Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Min son Mikael står alltid på min frus sida även när hon har fel.
Jag har ingen aning på vad jag ska göra säger den sextioåriga Ingrid Andersson med tårar i rösten. Min son Mikael försvarar sin fru, Saga, oavsett vad som händer eller vad jag säger. Han viftar bara bort mina ord och svarar: Mamma, lugna dig. Saga klarar sig själva. Hon är inte dum. Han hittar alltid en ursäkt för henne, även när hon uppenbart har fel.
Saga, min svärdotter, är bara 28 år gammal. Tillsammans med Mikael har de en ett och ett halvt år gammal son, Viktor, och de bor i en lägenhet i Stockholm som de köpt med ett bolån. Saga är föräldraledig, medan Mikael arbetar heltid. De lever, som man säger, på den lilla slantarna sparsamt men utan brist på det nödvändiga.
Jag har dock svårt att hålla med Saga.
När Mikael först förde hem henne, blev jag chockad minns jag. Långa konstgjorda naglar, en tatuering på halsen, kort kjol och klackar som om hon skulle gå på catwalk. Hennes läppar var tydligt färgade, så att man såg att sminket var påtvingat. Jag trodde först att Mikael skojade. Jag kunde inte föreställa mig att min son skulle dejta en så… bekymmersam ung kvinna.
En månad senare gifte de sig. Till och med på bröllopsdagen såg Saga provocerande ut skinnkjol, glittrig blus och smink som en artist. Men Mikael var lycklig och jag bestämde mig för att stå på sidan och bara iaktta.
Till en början pratade jag knappt med min svärdotter, jag ringde bara sonen några gånger i månaden och frågade hur det gick. Allt förändrades för ett och ett halvt år sedan, när Viktor föddes.
Jag kom på andra dagen efter utskrivningen och såg att Saga hade en ny manikyr. Jag sade: Saga, är du galen? Det är farligt för en nyfödd! Hon svarade: Allt är under kontroll, jag klarar det. När jag gick in till Mikael hörde jag: Mamma, håll dig borta. Det här är inte ditt ansvar. Alltid får jag samma svar: Stör dig inte.
Jag har försökt ge Saga råd, påpeka brister och ge tillsägelser, men jag möts bara av likgiltighet. Hon är inte den typ som vill rättfärdiga sig.
Jag knackar på dörren, ser röran i lägenheten och säger: Saga, laga lite soppa åt Viktor. Mikael är hemma och jobbar. Hon svarar: Mikael äter ingen soppa. Hur kan han inte äta? Jag har ätit den! Det är bara lathet. Om hon lagade ordentligt skulle både soppa och biff vara på bordet.
Jag har också försökt prata med Mikael, men han ställer alltid upp för sin fru.
Mamma, sluta pilla. Allt är bra. Saga är en bra mamma.
Bra? skriker jag. Hon har aldrig sett sin telefon på riktigt! Jag har inte sett henne utan en surfplatta på länge. Hon scrollar i Instagram hela tiden, även när barnet är i närheten.
Den sista droppen var en konflikt på lekplatsen.
Jag gick förbi deras hus och hörde tystnad, så jag tänkte att de kanske gick ut. Jag såg lekplatsen och där var Viktor i sandlådan, medan Saga satt på en bänk med näsan i telefonen. Jag gick närmare och såg att Mikael stod vid staketet. Plötsligt sprang Viktor mot mig, log och ropade på mormor. Saga vände sig inte, han sprang ut på trottoaren! Det är sällan bilar där, men vad som helst kan hända.
Tack och lov, sa jag med skakig röst, att det inte kom någon bil. Jag grep Viktor och sprang mot Saga, men hon satt stilla, som i trance. Jag sa: Om du inte slår av telefonen nu, kastar jag den på trottoaren! Är du en mor eller vad? Saga reste sig snabbt, tog med sig Viktor och flydde. Barnet skrek, sträckte sig efter mig, men hon slog igen dörren och öppnade den inte igen.
Jag ringde Mikael och berättade allt. Han svarade: Mamma, du har kanske gått för långt. Lugna dig. Saga klarar det. Hur kan han säga det när jag såg allt med egna ögon? Han tror inte på mig. Nu pratar de inte med mig längre, svarar inte på samtal och öppnar inte dörren. En månad har gått! Jag vet inte vad hon har sagt åt honom, men jag vill bara att mitt barnbarn ska vara tryggt.
Jag funderar på om jag kanske har fel. Kanske skulle jag ha hållit tyst? Men jag kan inte vara tyst när mitt barnbarn är i fara. Jag är både mor och mormor.
Nu sitter jag ensam med telefonen avstängd, och sonen jag uppfostrat har tagit sida med sin fru, alltid.
Livets läxa är tydlig: när någon är i riskzonen räcker det inte med att stå vid sidan och bara säga det är bra. Man måste våga säga ifrån och stå upp för dem som inte kan göra det själva.
