Alltså, du vet ju hur mycket jag och min fästmö, Linnéa, älskar varandra. Vi är båda 20 år, och vi har faktiskt känt varandra sedan fjärde klass. Redan i sexan blev vi ett par, och saker och ting gick fort. Vi fick vår son när vi var rätt unga.
Självklart var det inte riktigt vad våra föräldrar hade föreställt sig för oss, men livet blir ju inte alltid som man planerar. Vår son är verkligen vårt allt! Idag fyller han tre år. Vi bor i vår egen lilla lägenhet, och jag har bestämt mig för att fria till Linnéa.
Till bröllopet har vi bjudit in nästan hundra personer, mest släkt från olika delar av Sverige. Vi kanske inte umgås jätteofta med dem, men såna här tillfällen är ju perfekta för att träffa hela tjocka släkten, tycker jag.
När vi berättade för alla om bröllopet började min mamma genast försöka övertala oss om att det är bättre om vi inte tar med vår son, utan har honom hos en barnvakt istället. Hon tyckte att vi borde tänka på hans välmående, att det kanske skulle bli för rörigt för honom och att det var onödigt att lägga ansvar på någon under festen. Folk vill ju slappna av och fira, menade hon, och att ha koll på barn är bara jobbigt. Han är så liten, han fattar ändå inget av vad som händer.
Jag och Linnéa tycker tvärtom att vår son måste få vara med på den här stora dagen med oss. Det går ju inte att ta tillbaka såna ögonblick! Min moster, mammas syster, sa att hon gärna tar hand om honom under själva vigseln och festen. Vi känner oss trygga med det och då är hela familjen lugn.
Men mamma är fortfarande konstig. Hon går omkring och gnäller över att det inte passar med vårt barn på bröllopet. Efter ett tag förstod jag varför hon är så emot det hon och pappa har valt att inte berätta för släkten att vi har ett barn. Och nu vet de inte hur de ska förklara det för alla, och de skäms över att sanningen ska komma fram.
Hon säger att det är pinsamt för henne om folk får reda på att vi fick barn innan vi gifte oss att folk kommer snacka och skratta, för det är ju inte direkt vanligt att bli föräldrar så tidigt. Hon tycker vi bara kan hålla det hemligt.
Om jag ska vara ärlig tror jag mest hon oroar sig för hur hennes syskon och kusiner ska reagera. De har haft lite kontakt då och då men har lyckats hålla allt hemligt.
Jag blev faktiskt riktigt ledsen på henne. Hon blev sur tillbaka på mig. Det känns nu som att hon betraktar oss som om vi gjort något olagligt, bara för att vi har barn. Vi har pratat om det flera gånger, men jag står fast vid min vilja och mamma tjatar på sin.
Inte ens de närmaste har stöttat oss. Mamma hävdar till och med att om jag inte lyssnar på henne, så är jag inte längre hennes son. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli såhär mellan oss, men här står vi nu, handfallen och med hela familjen indragen.
