Mamma var redan arg på mig när hon fick höra att min mans släktingar bjudit in oss till sommaren. De bor ute vid kusten, nära havet, och skulle bli glada att ha mig och min dotter hos sig hela sommaren. Klart jag ville åka; läkaren hade ju rått oss att låta barnet vistas vid havet om sommaren, så hon skulle vara friskare under resten av året.
Men mamma grät och sa att det var helt omöjligt, för på sommaren var det så mycket arbete i trädgården på landet och hon skulle aldrig klara sig ensam. Hon var så beroende av min hjälp. Hon påminde mig om att jag inte hjälpte henne tillräckligt förra året. Det stämde förra året var dottern bara några månader, och jag hann helt enkelt inte ta hand om mammas köksland.
Redan under gymnasietiden var jag trött på odlingarna på torpet. Alla andra hade sommarlov på riktigt, men jag fick nästan varje dag åka till sommarstugan, för att rensa ogräs, vattna och göra allt annat mamma skrev upp på sin lista. Föräldrarna jobbade i stan, kunde bara åka ut på helgerna. Men jag, som var ledig, skulle ju självklart ta hand om lotten.
Medan de andra badade, cyklade och hade sommar, slet jag med potatis och morötter. Allt för att mamma, när hon satte händerna i sina tomatplantor, kunde tillbringa helgen med att berätta för mig att allt jag gjorde blev fel.
Sedan, på universitetet, ville jag jobba extra på sommaren och tjänade pengar. Inte heller det passade mamma; det blev nya förebråelser.
När jag gifte mig försökte mamma dra in min man, Henrik, i sommarstugearbetet. Han följde med ett par gånger men insåg snabbt att detta arbete var ändlöst och utan riktig mening. Han vägrade vänligt men bestämt. Mamma tog illa vid sig och sa att hon faktiskt odlade för hela familjens skull. Men Henrik tyckte det var mycket smidigare och billigare att bara köpa grönsaker i affären än att stå böjd över jorden varje helg.
Inte heller jag åkte ut till landet så ofta som mamma önskat, även om jag visste att hon var besviken. Så småningom blev jag gravid, och då blev det enkelt att säga nej jag klarade inte värmen.
När barnet sedan var fött missade jag hela odlingssäsongen, även om mamma tyckte att man kan kombinera. Men även hon förstod att det inte funkade med en baby. Ändå planerade hon redan för nästa år.
Mamma hade nämligen räknat ut att då skulle barnet vara större, så vi kunde turas om ute i trädgården, och jag skulle återigen kunna hjälpa till.
Barnet kommer må så bra! I stan är allt så smutsigt, men på landet är det ren luft och sol. Vi köper ett litet plastbad, sätter ett parasoll och låter flickan plaska i gräset, drömde mamma.
De där utsikterna värmde inte mitt hjärta, men jag sa inget, ville inte tända fler bränder hemma. Jag hade helt andra planer.
Över julen hälsade min mans moster, Malin, på hans mamma. Malin är hans gudmor och han älskar henne som en andra mor. Malin och hennes man bor i ett litet hus nära havet. Deras son är vuxen och jobbar utomlands, så hemma är det bara de två.
De bjöd oss till sig vid havet en hel sommar, utan att ta betalt. Kom och bo hos oss, sa de och de menade verkligen allvar! Moster ringde till Henrik flera gånger och påminde oss, så vi förstod det var på riktigt. Henrik själv kan förstås inte vara borta så länge, men han kan följa med oss dit en vecka i början av sommaren och komma tillbaka och hämta oss när ledigheten är slut.
Vi längtade verkligen efter havet, och läkaren hade ju sagt det var nyttigt. Så vi tackade ja. Bara mamma förstörde hela glädjen.
Plötsligt blev solen farlig, och varför skulle vi åka till främlingar när trädgården på torpet vore precis lika hälsosam för barnet? Hon mindes plötsligt all ensamhet från förra årets odling och blev ännu argare när hon märkte att jag bestämt mig för att åka till havet ändå.
För helt ärligt vem, om man är klok, väljer ett ogräsfyllt land istället för vars havsvind? Speciellt när vi ändå inte behöver något från landet. Vi handlar ju allt vi behöver, och mammas saft och sylt står fortfarande orörda på hyllorna i matkällaren, ingen av oss är förtjust i det…
