Mina föräldrar bodde i Stockholm och jag själv var länge bosatt i Göteborg.
Vi hade inte setts på över tjugo år. Båda arbetade som konstnärer och sjöng i en folkvisorgrupp, och hela deras liv bestod av resor runt om i landet. När jag fyllde fem år, började jag bo hos min mormor. För att underlätta för henne flyttade vi till hennes släktingar i Värmland. I början kom mamma och pappa och hälsade på oss två, ibland tre gånger per år, men så småningom blev besöken mer och mer sällsynta. Till slut slutade jag till och med tänka på dem. Sedan bröts vår kontakt helt och hållet. När jag läste till sjuksköterska i Uppsala, gifte jag mig under tredje året.
Nu äger jag och min man vår egen tandläkarklinik och vi tjänar riktigt bra med pengar. För ungefär ett år sedan hörde dock mina föräldrar plötsligt av sig igen. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer längre. Våra samtal handlade mest om att de beklagade sig över sina liv.
Jag lyssnade på deras klagan och påminde dem om att de hade valt sin väg, den där dagen de bestämde att lämna sin dotter hos mormor. Ibland skickade de några få kronor till mormor, men oftast levde hon och jag på hennes pension. Hon berättade ofta det för mig, och jag visste ju redan själv hur vi fick vända på varje krona.
Jag hade alltid bra betyg i skolan, så jag kom in på utbildningen där staten stod för kostnaderna. För att ha något att leva på började jag jobba som nattundersköterska på sjukhus. Nu i efterhand känns det som att jag skapat mitt eget liv, och mina föräldrar har sitt de får klara sig som de själva valt.
När mina föräldrar insåg att jag inte tänkte hjälpa dem ekonomiskt längre, hotade de med att ansöka om underhåll. Men med tanke på den spända politiska situation som råder mellan oss, ser jag det som högst osannolikt att de skulle lyckas. Deras ord fick mig till sist att ta avstånd helt och hållet. Tidigare tvivlade jag ibland på om jag gjorde rätt och funderade på att hjälpa dem trots allt, men nu vill jag inte veta av dem alls.
Var det rätt av mig, eller borde jag ändå inte vända ryggen åt mina föräldrar?
