade. Den bäste! Begåvad kunde blivit toppenläkare… och så hoppar han av nästan färdigexad!
De letade rätt på Anna-Greta, men hon teg. Så de åkte till Pärs mamma. Hjärtligt mottagna. Han har sökt till prästseminarium, berättade hon glatt.
Hem kom de, med bullar i väskan och ändå lika konfunderade.
Hur kan man byta ut livet, herregud, slog Viktor sig för knäna.
Ja du, vi svär också vid Gud nu, svarade Gunnar ironiskt. Där ser du, Gud har minsann drag i trådarna.
***
Vilket ljus? Sluta nu, Kjell! Jag åker till Pär. Har redan tagit semester.
De satt i kaffe/jour-rummet. Tre dagar kvar till Gunnars eventuella avgång till Stockholm. Biljetten till tåget var fixad. Köra bil vågade han knappt, han tog det försiktigt hela vägen till jobbet nu. Och han hoppades faktiskt på operationen i Stockholm.
Till vilken kompis?
Studentpolaren. Vi har inte setts på 25 år. Han blev präst, lämnade plugget under femte året. Nu är han fader någonstans här i närheten. Jag drar imorgon.
Du är aggressivt envis.
Jaja! Jag åker.
Klostret han skulle till var litet och höll sig undan från turiststråken, även om det enligt internet lockade besökare just för alla sina kyrkor.
Gunnar åkte mot det så berömda Hedby kloster. Konstigt under hela färden kände han varken av yrsel eller oro. Ja, kanske var vägen till prästerna en sorts läkande väg, log han för sig själv.
Och där, bakom granskogen vita murar, torn, kupoler… Allt annorlunda från småorten: prydlig parkering, prunkande rabatter och kupolernas guld glänste så det nästan stack i ögonen.
Han tipsades: Liturgy pågick. Prästen var upptagen, bäst att vänta. Han tog en promenad i stället.
Bakom kyrkans mur en liten kyrkogård, sedan sluttningen mot ån. Där nere såg han en brunn, flera äldre damer samlade runt. Inget konstigt, men han märkte att de alla gick i en sorts runda: uppför och nerför sluttningen, tre gånger. På andra sidan en bro, och där fler klosterbyggnader.
Vad gjorde han här egentligen? Han skulle ju opereras, och så började han vandra runt bland granarna…
Ska du inte ner till brunnen efter heligt vatten? undrade en kvinna vänligt.
Heligt? Nä, jag är bara…
Det finns flaskor där ni ska bara gå uppför och nerför tre gånger.
Varför det?
Du vet nog varför du är här.
Gunnar ville just säga att han inte var här för vattnet, men… gjorde inget. Det fanns kanske en mening. Han tog en flaska och gick. Nerför, uppför, tre gånger. Det var tyngre än han sett framför sig. Men han gjorde det, fyllde vatten och drack. Kallt, sött, rent som en vårdag.
Han blev gladare, tänkte inte längre på att han kanske slösade bort tid här. Om allt det här var Pärs hemmaplan, hade han nog klarat sig långt bättre än dem andra karriärsmässigt, tänkte han med ett leende.
Han kom tillbaka när folk började samlas efter gudstjänsten. Direkt hör han bass-stämman, storväxt, reslig, med den där mjuka rösten men… var det Pär? Hans vän var ju spinkig, kort och alltid med glasögon?
Men när deras blickar möttes kände Gunnar igen honom.
Nämen, hallå Pär!
En tjej i sjal stirrade förebrående:
Ni måste säga Välsigna mig, inte hallå…
Men prästen log.
Gunnar! Kära vän, välkommen…
De kramades, skrattade och gick ut på en promenad.
Vilken lycka att du kom! Anna-Greta blir glad.
Är hon…?
Min fru, ja. Lokal barnläkare. Vill inte släppa jobbet, och jag bråkar inte om det. Vi har fem barn, bara yngsta bor hemma.
Jäklar! Jag har tre, men med två fruar…
Vi trivs här. Naturen är fantastisk, och det finns folk att ta hand om.
Har du blivit längre?
Efter 25 växer man tydligen!
Och dina ögon? Inga glasögon?
Lasrat för länge sen. Fungerar rätt bra, annars finns linser.
Så Svenska Kyrkan föraktar alltså inte medicin?
Båda skrattade.
Minns du när vi försökte fiffla ut böcker från Universitetsbiblioteket? Du snackade bort bibliotekarien medan vi…
Och ni tappade den högt i korridoren! Herregud.
Då låtsades du att du inte kände oss…
Pinsamt var det!
Jag tänker alltid på din mamma också. Hur har hon det?
Bra. Hon blev nunna här i trakten.
Se där, karriärklättring i kyrkan, ja!
Såklart, skrattade Pär.
En kvinna kom och viskade i Pärs öra. Han ursäktade sig.
Folk har rest långt. Jag måste gå nu, men vår chaufför kör dig hem till oss. Anna-Greta väntar dig!
I huset blev Gunnar varmt mottagen. Anna-Greta huserade bland syltburkar och grytor, grabbade Gunnar i famnen och serverade kaffe från en fräsig espressomaskin och förstås hembakat.
Gunnar berättade lite om sig själv, höll sjukdomshistorien för sig själv, somnade senare i den grova hängmattan på verandan.
Det gick ingen nöd på honom nu. Han hade tagit semester vad var det för brådska?
***
Så du har hört om det där?
Såklart. Vi höll kontakt med Viktor i många år, men nu har det runnit ut. Sonen skulle leta på nätet, men… Guds vilja.
Är du arg på mig?
Gud dömer oss, men vi har vår egen sanning. Gunnis, vad är det egentligen? Du mår inte bra, ser jag…
Hjärntumör, elakartad
Pär suckade.
Då så. Imorgon går du till kvällsmässa, om du är trött sitter du, sedan bikten, sen ser vi…
Låter som du begraver mig redan.
Inte alls. Allt är i dina händer, Gunnar. Präster visar vägen, men resten är själen och hjärtat.
Jag kan berätta…
Nej. Spara till bikten.
Konstigt nog ändrade Gunnars planerade bekännelse helt ton över natten. Bekännelsen om att han snodde flickvännen av bästa vännen blev ett uppriktigt erkännande, inte ett försvar.
Ja… Barndomsvänner blir värsta fiender på en minut.
***
Mässan var kort, få besökare.
Pär höll bönen, bad Gunnar böja sitt huvud:
Kristus står osynligt och hör din bikt, jag vittnar bara. Tala, Gunnar.
Och Gunnar började.
Jag var avundsjuk på Viktor på allt… Han var älskad överallt, alla tjejer sprang efter honom. Och så Lotta.
Så här var det: Slumpen ville att en stockholmsbyråkrat, Lottas pappa, hamnade på sjukhus i Uppsala där Viktor redan jobbade. Lotta tillbringade dagarna där och de blev ihop. De sågs både i Stockholm och Uppsala.
Möjligheter öppnades. Viktor var på väg mot Stockholm.
Du fattar, Pär… Jag var bitter. Han, bonnlurkar, fick Lotta… Så av ren avund sa jag till henne att han “träffade andra”… Det där var bara påhitt. Jag erkänner.
Sen på bröllopet hos Smirre, då hände det: vi blev för fulla och gick ut jag och Lotta… Viktor såg oss, gick sin väg.
Han flyttade ut samma kväll. Jag och Lotta började leva ihop rätt snart. Jag fick bra jobb i Stockholm, men hennes föräldrar styrde allt där. När hennes pappa dog styrde svärmor hela faderullan. Till slut tog det slut.
Har jag större synd mot Viktor? Det finns mer. Jag har gjort misstag på operationsbordet som kostat liv. Jo. Och otrogen mot båda fruarna har jag varit, mest på slentrian.
Han tystnade. Så… kan du förlåta, fader Pär?
Gud släpper synder, inte prästen. Men du ångrar dig, Gunnar.
Gunnar nickade, tårarna rann. Han klamrade sig fast vid altaret, föll på knä.
Säg till Gud att jag ångrar mig, snälla, Pär. Jag vill leva, älska Ingrid, uppfostra mina ungar. Jag vill jobba… Herregud, jag nöjer mig med att vara en vanlig läkare överallt. Bara jag får en chans…
Herren vår Gud, Jesus Kristus, visa din nåd och förlåt Gunnars synder bad Pär.
Sedan tystnad. Gunnar såg in i sin gamle väns djupa, ljusa ögon.
Jag menar så här, Gunnar: du borde leta reda på Viktor, snacka med honom. Be om förlåtelse.
Hur då, han är väl i Norrland eller nåt? Jag ska till Stockholm om två dagar…
Han jobbar på cancerkliniken i Umeå nu. Skippa Stockholm, åk dit!
Kom igen, ska jag bli opererad där också? Är du sjuk?
Han har blivit specialist på neurokirurgi pendlar till Stockholm. Ni måste snacka.
Skulle vara fint. Men… först Stockholm, jag har inte tid…
Och tjejen du såg till blev avskedad? Hitta henne också…
Det blir lätt, log Gunnar trött, Det fixar jag… Be för mig, Pär!
Innan han åkte fyllde han flaskan vid brunnen och klättrade symboliskt femton gånger. Varje gång drack han och fortsatte…
De troende log överseende, gjorde korsets tecken. Må Gud hjälpa.
