Jag säger det en sista gång, om du inte byter festlokal så vägrar jag gifta mig med dig, sa hon, två veckor innan bröllopet. Emilia stod med inbjudningskorten i handen, tveksam över om hon ens vågade skriva under dem
-Vad är det nu igen, Emilia? suckade hennes fästman, Johan, lätt bekymrat.
-Jag har en dålig känsla i magen!
-Det är ju inte så konstigt, log Johan, man gifter ju sig inte varje dag. Nerverna är på helspänn, men det lägger sig, jag lovar dig allt kommer bli bra!
-Men hur kan du lova nånting du själv inte vet? Är det så svårt att bara hålla med mig för en gångs skull? Hur ska vi egentligen leva ihop om du redan nu inte lyssnar på mig?
-Vi har ju inte precis obegränsat med pengar, älskling, svarade han, lätt stött. Festlokalen är redan bokad, menyn beställd och handpenningen betald. Om vi avbokar får vi inte tillbaka ett öre. Vi har lagt 20 000 kronor på det här!
-Det är inte pengarna som är det värsta, älskling, tro mig bara!
-Nej, nu får det räcka med sånt här trams. Det är bara vidskepelse! Och i värsta fall får vi hoppa över bröllopsresan. Kan du åtminstone förklara vad det handlar om?
-Okej men lova att du inte skrattar åt mig. Blir du skeptisk gör det inget, men du måste lova att lyssna.
-Jag lovar! sa Johan uppriktigt.
-Allt började häromveckan på jobbet. Vi har fått en ny kollega, Agnes. Väldigt tillbakadragen typ, klär sig bara i grått och svart, aldrig ett leende. En dag kom hon fram till mig och viskade:
-Hälsa från mormor Siv.
-Va?? svarade jag, chockad. Mormor har varit död i tre år.
-Vill du höra vad hon vill varna dig för? Sade Agnes. Efter jobbet, i så fall.
Nyfiken och lite skraj tackade jag ja. Agnes berättade då en historia.
-Det här hände för länge sedan. Då öppnade en ny restaurang med festvåning här i Uppsala, där nästan ingen varit än. Erik, som jobbade som lastbilschaufför, hade sparat och ville fira sitt och sin fästmö Majas bröllop där. Hon kom från landsbygden utanför Örebro, vanligt folk ingen i hennes familj hade ens satt sin fot på en restaurang. Nu ville de göra storslaget, överraska släkten och fira rejält.
När dagen kom var Maja bländande vacker i sin vita klänning och slöja. Erik klädde sig snyggt och ingen kunde vara stoltare. Efter vigseln gick hela följet och gästerna mot restaurangen, och alla häpnade över hur pampigt det var. Bara en äldre dam skakade på huvudet:
-När ska folk lära sig på ett bröllop ska det vara riktiga blommor, inte plast! Suckade hon.
Men ingen lyssnade på henne. På 70-talet var ju syntet det nya plastblommor var det senaste. Men några hade ändå tagit med riktiga liljor och rosor och satte dem i vaser vid brudparets bord.
När festen var som mest glädjefylld gick brudparet ut på golvet för den första dansen. När de satte sig igen såg Maja att hennes rosor vissnat totalt. Alltså förvandlade till bruna, döda stjälkar på några minuter! Personalen kom och tog bort dem, festen fortsatte. Men snart började Maja må illa, och svimmade. De öppnade fönstren, alla trodde det var nervositet eller att hon var gravid. Folk viskade, några såg droppar på hennes klänning, men när de kollade var där ingenting.
Ett rykte spred sig att någon sett en kvinna i svart smyga ut genom dörrarna. Ingen hittade henne.
För Erik och Maja blev även bröllopsnatten mardrömslik. Ingen av dem kunde sova, kände sig bevakade, hörde steg och viskningar i rummet. Efter den natten började paniken gro.
På den tiden åkte folk inte på smekmånad, man började jobba direkt. Erik hann inte ens till första helgen, han dog i en olycka på E4:an utanför Enköping. Soligt väder, tom väg, han var proffsförare ingen förstod vad som hände.
Maja sörjde djupt, tynade bort och efter ett år gick hon ut en kväll och återvände aldrig. Hon är fortfarande försvunnen.
-Jaha ryslig saga, men vad har det med oss att göra? frågade Johan.
-Allt! snyftade Emilia, för festen de hade var exakt i den festvåning du har bokat åt oss.
-Ja men Emilia sådant händer väl folk överallt. Det där är ju bara en gammal Spökhistoria!
-De säger att restaurangen är byggd på en gammal kyrkogård. Exakt där festvåningen ligger låg graven till en brud som tog sitt liv, just efter bröllopet, när hon kom på sin man med otrohet. Nu är hennes själ inte i ro. Under årens lopp har både brudgum och brud drabbats först mannen, direkt efter vigseln, sedan bruden, ett år senare. Tänk om det händer oss? Inte för inte skickade mormor Siv sin varnande hälsning!
-Nej, jag tror inte på någon förbannelse, muttrade Johan. Vill du inte gifta dig med mig kan jag alltid fråga Elin. Du vet, Elin från din studiegrupp? Skriv på inbjudningarna, annars håller jag mitt ord.
Efter det tvekade Emilia ett tag men valde att hoppa av bröllopet. Speciellt efter att Johans utspel om Elin, det sårade henne djupt.
Johan menade allvar. Elin, hennes närmaste kompis och brudtärna, sa ja till förslaget.
Inte ens en vecka gick innan den gamla profetian gick i uppfyllelse Johan omkom i en motorcykelolycka, bromsarna slutade fungera.
Emilia blev vettskrämd för Elins skull, även om hon inte kunde förlåta henne. Hon ville prata med Agnes för att fråga om råd men Agnes hade redan slutat på företaget, och den adress hon lämnat existerade inte.
Folk säger att det där förskräckliga bröllopet var på 70-talet. Några dokument finns inte, såklart, sådant dolde man på den tiden. Men de som växte upp här, de minns Men ibland, när höstvindarna drog genom Uppsala och ett brudpar skrattade nervöst i väntan på sin dag, kunde Emilia svära på att hon såg Agnes skymta i folkvimlet svartklädd och med ett snabbt, nästan olyckligt leende. Och någonstans, djupt inne, visste hon: vissa varningar är inte till för att förstås bara att hörsamma.
Åren gick, och festen i den gamla lokalen bokades fortfarande av par som längtade efter något storslaget, utan att känna till historien. Men om någon lyssnade ordentligt, särskilt när bandet gjort paus och tystnaden lade sig, hördes ibland ett viskande eko av ett namn på vinden, och ett svalt drag som strök förbi blombuketterna.
Emilia själv var aldrig riktigt ensam mer, och varje gång hon såg ett inbjudningskort med festvåningens adress, skickade hon tillbaka det med tre ord, nedtecknade i mormor Sivs prydliga skrivstil:
Lyssna på varningen.
