Jag vill ju egentligen inte alls, men jag packar väskorna och åker med min son Albin till min mamma, Kerstin Larsson. Allt för att i går, medan jag var ute med barnet, så tyckte min man Henrik att det var en bra idé att visa gästfrihet och släppa in släktingar i vårt rum — hans kusin Elin med mannen Markus och deras två barn, Astrid och Nils. Och det mest chockerande: han tänkte inte ens fråga mig först! Han sa bara: ”Ni kan väl bo hos din mamma ett tag, där finns det gott om plats.” Jag är fortfarande helt paff över sådan fräckhet. Det är ju vårt hem, vårt rum, och nu ska jag plötsligt packa och lämna plats åt främlingar? Nej tack, nu har det gått för långt.
Det började när jag kom hem efter promenaden med Albin. Han var som vanligt trött och grinig, och jag längtade bara efter att få lägga honom och själv dricka lite te i lugn och ro. Men när jag steg in i lägenheten var det kaos. I vårt sovrum, där Henrik, Albin och jag sover, hade Elin och Markus redan installerat sig. Deras barn, Astrid och Nils, sprang omkring och kastade leksaker överallt, medan mina saker — mina böcker, smink, till och med min dator — var prydligt staplade i ett hörn, som om jag inte längre hörde hemma där. Jag stod som förlamad och frågade Henrik: ”Vad i hela friden är detta?” Och han, lika lugn som om han pratade om vädret, sa: ”Elin och familjen är här på besök och behövde någonstans att bo. Jag tänkte att ni kunde åka till Kerstin ett tag, där finns det ju gott om utrymme.”
Jag höll på att kvävas av ilska. För det första är det vårt hem! Henrik och jag betalade för den här lägenheten tillsammans, vi inredde den, valde möbler. Och nu ska jag flytta ut bara för att hans släkt ville bo lite i stan? För det andra, varför frågade han mig inte ens? Jag hade kanske gått med på att hjälpa till, om vi bara pratat om det först. Men istället fick jag bara veta det när allt var bestämt. Elin, förresten, bad inte ens om ursäkt. Hon log bara och sa: ”Sofia, oroa dig inte, vi står bara här några veckor!” Några veckor? Jag vill inte ens ha dem här en enda dag med främmande händer om mina saker!
Markus, Elins man, sitter bara tyst som en mussla. Han hukar i vår soffa, dricker kaffe ur min favoritmugg och nickar när Elin pratar. Och deras barn — det är en historia för sig. Astrid, som är sex, har redan spillt saft på vårt matta, och Nils, fyra år, tycker att min garderob är en perfekt gömställe. Jag försökte antyda att det här inte är ett hotell, men Elin viftade bara bort det: ”Äsch, det är ju barn, vad ska man göra?” Jovisst, och jag får väl städa efter dem, antar jag.
Jag försökte prata med Henrik i enrum. Jag sa att det sårade mig att han tog sådana beslut bakom min rygg. Jag förklarade att Albin behöver trygghet, sitt eget rum, sin egen säng. Att dra med en treåring till mormor, där han måste sova på en tältsäng, är inget bra. Men Henrik ryckte bara på axlarna: ”Sofia, ta det lugnt. Det är ju släkten, man måste hjälpa till.” Släkten? Men jag och Albin, är vi inte släkt? Jag blev så arg att jag höll på att brista i gråt. Men istället började jag packa. Om han tror att jag tänker tiga och finna mig i det här, så har han fel.
Min mamma, Kerstin, blev rasande när hon hörde vad som hänt. ”Har Henrik bestämt vem som ska bo i ert hem nu?” fräste hon i telefonen. ”Kom hit, gumman, ni är välkomna här hos mig, och sedan får du prata med din man.” Mamma har stark vilja, hon var redo att köra hit och köra ut de oinbjudna gästerna. Men jag vill inte ha någon scen just nu. Jag vill bara att min son ska vara bekväm, och att jag ska kunna tänka i lugn och ro över hur jag ska göra härnäst.
Medan jag packade, malde tankarna i mitt huvud. Hur kunde Henrik så enkelt stryka ut mig och Albin ur vårt eget liv? Jag har alltid försökt vara en bra fru — lagat mat, städat, stöttat honom. Och han tänkte inte ens på hur jag skulle känna mig när jag såg främlingar i vårt sovrum. Det som gör mest ont är att han inte ens bad om förlåtelse. Han sa bara: ”Gör inte en höna av en fjäder.” Förlåt, Henrik, men det här är ingen fjäder, utan en hel höna som sitter mitt i min säng.
Nu åker jag till mamma, och sanningen att säga känns det lättare. Hos Kerstin är det alltid mysigt, det luktar bullar, och Albin älskar att leka i hennes trädgård. Men jag tänker inte låta det här passera. Jag har redan bestämt mig: när jag kommer tillbaka ska jag och Henrik ha ett allvarVi ska prata allvar, och den här gången tänker jag inte ge mig.
