Jag vill inte mer
Allt ligger redan på mig! Hur mycket mer ska jag orka? utbrast Ingrid upprört.
Min man sa inget. Han föredrog, som alltid, att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt skulle lösa sig själv på något märkligt vis. Men lösningarna kom inte av sig själva det var alltid jag som fick ta tag i saker. Jag arbetade hemifrån som frilansdesigner, med flexibla arbetstider. Från början var lönen måttlig, men när jag vidareutbildade mig höjdes lönen markant, snart tjänade jag betydligt mer än Martin. Det var mina pengar som betalade billånet, semesterresor, vitvaror och kläder. Sedan blev det föräldraledighet. Jag saktade knappast ner tempot utan bar och födde barnet och tröttheten var enorm, men jag ville inte tappa min goda inkomst.
När lille Emil började på dagis blev livet enklare, och lyckligt över det kastade jag mig över jobbet än mer. Dessutom behövde nu även dagisbetalas, och jag hade ju valt ett, efter svenska mått, riktigt bra förskolealternativ bara det bästa för min son! Martin överläts, som så ofta, till mitt omdöme i de flesta frågor.
Vi bodde i en lägenhet som jag ärvt efter mormor i Norrköping. Martin hade ingen egen lägenhet innan vi gifte oss bodde han kvar hos sin mamma, Kerstin, tillsammans med sin systerdotter Alma. Hans äldre syster hade gått bort tre år tidigare, en händelse som knäckte Kerstin svårt: blodtrycket sköt i höjden och hälsan försämrades.
När vi gifte oss och Martin flyttade, var Alma redan vuxen och studerade i Uppsala. Hon levde sitt eget unga liv; vänner, resor, pojkvänner, sällan hemma alls. Kerstin, med problem och bekymmer, vände sig till oss tja, egentligen till mig. Det fanns ingen nytta med de andra. Fast sin älskade Alma glömde hon inte alla hennes önskningar blev uppfyllda, och det muttrades sällan kring anledningen: föräldralös, dottern födde Alma utan någon pappa i bilden, en svår och mörk historia vi inte pratade om.
Så pågick livet. Allt funkade, tills Kerstin plötsligt hamnade på sjukhus med en ny blodtryckstopp och följderna var allvarliga hon blev sängliggande. Tre veckor på sjukhuset och ändå inga löften om bättring. Som vanligt släppte Martin allting i mina händer:
Kvinnor är bättre på sådant här, resonerade han och ryckte på axlarna.
På vad? frågade jag trött.
Ja… ta hand om sjuka. Rehabilitering och sånt… funderade han och kliade sig i nacken.
Jag är designer, inte sjuksköterska! Jag kan inget mer än du, suckade jag. Men okej, jag åker och hör vad läkaren säger.
Jag och min svärmor har aldrig varit nära. Det rådde en slags vapenvila mellan oss i början bråkade vi mycket, men sen förlikades vi med tanken att vi faktiskt bodde isär. Båda höll undan meningsskiljaktigheterna. Jag stod ut med Kerstin av respekt, hon tolererade mig eftersom jag var bra för Martin och därtill den huvudsakliga försörjaren, eftersom min make var, milt uttryckt, rätt medioker på det området.
Kerstin såg nästan aldrig sitt barnbarn. Det var alltid huvudvärk eller högt blodtryck varje gång hon skulle hjälpa till; det gick aldrig att räkna med henne när jag behövde någon som passade Emil några timmar.
Men nu förväntade sig alla min hjälp. Det var jag som hämtade Kerstin från sjukhuset (för jag kan ju flexa på mitt jobb, medan Martins chef inte släpper iväg honom så där), och vi drog till hennes lägenhet i Linköping. Beslutet blev att vi hela familjen skulle flytta in hos henne en tid, för att hjälpa till.
Och så gjorde vi. På tre veckor rasade jag i vikt och blev smal som ett klädställ. På något vis lyckades jag göra mitt jobb samtidigt som jag vårdade svärmor: kokade buljong, passade upp henne med mat från sked, tvättade och vände henne.
Alma, den älskade barnbarnet, smög sig in på sitt rum, stängde dörren och försvann till morgonen därpå, för att slippa hjälpa till. Sen direkt till universitetet och vidare på stan. Livet går vidare och farmor är ju ändå just bara farmor…
Martin hjälpte inte mycket heller. Jag försökte få honom att förstå:
Det är din mamma! Hjälp till, snälla, jag klarar det inte själv!
Jag… kan inte Det där är kvinnors jobb, mumlade han och såg skamsen ut. Jag gick ju till ICA och handlade, vad mer vill du?
Och kvinnogörat var omfattande. Kerstin blev inte friskare, istället blev hon surare, grinigare och gnällde på mig, på sonen, på alla. Hon var kinkig och sade oftare elaka saker, sådant hon nog inte skulle sagt innan sjukdomen. Jag fick höra mycket nytt om mig själv tydligen, enligt henne, hade jag haft osannolik tur som fått en bra utbildning, fått ett superjobb och bara kan sitta hemma med mitt kaffe och knapprande på datorn, och ändå knega ihop mycket pengar. Stackars Martin bara, otur med livet och kass skolgång.
Kerstin hade tagit lån för att bekosta hans utbildning, men han slarvade sig nästan ur universitetet i flera omgångar, trots att det kostade skjortan. Men enligt henne var det skolans fel! Och så var det dottern: sjuk och borta. Och barnbarnet, Alma, klarade själv att komma in gratis på universitet, ett oändligt bevis på vikten av bra lärare (som dottern minsann kämpat för att ordna).
Jag hörde samma historia för hundrationde gången och kände hur jag inte orkade mer. Alla duktiga, utom jag. Jag hade ju bara haft tur.
“Tur, ja speciellt med Martin”, tänkte jag dystert. “Vad såg jag egentligen hos honom?” Allra oftast undrade jag över det här. En dag föreslog jag att vi hyrde in hemtjänst till Kerstin och själva flyttade hem igen.
Hemtjänst?! utropade Martin, Men det är dyrt ju… jag har inte råd Men om du vill så är det ditt val, men då får du stå för det.
Vi hade länge haft den där dealen; han betalade hyran och basvaror, och jag allt annat. Alltså skulle mitt konto, såklart, stå för hemtjänsten också. “Det är ju självklart”, tänkte jag bittert, “men sättet det sades på! Vad är jag allas tjänare? Nej, nu räcker det.”
I ett ögonblick insåg jag plötsligt att jag inte ville mer. Kunde inte mer. En dag, efter att ha matat och hjälpt Kerstin, sa jag att jag skulle gå och handla, tog Emil från dagis och drog hem till min lägenhet.
“Så skönt” tänkte jag, där jag låg på min breda säng och tittade upp i taket. “Jag är hemma. Jag vill inget mer. Bara ligga här. Gud, vad trött jag är”
Jag ropade på Emil att det var dags för mat. Vi åt, och jag undrade hur de där hemma hos svärmor reagerade när de märkte att jag gett mig av. Jag hade inte lämnat henne vind för våg maten var klar, torra kläder, och om en timme skulle Martin komma hem från jobbet. Jag skrev en lapp där jag kort skrev att jag inte kunde och inte ville mer, och att jag drog. Önskade Kerstin snart tillfrisknande. Bad henne inte ta illa upp.
Mobilen stängde jag av.
Martin dök självklart upp redan samma kväll. Jag släppte inte ens in honom, vi pratade genom dörren. Han bekymrade sig inte över mig, varför jag gett mig av, eller över Emil. Bara om vad han själv nu skulle ta sig till.
Du borde hyra in hemtjänst, sade jag lugnt. Professionell hjälp är ändå bättre. Och ja, jag ansöker om skilsmässa. Jag tänker inte vara sliten arbetsbörda längre adjö.
Martin gick därifrån tomhänt. Sen slog jag på mobilen igen, jobb kunde ringa.
Kerstin ringde. Bad mig komma tillbaka, lämna dem inte, bad nästan om ursäkt, men det hördes mellan raderna att hennes förväntan var samma: Stryk ett streck över allt och återgå till mitt slit. Jag svarade att jag inte är skyldig någon något. Hon har sin son och sitt barnbarn de kunde nu få visa vad de gick för. Kerstin slängde på luren.
Skilsmässan gick igenom.
Så stod jag där, ensamstående, och inget var egentligen annorlunda. Jag skötte allt själv, som tidigare, men det blev faktiskt mindre att ta hand om. Och för det var jag tacksam, för det gjorde mig klarare i huvudet lärde mig något om folks verkliga inställning till mig.
Kerstin? Jo, med tiden repade hon sig faktiskt, tack vare en riktigt bra undersköterska. Martin tog faktiskt extra jobb (tänk att det gick!? skrattade jag sorgset när jag hörde om det av Alma, som jag av en slump träffade) och kunde nu bekosta omsorgen. Innan dess var det förresten Alma som hjälpte farmor matade och pysslade. Det visade sig att hon kunde och faktiskt gjorde det. Allt löste sig.
“Tydligen gjorde det gott för alla att jag släppte taget”, tänkte jag ofta, när jag satt med ett nytt designuppdrag framför datorn. “Och för mig och nu ska jag alltid komma ihåg det”
