Elsa vaknade alltid innan väckarklockan ringde, som om hon hade en inbyggd inre klocka. Hon steg upp, tvättade sig och lagade frukost. När hennes man kom in i köket, renrakad och doftande rakvatten, väntade äggröra eller löskokta ägg, skivat bröd, ost och skinka samt en kopp starkt kaffe på bordet. Själv nöjde sig Elsa med kaffe och ostbitar utan bröd.
De hade varit gifta i trettio år. Under den tiden lärde de känna varandra så väl att de knappt behövde prata, särskilt inte på morgnarna. “Vi ses i kväll”, “Jag blir sen idag”, “Tack…” De kunde avläsa varandras humör genom en blick, stegen eller till och med tystnaden. Varför onödigt pladdrar?
“Tack”, sa Erik, tömde kaffekoppen och reste sig från bordet.
När de precis börjat tillsammans brukade han alltid ge henne en kindpuss innan han gick till jobbet. Nu gjorde han det inte längre, han sa bara tack och gick. Han jobbade som ingenjör på en vagnfabrik, gick tidigt eftersom han måste köra genom stadens trafikkaos till andra sidan staden.
Elsa dukade av, diskade och började göra sig klar. Hon arbetade som universitetslärare, bara två hållplatser hemifrån. Hon gick alltid till jobbet, i alla väder, även när det blåste och regnade. Lång, atletisk och smal. Klänningar bar hon bara på sommaren. Till universitetet gick hon alltid i bykostymer, oftast grå med fina ränder. Under kavajen bar hon blusar i pastellfärger.
Håret, som en gång varit mörkt, var nu grått av ålder. Hon färgade det inte, utan flätade det i en tunn fläta som hon rullade upp i en snäcka i nacken. Inget smink, inga smycken, bara vigselringen.
Som lärare pratade hon mycket under dagens föreläsningar. Hemma föredrog hon tystnad. Det passade Erik. Han älskade lugn och ro. För många verkade de vara det perfekta paret. De bråkade inte, de diskuterade inte.
Erik var två år äldre men fortfarande en stilig man. Elsa var van vid att kvinnor tittade efter honom. Förr hade hon varit svartsjuk, men med åren hade hon blivit filosofisk. “Vart skulle han ta vägen? Ingen skulle laga mat åt honom som jag”, tänkte hon. Och hon lagade verkligen gudomligt.
De hade en dotter som gift sig med en militär och flyttat iväg efter universitetet.
Studenterna var lite rädda för Elsa. Hon log sällan, var alltid lugn och samlad. Men hon var inte elak. Man kunde förhandla med henne till och med på tentamen. Om en student erkände att de inte kunde svaret men faktiskt pluggat, hjälpte hon dem och drog ofta upp dem till en fyra. Men fuskare sparkade hon ut, och lögnare fick underkänt. Vissa smartskallar försökte få en trea med patetiska blickar och böner, men det funkade inte. Hon kände på sig lögner och förlät dem inte.
Hon umgicks inte med andra lärare eller deltog i skvaller.
En dag hörde Elsa två förstaårselever prata i matsalen. Hon satt med ryggen till, så de inte märkte henne.
“Vad tycker du om kemiläraren? En riktig blåstrumpa. Om det inte vore för vigselringen hade man trott hon var en gammal mö”, sa den ena.
“Hon har faktiskt en man, en rätt snygg kille. Och en dotter, gift redan”, sa den andra.
“Vad ser han i henne då, om han är snygg? Hur vet du det?”
“Jag bor i samma område. Jag tycker hon verkar helt okej.”
“Okej? Klär sig som en kille. Tvivlar på att hon ens har bröst.”
Elsa åt upp sin lunch, ställde sig upp och tittade på dem.
“Förlåt”, pep de och blev röda.
*Gammal mö. Blåstrumpa. Så tänker de alltså om mig.* I lärarrummet tittade hon i spegeln. *Ja, ja. Vad ser Erik egentligen i mig?* Skolklockan ringde, och Elsa gick till lektionen.
Hemma började hon genast laga middag. Hon bestämde sig för att göra köttgryta, precis färdig när han kom hem. Allt var klart. Elsa gick fram till fönstret. Erik parkerade alltid bilen under deras fönster. Men den var inte där. Plötsligt hördes låset i ytterdörren.
Elsa blev förvånad och gick ut i hallen.
“Kom du inte med bilen? Gick den sönder?” frågade hon.
“Nej, jag parkerade den på annat ställe.”
Elsa frågade inte varför. Hon återvände till köket för att ta ut grytan. Erik kom efter och satte sig vid bordet.
“Elsa, sätt dig.”
Hon tog av sig grytvanten och satte sig mittemot, med händerna knäppta framför sig. Hon förstod genast att något var fel. Erik tittade bort, undvek hennes blick. Deras förhållande hade varit avspänt länge, men nu verkade han främmande, avlägsen och spänd.
“Ja, alltså… Jag älskar en annan kvinna. Och jag lämnar dig för henne”, sa han och torkade svettpärlan i pannan.
Elsa knöt händerna hårt.
“Förlåt. Jag går och packar.” Erik reste sig och lämnade köket.
Elsa satt kvar vid bordet. *Gå efter honom, stoppa honom, prata…* krävde en inre röst. Men hon rörde sig inte. Hon hörde garderobsdörren öppnas, hörde tomma galgar skramla. Sedan drog han ut en byrålåda – antagligen tog han sina papper. Det prasslade när han stängde resväskan. En stund hördes inget från rummet. Sedan dunsade hjulen över mattan, hårdare över hallens klinker.
Det tog en evighet för Erik att ta på sig rocken och skorna. *Han kommer strax tillbaka och säger att han ångrat sig, att han bara älskar dig…* hoppades hon. Men dörren slog igen, låset klickade. Elsa satt kvar en stund, stirrade tomt framför sig. Sedan öppnade hon händerna, gömde ansiktet i dem och började gråta.
Därför ställde han inte bilen under fönstret. Så att grannarna inte skulle se. Eller satt hon där, den andra kvinnan? Elsa reste sig och sköljde ansiktet under kranen. *Köttgrytan…*
Första impulsen var att slänga den i soporna, direkt i de keramiska krukgrytorna. Men hon kom ihåg det äldre paret på samma våning och bestämde sig för att ge dem maten. Hon tog ut grytorna ur ugnen, paketerade dem i folie och gick till grannarna.
En ung kvinna öppnade.
“Hej. Var är…” började Elsa och kom sedan ihåg att hon inte visste vad grannarna hette.
“Letar du efter Bergströms? De sålde lägenheten, deras son tog dem till sig. Vi köpte den, flyttade in igår. Kom inElsa stod där med grytorna i famnen, och för första gången på länge kände hon en liten våg av hopp – kanske var det inte för sent att börja om.
