Jag var tillsammans med min flickvän i fem år. Vi bodde i olika städer på grund av jobbet, men pratade varje dag. Vi hade planer. Jag funderade seriöst på att fria för att slippa avståndet. Jag litade på henne. Hon hade aldrig gett mig några direkta skäl att tvivla. En dag ringde en okänd man upp mig. Han presenterade sig lugnt och artigt: — Jag vill inte ha några problem. Jag ringer dig för att jag tycker du har rätt att veta något. Han berättade att han är IT-ingenjör och nyligen börjat träffa en kvinna. Inget seriöst än – bara sms, fika, flirt… den där fasen när man lär känna varandra. Hon hade aldrig nämnt någon pojkvän. Allt verkade normalt tills något inte stämde längre. Han pratade med en vän, som också träffade någon. Han nämnde hennes namn. Vännen blev tyst och bad om en bild. När han såg den sa han bestämt: — Dra dig ur omedelbart. Hon har haft pojkvän i fem år. Detta var inget rykte utan något många visste. Han beskrev även mig – bor i en annan stad, hon jobbar där och ”passar på”. Ännu värre: han sa att hon även dejtar en annan kille, också ingenjör… en bekant till dem. Den killen visste om mig – och brydde sig inte alls. Då insåg mannen att det inte handlade om ett missförstånd. Hon höll igång tre parallella förhållanden: med mig, med den andra ingenjören som visste om mig, och med honom, som inte visste något. Han sa att det borde finnas manlig solidaritet, precis som kvinnlig. Han ville inte vara med i detta och hittade mitt nummer på sociala medier, föredrog att ringa. — Om du vill ha bevis, säg till så skickar jag. Jag har inget att dölja. Jag sa ja. Några minuter senare fick jag hela sanningen: sms, röstmeddelanden, bilder, planerade träffar. Hon pratade med honom precis som med mig. Samma meningar. Samma komplimanger. Samma tomma löften. Jag fick en sådan klump i magen att jag trodde jag skulle dö. Jag älskade henne och hade börjat bygga mitt liv kring henne. Tänkte byta stad, fria, börja om tillsammans. Jag ringde upp henne och pressade henne. Hon förnekade inte. Först försökte hon bagatellisera. Sedan blev hon arg för att ”någon lagt sig i”. Sen började hon gråta. Sa att hon var förvirrad. Att hon inte visste vad hon ville. Att hon inte trodde jag skulle få veta så här. Jag la på. Då insåg jag något svårt att acceptera: det är inte bara män som är otrogna. Det finns kvinnor som ljuger skickligt, balanserar flera relationer samtidigt och vet exakt vad de gör. Ja, jag förlorade ett förhållande. Men jag tackar mannen som visade civilkurage och varnade mig, trots att vi aldrig träffats. Annars hade jag idag kanske varit förlovad med någon som lever ett dubbelt – eller trippelt – liv, helt utan dåligt samvete.

Jag var tillsammans med min flickvän i fem år. Vi bodde i olika städer på grund av jobbet, men pratade ändå varje dag. Vi hade planer. Jag funderade till och med allvarligt på att fria det där klassiska, så vi äntligen kunde sluta pendla. Jag litade på henne, och hon hade aldrig gett mig någon verklig anledning att misstänka något fuffens.

En dag ringde min mobil från ett okänt nummer. Jag svarade, och i andra änden hördes en lugn, väluppfostrad man med tydlig stockholmsdialekt:
Hej, jag vill inte skapa drama, men jag tycker du borde få veta en grej.

Han berättade att han jobbade som systemingenjör i Malmö och att han nyligen börjat dejta en tjej. Inget allvar än mest sms, fika, lagom svenskt småflirtande. Hon hade aldrig nämnt att hon hade någon. Allt kändes normalt, tills det började skava bitvis.

Han pratade med en kompis som också dejtade någon. Sa namnet hon hette Linnea. Kompisen blev tyst och ville ha en bild. När han fått den sa han något som träffade som en bakad potatis i nacken:
Du måste sluta träffa henne direkt. Hon har haft pojkvän i fem år.

Tydligen var det ingen hemlighet. Folk visste. Han gav till och med en hyfsat detaljerad beskrivning av mig: att jag bodde i Umeå, att hon jobbade i Malmö, och därför passade på när jag inte var där. Ännu värre var att det dök upp en till kille, också ingenjör killen var ytligt bekant med honom men nära vän med kompisen. Den ingenjören visste mycket väl att Linnea hade pojkvän och brydde sig inte ett dugg.

Då trillade polletten ner. Det rörde sig alltså inte om någon missuppfattning, utan om en kvinna som jonglerade tre relationer samtidigt: mig, den kompisen som visste om mig och ingenting brydde sig, och så den här killen som fick ringa mig och knappt visste att han hamnat i ett triangeldrama värdig Dramaten.

Han sa att när han fattade vidden av det hela kände han sig tvungen att höra av sig. Finns det systerskap, så borde det finnas brödraskap. Han ville inte vara med i det här. Han hade hittat mitt nummer på Facebook och föredrog att ringa istället för att skriva, för säkerhets skull. Sedan lade han till:
Om du vill ha bevis är det bara att säga till, jag har allt här och har inget att dölja.

Jag bad om det. Efter samtalet dröjde det bara minuter innan mobilen exploderade av printscreens: konversationer, ljudmeddelanden, bilder, till och med inplanerade träffar på Espresso House. Sättet hon skrev till honom var nästan identiskt med hur hon skrev till mig. Samma fraser: Du är speciell, Tänk om vi kunde vara närmare, Saknar dig, Vi ses snart va? Fantastiskt effektiv återvinning.

Jag fick ett sådant tryck över bröstet att jag trodde jag skulle trilla av pinnen där och då. Jag älskade henne. Jag höll redan på att styra om mitt liv för hennes skull. Flytta, fria, starta om tillsammans. Allt det där.

Jag ringde upp och ställde henne mot väggen. Hon förnekade inte. Först försökte hon bagatellisera. Sen blev hon förbannad, någon hade lagt sig i vår relation. Sen började hon gråta. Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag vill. Jag trodde aldrig du skulle få veta på det här sättet

Jag la på.

Och då insåg jag något som vi svenskar helst undviker att tala om vid fikabordet: Det är inte bara män som är otrogna. Det finns kvinnor också, som ljuger, planerar, jonglerar killar på löpande band, och vet precis vad de gör.

Visst, jag förlorade en relation (och ett otal SL-biljetter). Men jag är ändå tacksam mot den där killen som vågade ringa. För utan honom skulle jag antagligen ha gått ner på knä för någon som levde dubbelliv eller snarare trippelliv helt utan samvete. Och det, mina vänner, är svenskt vemod när det gör som mest ont.