JAG VILL INTE HA EN FÖRLAMAD DOTTER… sa svärdottern och lämnade huset. Men hon anade inte alls vad som kunde hända sen… I en liten svensk by bodde det en gammal man. På helgerna tog han gärna en liten snaps. Hans dröm var att skaffa hund – inte vilken som helst, utan en renrasig kaukasisk herdehund. Han var till och med beredd att resa ända till Centralasien för att köpa sin drömhund och ta den med hem. Gubben kallades Dennis, eller Dennis-Åke, ingen visste riktigt. Efter jobbet på trädgårdslandet brukade han sitta på bänken och minnas gamla tider. Ibland samlades ungdomarna runt honom för att höra om hur det var i byn förr. Dennis hade för länge sen förlorat sin hustru Klara, som hade ett svagt hjärta. Läkarna hade förbjudit henne att bli gravid, men hon ville så gärna ha barn. Hon födde Dennis en son och blev sedan mycket sjuk. Dennis älskade Klara och gjorde det mesta hemma, till och med att bära hem mjölken från Konsum. Han skötte själv sonen och lagade mat. Klara suckade ibland: – Nu skämmer du ut mig, Dennis! Kvinnorna kommer ju att skratta – jag gör ju ingenting hemma, allt får maken göra! Men kvinnorna skrattade inte, de var avundsjuka: – Åh, Klara, skulle vi få låna din Dennis-Åke för en dag, så vi fick prova på ditt liv! Klara log bara till svar, och med ett leende lämnade hon livet. Dennis fann henne kall på morgonen. Han grät i dagar, men tog sedan hand om sonen. Sonen blev tonåring och gifte sig tidigt efter lumpen, sedan bodde han kvar där han hade tjänstgjort. Så blev Dennis ensam. Men han deppade inte – han tyckte om att prata med ungdomarna på bänken. Sonen fick en dotter, men Dennis fick bara se henne på foton. Familjen hälsade aldrig på, alltid var det jobb, tid som saknades, än det ena, än det andra. En dag märkte byborna att Dennis plötsligt var som ett åskmoln, aldrig log eller skämtade, och satt inte längre på sin bänk. De frågade vad som hade hänt, och fick veta: Dennis hade fått ett telegram – svärdottern berättade att de krockat med bilen. Barnbarnet låg svårt skadad på sjukhus, och sonen var död. – Vilken olycka, Dennis! – hela byn beklagade hans sorg, men vilka ord kan säga så att det hjälper? Dennis tog emot kondoleanser, men sorgen lättade inte. Han saknade sonen, men kunde inte få honom åter, och saknade barnbarnet ännu mer. Hon låg i koma, endast 15 år. Dennis hade ont i hela själen. Men från svärdottern hörde han ingenting. Hon skrev inte, svarade inte på telegram, och tog inte telefonen. Hur skulle han ta reda på hur barnbarnet mådde? Han hade aldrig träffat henne, men älskade henne ändå lika mycket. Dennis var just på väg att resa till staden där sonen bott, när det en dag körde upp en bil framför huset. Ut bars en bår och plötsligt störtade en dam in i huset. Dennis fattade först inte att det var sonens hustru. Efter henne bar de in barnbarnet, som de bokstavligen dumpade på soffan innan de gick. – Hon är förlamad från topp till tå. Sån dotter vill jag inte ha. Jag ska gifta om mig och föda ett friskt barn! sa svärdottern. – Jag är ju ingen läkare! – hann Dennis protestera. – En läkare hjälper henne inte ändå. Hon behöver en vårdare. Om ni inte vill hålla på – begrav henne levande, jag tänker inte förstöra mitt liv. Jag är ingen vårdare! – sa kvinnan och smällde igen dörren. – Du verkar inte vara någon mamma heller! – ropade Dennis efter henne. Nu förstod han varför sonen aldrig kom och hälsade på. Med en sån hustru kan man bara gå och bråka på torget, inte åka på besök. Hur hamnade sonen i händerna på en sån förskräcklig människa? Nu gick det inte att fråga längre. Så blev Dennis kvar med barnbarnet. Flickan var verkligen helt förlamad, men Dennis var van att sköta hushållet och ta hand om andra. Nu hade han ett syfte igen – det viktigaste var att försöka hela flickan. Läkarna hade gett upp och skrivit ut henne från sjukhuset – ingen förstod ens hur hon hade överlevt bilolyckan. Endast folkmedicin och helare återstod. I byn fanns ingen klok gumma, och den närmaste bodde långt bort. En förlamad flicka kunde man inte ta dit, och hon gjorde inte längre hembesök. Vad skulle Dennis göra? Nästan varje vecka reste han till helerskan, fick örter och tinkturer till flickan. Så försökte han bota henne. Mer än ett år gick, men hon kunde varken röra sig eller prata, bara låta svagt och grumligt. Ibland såg Dennis en tår rinna nerför hennes kind. Då höll hans egen själ på att gå i bitar. Han trodde att flickan saknade sin mamma och pappa. Han pratade länge med henne och läste böcker, men hon kunde inte svara. Så en kväll hände något oväntat. När Dennis satt vid sängkanten kom plötsligt ett gäng fulla ungdomar in i huset. Dennis hade glömt att låsa dörren. De kom från dansen och såg ljus i fönstret. De visste att det låg en förlamad flicka här. Någon föreslog att de skulle “roa sig”, eftersom flickan ändå inte kunde göra motstånd. – Släng bort täcket från barnbarnet, gubbe, och sär på benen! Vi lottar om vem som får börja… sa den mest berusade. – Hon är ju bara 15! – protesterade Dennis. – Vänta, ska bara borsta tänderna! – sa Dennis, och rusade till köket, öppnade källardörren och ropade: – Tag honom! Ut rusar en enorm kaukasisk herdehund. Den började genast jaga ungdomarna bittert – den största nästan miste hela paketet! De andra fick sina byxor sönderrivna och sprang genom byn med rumpan bar, folk skrattade och hunden Muxtar jagade dem ända ut till kanten av byn. När Dennis kom tillbaka satt flickan i sängen och ropade mot fönstret: – Muxtar! Muxtar! Ta honom, farfar, håll fast så han inte smiter!… Nu brast Dennis i gråt. Från den dagen gick flickan stadigt mot bättring. Snart kunde hon gå igen. Om det var helerskans örter eller om det var chocken från hunden – men flickan började prata utan stopp. Hon hade varit tyst så länge. Varifrån kom hunden? Jo, Dennis visste inte ens att sonen hade en hund, men när tragedin hade skett och sonen dött, så blev även hunden Muxtar övergiven av den odugliga svärdottern. Hon tog med sig både barnet och hunden till Dennis, men sa ingenting om hunden. När svärdottern lämnat huset, gick Dennis för att stänga grinden efter henne och där satt hunden. Så mager, så utmattad, ögonen lika sorgsna som en sjuk katt och tårar rann på riktigt. Han kunde inte lämna sonens hund på gatan, så han tog in den. Hunden tjänade Dennis troget och när de där ligisterna kom satt den bara i källaren för att det var så varmt den sommaren. Dennis brukade låta Muxtar vara där när det var hetast. Annars var han ute på gården och inne på kvällen. Barnbarnet berättade senare att när hon grät, saknade hon egentligen hunden. Dennis brukade aldrig släppa in hunden i huset, och flickan kunde ju inte säga något. Efter att Muxtar jagat bort busarna, kom han glatt hem och slickade sin lilla mattes ansikte. Han hade också saknat henne – och så började livet om: Dennis, barnbarnet och Muxtar, tillsammans. Från mamman hörde de aldrig ett ord igen.

Du, jag måste berätta om en gammal vän till mig vi kallade honom Lennartsson. Ingen visste egentligen om det var förnamn eller efternamn, men alla sa så. Han bodde ute på landet, i en liten by någonstans i Småland. Varje fredag tog han sig ett litet glas Brännvin för att fira helgen, och annars var han mest ute och jobbade på lotten, du vet hur det är på landet. Hans största dröm var att skaffa en hund, en riktig svensk älghund. Lennartsson hade till och med sparat ihop pengar för att kunna åka upp till Norrland och köpa en från en bra kennel där.

Lennartsson förlorade sin fru, Ulla, redan för många år sen. Ulla hade ett svagt hjärta. Läkarna sa att hon absolut inte borde få barn, men hon ville verkligen ha en och till slut fick de en son tillsammans. Efter förlossningen blev Ulla ännu sjukare. Lennartsson älskade sin Ulla så mycket att han gjorde allt för henne hemma han gick och handlade, lagade mat och pysslade om både henne och sonen. Ulla sa alltid: “Du skämmer ut mig, Lennartsson! Tänk om kärringarna ser att jag inte gör något hemma?” Men kvinnorna i byn var egentligen bara avundsjuka. “Vi borde få låna din Lennartsson en dag, Ulla, så man får känna hur livet är sådär fint!” brukade de skoja.

Ulla lämnade oss med ett leende, och Lennartsson hittade henne kall på morgonen. Tre dagar grät han floder, sen blev sonen hans hela fokus.

När sonen kom i tonåren blev det turbulent, 14 år och allt som hör till. Efter lumpen gifte han sig snabbt och blev kvar där han tjänstgjorde långt från Småland. Så Lennartsson blev ensam kvar på torpet. Men han trivdes ändå med att sitta på bänken utanför huset och prata med ungdomarna om hur det var förr i tiden.

Sonen fick så småningom en dotter, och Lennartsson längtade efter att träffa barnbarnet. Men de kom aldrig, alltid var det jobbet, ingen tid, ett eller annat kom i vägen. Han såg henne bara på foton.

Plötsligt började folk i byn märka att Lennartsson aldrig satt ute längre, aldrig log, mörk och tyst. De undrade vad som hänt och då visade det sig: Lennartsson hade fått ett brev. Sonens fru, Elin, skrev att de varit med om en hemsk bilolycka. Barnbarnet, 15 år och heter Ylva, låg svårt skadad på sjukhuset. Och sonen död.

Det var så sorgligt att hela byn kände med Lennartsson, men vad kan man säga när någon råkat ut för sådant elände?

Han fick kondoleanser men det hjälpte ingenting. Sorg efter sonen var tung, och värst av allt var oron för Ylva, den unga barnbarnen. Inte ett ord från Elin inga brev, inga svar på telefonsamtal. Hur skulle han få veta hur det var med Ylva? Han hade aldrig träffat henne, men älskade henne ändå, för på bilderna såg hon ut som Ulla gjorde när hon var ung.

När han till slut bestämde sig för att åka till staden där sonen bodde, dök plötsligt en bil upp vid huset. Ut klev Elin och några män med en bår. De slängde snabbt ner Ylva på soffan och gick ut.

Elin släppte bomben: Hon är förlamad. Jag vill inte ha en sån dotter. Jag ska hinna gifta om mig och få ett friskt barn! sa hon kallt.
Lennartsson försökte protestera: Men jag är ingen läkare!
Det behövs ingen läkare, de kan ändå inte hjälpa henne. Sköt om henne om du vill, annars kan du lika gärna begrava henne levande! sa Elin och stängde dörren efter sig med ett brak.
Han ropade efter henne: Du är ju ingen riktig mor till henne! men det bet inte.

Nu förstod han varför sonen aldrig kom hem med familjen. Med en sådan kvinna bråkar man bara på torget, inte besöker släkt. Stackars sonen, att han hamnade med henne… Men nu var det för sent att fråga. Om han vetat att hon skulle överge sin dotter hade han vänt sig i graven.

Så Lennartsson och Ylva blev ensamma kvar.

Ylva var faktiskt helt förlamad, men Lennartsson hade uppfostrat barn förr och var van vid allt pyssel och omvårdnad hemma. Nu fick han ett mål i livet: Ylva måste tillfriskna! Han åkte varje vecka till en gammal klok gumma som bodde långt bort, utanför Värnamo, du vet tanten var nästan hundra men hennes kunskaper om örter och brygder var omtalade. Hon skickade med honom örtteer och salvor, och Lennartsson gjorde allt för att hjälpa barnbarnet. Mer än ett år gick, Ylva låg fortfarande som en stock under täcket kunde varken röra armar eller ben, och inte prata heller.

Ibland såg Lennartsson att det rann en tår på kinden hennes. Då slets hans hjärta itu. Han trodde hon saknade mamma och pappa. Han läste högt för henne, pratade länge, men hon kunde ju inte svara. Det gjorde ont för dom båda.

En kväll hände något oväntat. Dörren stod olåst Lennartsson hade haft tankarna på annat och glömt stänga. Plötsligt rasade ett gäng fulla ungdomar in från byn, på väg hem från dansen. De visste att här bodde en förlamad flicka. Någon föreslog att dom skulle “ha lite kul”, eftersom hon ju ändå bara låg där och, ja, inte kunde slå tillbaka.

De närmade sig, och den mest påstridiga gapade: Dra undan täcket och dela på benen! Vi ska lotta om vem som börjar! Lennartsson försökte hindra dem: Men snälla ni, hon är bara ett barn! men då sa han: Vänta, jag ska bara borsta tänderna! och rusade ut i köket, öppnade källarluckan och ropade: Tag honom!

Och ut kom en väldig svart älghund Ludde! Han kastade sig över ungdomarna, bet i baken så byxorna gick sönder och jagade dom hela vägen bort till landsvägen. Hela byn skrattade när ungdomarna sprang med rumpan bar och Ludde dundrade efter!

När Lennartsson kom in igen satt Ylva upprätt i sängen och skrek: Ludde! Ludde! Akta så han inte rymmer, morfar! Då grät Lennartsson glädjetårar. Sedan den kvällen gick hon sakta framåt först kunde hon röra armarna, sen benen, så småningom började hon prata och du, hon har knappt varit tyst sedan dess! Kanske hjälpte örterna, kanske var det chocken ingen vet, men det blev bra.

Ni undrar säkert hur Ludde kom till torpet? Jo, Ludde hade bott med sonen, men när olyckan hände och sonen dog, så gjorde Elin sig av med både dottern och hunden. Hon hade tagit med Ludde och Ylva till Småland, men inte sagt ett ord till Lennartsson. När Elin stack därifrån gick han för att stänga grinden och såg då Ludde sittandes där. Han var mager, ledsen, tårögd riktiga hundtårar. Lennartsson visste inte ens om att sonen haft hund, men han kunde ju inte lämna honom ute. Så Ludde blev kvar.

Ludde blev morfars bästa vän. Den kvällen satt han bara i källaren det var ju så varmt den sommaren, och Lennartsson brukade ha honom där under dagarna för att hålla honom sval. Om Ludde hade varit ute hade aldrig ungdomarna vågat sig in!

Ylva berättade senare att varje gång hon grät, var det för hon saknade Ludde. Hon hade inte kunnat säga det, men hon längtade så efter honom. Morfar brukade hålla Ludde ute på gården och släppte aldrig in honom i huset, men nu fick han komma in.

När Ludde kom hem efter den där kvällen sprang han raka vägen till Ylva och slickade hennes ansikte han hade saknat henne lika mycket.

Så så blev det dom tre: Lennartsson, Ylva och Ludde. Och om Elin fick de aldrig höra något mer hon var som bortblåst och ingen saknade henne direkt.

Alltså, ibland är det så med den svenska landsbygden det som ser alldeles hopplöst ut kan vända, bara man har tålamod, kärlek och kanske en riktigt trogen, svensk älghund vid sin sida.