Mamma har redan blivit putt på mig sedan hon fick veta att min makes släktingar bjudit in oss till sommaren. De bor strax utanför Varberg, med gångavstånd till havet, och skulle bli lyckliga om jag och min dotter stannade där hela sommaren. Självklart vill jag åka barnläkaren har ändå sagt att lite salta vindar och tångdoft gör underverk för små barns immunförsvar året om.
Men mamma gråter krokodiltårar: det är oacceptabelt, säger hon, för under sommaren på hennes kolonilott finns det alltid massor att göra, och hon klarar sig verkligen inte utan mitt stöd. Hon räknar bergfast med att jag kommer och hjälper till. Hon anklagar mig dessutom för att jag inte hjälpte henne tillräckligt förra året. Vilket, ärligt talat, stämmer då var min tjej knappt ens torr bakom öronen, och jag hann inte ens vattna basilikan på balkongen, än mindre mamma Majlises morotsland.
Redan på gymnasiet hann jag tröttna på mammas eviga kolonilott. Alla andra hade sommarlov och hängde på klippor, men jag fick cykla varje dag till odlingslotten utrustad med en lista som var längre än Mjölby, och sen slet jag med att rensa ogräs, vattna, och Gud vet vad. Mina föräldrar jobbade och kunde bara pilla i jorden på helgerna. Men lilla jag, med all min lediga tid, kunde förstås tilldelas en exklusiv rabatt på svett och myggbett.
Medan andra ungar badade och slängde sig från bryggor, gick jag runt med jord under naglarna och en ofrivillig hatkärlek till rädisor. Allt detta så att mamma kunde övervaka varje jordklump helgen lång och påminna mig att jag vattnade helt fel.
På universitetet tänkte jag tjäna ihop lite extra cash under sommarlovet, men det ledde förstås till ytterligare en laddning förmaningar.
Sen gifte jag mig, och mamma gjorde ett tappert försök att indoktrinera min stackars man till arbetsmyra, men efter ett par besök insåg han att koloniarbete aldrig tar slut och att ICA:s grönsaksdisk var snäppet smidigare. Mamma blev kränkt, förstås, och meddelade att allting hon odlade ju även var till oss. Men min man visste väl att livet var enklare med färdigskuren sallad än att behöva stå och binda upp bönplantor varenda lördag.
Jag slutade gå lika ofta, även om mamma ringde och gnällde kilometervis. När jag blev gravid la sig problemet av sig själv jag klarade inte av värmen och fick panik av tanken på svettiga odlingsbäddar.
När dottern väl föddes, håvade jag automatiskt över hela trädgårdssäsongen, även om mamma försökte med att det säkert gick att kombinera. Men så listigt blev det aldrig hon insåg till och med att med en baby i släptåg skulle inte ens potatisen överleva. Men hon ritade redan framtidskartor för nästkommande år.
Hennes tankebana var så här: till nästa år har dottern vuxit på sig, då borde vi kunna turas om med barnet och jag kunde återgå till att rädda hennes morotskaos från syrebrist.
Barnet trivs bättre på landet. I stan är det bara avgaser och pollen, men landet där finns ren luft och sol. Hanna får plaska i en liten pool vi köper, och en parasoll, och jag… jag rensar ogräs! drömde mamma högt.
Mina axlar blev inte precis varma av härligheten, men jag svarade inget konflikträdd, såklart. Mina egna planer var av helt annan karaktär.
Under julledigheten hälsade min svärmor på, och med sig hade hon sin syster, Anna-Greta, min makes moster och dessutom hans gudmor (det märks, han lyser så fort hon dyker upp). Anna-Greta och hennes man bor som sagt nära Varbergs strand har eget hus, vuxen son som jobbar i Danmark, så där går man mest och pratar med tofflorna.
Vi fick en inbjudan att komma och bo hos dem i sommar. Gratis. Överlyckliga särskilt när de ringde och påminde flera gånger om att nu hoppas de verkligen att vi kommer. Min man kan så klart inte vara där hela sommaren, men han kan ta några dagars semester i början för att köra oss dit, och hämta oss i september.
Vi såg verkligen fram emot havet, och dessutom tyckte dotterns läkare att det var toppen. Så självklart ville jag tacka ja. Men då dök förstås mamma Majlis upp och sabbade hela upplägget.
Plötsligt var solen livsfarlig, och ska ni sätta ert hopp till främlingar?, och förresten var hennes rabatt det ultimata stället för barnets hälsa. Hon drog sig till minnes hur hon minsann jobbade ensam hela förra sommaren. Jag har bestämt mig och det driver henne till totalt svenskt vansinne.
För ärligt, vem med vettet i behåll väljer en snårig kolonilott framför Hallandskusten? Särskilt när jag inte ens vill ha fem liter egenodlade rödbetor. Vi köper ändå allt på ICA, och mammas sylt och inläggningar samlar damm i hennes matkällare. Ingen av oss gillar dem, och de lär överleva atomvintern.
Såatte… Jag väljer havet. Sorry, mamma!
