Jag och min fästmö, Vendela, älskar varandra väldigt mycket. Vi är båda 20 år gamla. Vi har varit vänner sedan fjärde klass och blev ett par redan i sjätte klass. Vi fick en son när vi var unga.
Självklart var det inte vad våra föräldrar hade hoppats på för oss, men det hände. Vår son är verkligen vår största skatt! Idag fyller han tre år. Vi har vår egen lägenhet, och nu har jag bestämt mig för att gifta mig med min älskling Vendela.
Vi har bjudit in ungefär hundra personer till bröllopet. De flesta är släktingar från olika delar av Sverige. Vi har kanske inte så tät kontakt med alla, men en sån här dag är det synd att inte samlas.
Så fort vi berättade om vårt kommande bröllop började min mamma försöka övertala oss att inte ta med sonen, utan låta honom vara hos en barnvakt.
Ni måste tänka på hans välmående, hans humör, och inte lägga till fler bekymmer för någon. Alla vill ju koppla av och ha kul. Att hålla koll på sitt barn är bara besvärligt. Ni kommer inte ha tid för det. Han är fortfarande liten och förstår inte så mycket än.
Jag och min blivande fru tycker att vår son måste få vara med vid ett sådant viktigt tillfälle i vårt liv. Det här ögonblicket kommer aldrig igen. Min moster, alltså mammas syster, har lovat att ta hand om honom under ceremonin, så vi behöver inte vara oroliga. Alla kommer kunna ta det lugnt.
Men min mamma beter sig märkligt, gnäller och går omkring och säger att vår son borde stanna hemma under bröllopet. Efter ett tag inser jag varför hon inte vill att sitt barnbarn ska vara med.
Det visar sig att mina föräldrar har bestämt sig för att inte berätta för någon om vår son. Nu vet de inte hur de ska förklara det för resten av släkten. De skäms för att sanningen ska komma fram.
Min mamma säger att det skulle vara pinsamt för henne om det blev känt att vi fick barn före vi gifte oss. Det är ju inte många som får barn så tidigt. De kanske börjar skratta. Hon menar att vi borde hålla det hemligt.
Sannolikt oroar sig min mamma mest över vad släkten ska tycka om hennes sätt att hantera situationen. Då och då hör hon av sig till vissa släktingar, men de vet ingenting om detta.
Jag blev väldigt ledsen på henne. Och hon är arg på mig.
Nu känner jag mig obekväm, som om vi gjort något olagligt genom att bli föräldrar. Jag har pratat med mina föräldrar flera gånger om detta. Men min ståndpunkt är densamma, och de håller fast vid sin.
De som står oss närmast stödjer oss inte. Mamma säger till mig gång på gång att om jag inte lyssnar på henne så är jag inte längre hennes son. Jag hade aldrig trott att något sånt här skulle hända mig.
