Jag vill inte
Allt ligger redan på mig! Hur mycket mer ska jag ta? Malin var upprörd.
Min fru sa inget mer. Som vanligt valde hon att stoppa huvudet i sanden och hoppades att det skulle lösa sig av sig själv. Ofta blev det inte så problemen löste jag, Malin. Jag arbetade hemifrån som grafisk designer. Schemat var flexibelt. Först var lönen låg, men med vidareutbildning fick jag bättre betalt. Snart tjänade jag mycket mer än min fru. Det var mina pengar som betalade billånet, semestrarna, hushållsapparater, kläder. Sen kom föräldraledigheten. Malin, nästan utan uppehåll, bar och födde vårt barn. Hon slet ut sig men ville inte gå miste om sin inkomst.
När lillgrabben började på förskolan blev det lite lättare och Malin tog på sig ännu mer jobb. Nu behövde vi dessutom betala förskoleplatsen, som jag noggrant valt ut bara det bästa var gott nog för mitt barn. Min fru överlät sådana beslut till mig, liksom i andra frågor.
Vi bodde i en bostadsrätt jag ärvt från mormor. Min fru Lena hade aldrig haft något eget. Före vårt giftermål bodde hon hos sin mamma och systerdotter, Elin dotter till hennes äldre syster som gick bort för tre år sen. Det tog hårt på Lenas mamma, Gunilla. Hälsan blev sämre, blodtrycket sköt ofta i höjden.
I samma veva som Lena flyttade, var Elin redan vuxen och pluggade på universitetet. Hon hade sitt eget liv: umgicks med vänner, reste, och njöt av livet. Hemma var hon knappt alls.
Gunilla vände sig med alla problem till oss, eller snarare till Malin ingen annan brydde sig. Ändå glömde hon aldrig skämma bort barnbarnet Elin: betalade för allt hennes hjärta begärde. Hon var ju föräldralös och allting kring hennes bakgrund var ett känsligt ämne. Svärmor ville sällan prata om det.
Så gick åren. Allt var på plats tills Gunilla hamnade på sjukhus efter ett kraftigt blodtrycksfall. Hon blev sängliggande och trots att sjukhuset lappade ihop henne hjälpligt var läkarna utan löften om att det skulle bli bättre.
Som vanligt drog Lena sig undan och lät mig ta tag i saken.
Kvinnor är bättre på sånt här, ursäktade hon sig.
Vad menar du? undrade jag.
Ja omvårdnad, rehab och såna saker… svarade Lena vagt och kliade sig i nacken.
Jag är designer! Inte sjuksköterska. Jag kan inget mer om det här än du, suckade jag. Okej. Jag åker och pratar med läkaren.
Svärmor och jag hade ett diplomatiskt stillestånd. Vi hade bråkat en hel del i början, men sedan undvek vi bråk speciellt eftersom vi inte bodde ihop. Varken jag eller Gunilla var särskilt nöjd med hur saker och ting var, men vi lät bli att säga något. Jag tålde svärmor av artighet; hon tålde mig för att jag var den bästa tänkbara partnern till Lena och nog visste hon att Lena knappast var någon försörjare direkt. All inkomst kom från mig.
Hon träffade sällan sitt barnbarn. Antingen fick hon ont i huvudet eller så sköt blodtrycket i höjden just när man hade behövt hjälp några timmar. Att förvänta sig hjälp var lönlöst.
Nu plötsligt förväntades jag hjälpa till. Jag hämtade Gunilla från sjukhuset (jag jobbar ju hemifrån, till skillnad från Lena som inte kan ta ledigt bara så där) och tog hem henne. Vi beslutade att vår familj skulle bo hos Gunilla en period för att hjälpa till.
Vi flyttade in. På tre veckor rasade jag i vikt och såg ut som en klädhängare. Mellan mitt jobb hann jag även ta hand om Gunilla: kokade buljong, mosade mat, matade henne med sked, tvättade och hjälpte henne vända sig.
Elin, hennes älskade barnbarn, stack tyst iväg till sitt rum så fort hon ens anade hushållstjänster. Hon höll sig där tills det blev natt, och på morgonen till universitetet, sedan ut med vänner. Livet går vidare. En mormor är en mormor men det är ju hennes problem.
Min fru hjälpte inte mycket. Jag försökte väcka hennes samvete:
Men det är ju din mamma! Ge en hand, jag orkar inte ensam!
Jag jag klarar inte sådana grejer… Det är kvinnosysslor, mumlade Lena. Jag har handlat mat. Vad mer krävs?
Kvinnosysslorna var många och tunga. Gunilla blev inte starkare; hon muttrade, klagade på mig, Lena och alla andra. Hon blev grinigare och sa ibland saker hon nog aldrig skulle sagt innan hon blev sjuk. Jag fick höra hur mycket tur jag haft: fått utbildning, bra jobb, sticker på datorn och får massa pengar in på kontot medan hennes stackars Lena aldrig haft tur: fick dåliga lärare, kom inte in på universitetet, fast svärmor tagit lån för att finansiera utbildningen. Lena slarvade, höll på att kastas ut men fick slutligen examen enligt Gunilla på grund av dåliga grundskolelärare.
Och dottern den äldre alltså blev först sjuk och gick sen bort. Gunilla slet hårt för att hålla ihop allt. Som tur var gick Elin vidare till gratis universitetsplats, vilket svärmor väldigt tydligt tillskrev duktiga och dåliga lärare, och till skillnad från Lena hade Elin gått ut en riktigt fin skola dottern betalade då.
Jag hörde samma visa för hundraförsta gången. Alla var duktiga, utom jag: jag hade bara haft tur.
“Jo, visst, vilken tur Speciellt med min fru, tänkte jag och kände hur energin tog slut. Vad såg jag i henne? Jag börjar undra, allt oftare.” En dag föreslog jag att vi skulle ta in en hemtjänst för Gunilla, och själva flytta hem igen.
Hemtjänst? blev Lena förvånad. Men det kostar ju Jag har inte råd Du får fixa det du om du vill. Betala själv.
Sedan länge hade vi haft en överenskommelse: Lena tog räkningar och basvaror medan jag ordnade resten. Självklart skulle hemtjänsten betalas med mina pengar. “Ja, det är ju självklart Men HUR hon sa det! Ska jag vara skyldig alla allt? Nej vet ni vad, nu har ni blivit alldeles för bekväma. Jag vill leva, men nu har jag blivit en skugga av mig själv. Ingen bryr sig”
Till slut orkade jag inte mer. Jag ville helt enkelt inte. En dag sa jag till Gunilla att jag skulle till Coop, men istället packade jag ihop min son från förskolan och for hem till min egen lägenhet.
“Så skönt”, tänkte jag liggande på min egen stora säng, stirrande i taket, “Jag är hemma! Vill inget mer än att ligga här. Jag är så fruktansvärt trött”
Jag ropade på min lilla son Leo för att fika. Vi åt, och jag funderade på vad de tänkte hemma hos Gunilla nu. Jag övergav henne inte – jag hade matat, bytt om på henne och inom någon timme skulle Lena komma hem. Jag hade lämnat en lapp till Lena där jag skrev att jag inte ville eller orkade längre, att jag flyttade hem. Jag önskade Gunilla god bättring och bad henne inte ta illa upp
Och sen stängde jag av telefonen.
Lena dök upp samma kväll. Jag släppte inte in henne. Vi pratade i dörröppningen det fanns inget att säga. Henne interesserade inte varför jag gick. Hon frågade inte om kärlek, varken till mig eller till Leo. Hennes oro gällde bara hur det skulle bli utan mig.
Du borde faktiskt anlita en bra hemtjänstpersonal. De kan verkligen ta hand om sånt här, sa jag lugnt. Och förresten, jag kommer att begära skilsmässa. Jag tänker inte vara draghäst längre. Hej då.
Lena gick tomhänt därifrån. Självklart satte jag på telefonen igen jobbet kunde ju ringa.
Det var Gunilla som ringde. Bad att jag skulle komma tillbaka, att inte lämna henne eller Lena. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, för sin otacksamhet. Men det fanns en underton: kom tillbaka, gör nu vad du ska.
Jag förklarade att jag inte var skyldig någon något. Gunilla har en dotter. Och barnbarnet Elin de borde ta ansvar för hennes liv, de är ju så mycket skyldiga henne. Svärmor slängde på luren.
Skilsmässan gick snabbt igenom.
Plötsligt var jag ensamstående. Men det förändrade ingenting. Jag gjorde ändå allt själv. Skillnaden var bara att jag hade färre bekymmer. Och jag var tacksam för att ödet öppnat mina ögon för min omgivnings inställning.
Gunilla tillfrisknade så småningom. Mycket tack vare en duktig hemtjänst, som både kunde vårda och hjälpa till med specialanpassad rehabilitering. Lena tog ett extrajobb (“Tänka sig, det var visst möjligt”, tänkte jag när Elin berättade nyheten när vi sågs på stan), och kunde betala för hjälpen. Innan dess hjälpte Elin själv till hon både matade och vårdade mormor. Det visade sig att hon kunde massor när hon väl ville. Allt löste sig fint.
“Det blev bäst för alla”, tänkte jag, sittande vid min dator och sysselsatt med nästa designuppdrag. “Att jag släppte taget om dem gjorde oss alla gott. Och mig nu ska jag tänka ett extra varv innan jag låter folk kliva på mig”.
