Kära dagbok,
Jag har spenderat två år i Norge för att arbeta på en offshoreplattform, men när jag kom hem till Stockholm upptäckte jag att min son, Erik, hade en överraskning.
Min dotter, Yrsa, har gift sig med en tysk medborgare, Thomas. De bodde tillsammans i vår lägenhet i Södermalm i två år, där jag hjälpte till med barnbarnet, Anton, och tog hand om hushållet. Yrsa och Thomas jobbade båda på samma företag och kom hem först sent på kvällen. Jag hoppades att detta skulle fortsätta, men så gick det inte. En dag berättade de att de inte längre behövde min hjälp och bad mig att flytta ut. En månad senare hade jag återvänt till min egen lägenhet på Kungsholmen. Här var jag dock inte riktigt välkommen heller.
När jag bodde hos Yrsa, hade Erik avslutat sitt första äktenskap, lämnat sin ex-frus lägenhet och flyttat in i min. Kort därefter tog han med sig sin nya fru, Sofia, som var gravid, utan att ens fråga om det var okej. Vad skulle jag göra? Skulle jag kasta ut min son och den knappa gravida kvinnan? Hur ska vi fyra leva i en enrumslägenhet? Varken Erik eller jag har pengar för att hyra någon annanstans. Jag ringde till Yrsa och förklarade situationen och hoppades att hon skulle förstå och bjuda tillbaka mig, men hon såg det på ett helt annat sätt.
Eriks beteende är förståeligt han räknade inte med att jag skulle återvända. Nu får jag sova på soffan i köket. På dagarna går jag ut, handlar mat, träffar grannar och vänner. Erik och Sofia pratar med varandra, men hon ignorerar mig helt. Det är tydligt att hon inte vill ha mig i lägenheten. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag som sextioåring skulle bli överflödig och att någon annan skulle ta hand om mitt hem. Erik fokuserar bara på sin blivande barn och tänker inte på boendesituationen.
Jag söker ett deltidsjobb och vill själv klara av min ekonomi och boende. Min svärmor, som bor på landet i Västergötland, har erbjudit mig att flytta dit, men jag är osäker på om Sofia skulle gå med på att bo hos sina föräldrar. Jag vet inte om Erik kan hitta arbete där. Jag är helt vilsen.
Jag har lärt mig att man ibland måste sätta sina egna gränser och inse att man inte kan rädda alla. Att acceptera att livet förändras och att hitta sin egen väg är den enda vägen framåt.
