Jag hade bott utomlands i två år och när jag kom tillbaka fick jag reda på att min son hade drabbats av en oväntad händelse. Min dotter, Ebba Andersson, hade gift sig med en dansk medborgare, Mikkel Jensen. Jag bodde två år hos dem i Köpenhamn, tog hand om mitt barnbarn och skötte hushållet.
Ebba och Mikkel jobbade på samma företag i Köpenhamn och kom bara hem på kvällen. Jag hoppades att så skulle fortsätta, men så var det inte. En dag meddelade de att de inte längre behövde min hjälp och bad mig att lämna lägenheten. En månad senare var jag tillbaka i Sverige, i min hemstad i Värmland. Där fann jag att jag inte heller var välkommen. Medan jag bodde hos Ebba och Mikkel gick min son, Johan Svensson, igenom en skilsmässa, lämnade sin första fru lägenheten och flyttade in hos mig.
Han kom med sin nya hustru, Anna Larsson, som redan var gravid. Han hade inte ens tänkt på att fråga om tillstånd. Vad skulle jag göra? Skriva ut min son och hans blivande barn? Nej. Men hur skulle vi tre snart fyra få plats i en enrummare? Varken Johan eller jag hade pengar att hyra en ny lägenhet. Jag ringde Ebba och förklarade situationen i hopp om att hon skulle förstå och bjuda in mig igen. Det gjorde hon inte. De hade ett annat synsätt på familjen.
Johan hade sina skäl. Han hade inte räknat med att jag skulle komma tillbaka så här snabbt. Så nu får jag sova på soffan i köket. På dagen går jag ut, handlar på ICA, träffar vänner. Johan och Anna har inga bråk, men Anna ger mig inga ögonkontakt. Det är tydligt att hon inte tycker om att jag är i deras hem.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag vid sextio år skulle bli överflödig och att någon annan skulle ta hand om mitt hus. Johan tänker bara på sin gravida fru och ser inte problemet med boendet. Jag söker ett deltidsjobb och vill kunna stå på egna ben i en egen lägenhet. De nya svärföräldrarna bor på landet. Skulle jag föreslå att Anna flyttar till mina föräldrar? Skulle Johan kunna få ett arbete där? Jag vet inte.
Det är en svår situation, men jag har lärt mig att man inte får låta sig bli bortglömd bara för att livet förändras. Oavsett hur trångt det blir måste man hålla fast vid sin värdighet och söka nya vägar, för förändring är en del av livet och det är då vi visar vårt riktiga mod.
