Min man och jag har slitit som bävrar sedan vi först slog våra påsar ihop. Vi ville ju så gärna att våra barn skulle ha allt de behövde ja, helst lite till. Efter att vår dotter kom till världen tog min man två jobb, och inte därför att han älskar kaffe så mycket, utan för att hushållet i Malmö behövde fyllas på med både kärlek och pengar. Själv försökte jag fostra vår lilla tös att bli både artig och omtänksam, ja, nästan sådär lite lagom svensk.
Tiden flög iväg, och vips hade vår dotter vuxit upp. Plötsligt stod hon där lång, vacker och så att hälften hade varit nog. Friarna stod på kö, nästan som till ett H&M-reaplagg. Lite senare märkte vi att hon började tassa runt i lägenheten som om hon gick på äggskal. Anade att något var på gång, och minsann hon hade förälskat sig i en pojkvasker.
Min man och jag blev såklart nyfikna och bad henne att ta med honom hem. Vi undrade förstås vem denne lyckost var som fångat vår dotters hjärta. Hon lovade, med tindrande blå ögon, att han snart skulle dyka upp.
Så, till slut, skulle han komma på besök. Jag brassade pannkakor, köttbullar, Janssons frestelse, ja, hela julbordet trots att det bara var augusti. Min man städade så pass att dammråttorna emigrerade till Danmark. Vi var så förväntansfulla och stolta över hur livet verkat flyta på för henne.
Och där dök han upp Samuel. Trevlig, artig, med glimten i ögat och kunde till och med uttala “kylskåp” korrekt. Jag bjöd dem till bords, men hela kvällen gnagde något i bakhuvudet på mig. Var hade jag sett honom förut? Ansiktet var alldeles för bekant, men jag kunde inte placera det hur mycket sill jag än åt.
Vi skrattade och pratade hela kvällen. Samuel visade verkligen sin bästa sida, och stundtals glömde jag nästan min känsla av déjà vu. Men så fort dörren slog igen efter dem, slog det mig plötsligt: jag hade sett hans bild i Sydsvenskan efterlyst! Han och en annan kille hade tydligen svindlat pensionärer på tiotusentals kronor. Magsyran bubblade värre än på skolmaten.
Snabbt berättade jag allt för min man och dotter. Dottern började storgråta och sa att jag bara hittade på för att sabotera för henne. Men så var det verkligen inte! Jag ville bara varna henne, så hon slapp hamna i onödigt trassel. Vi brydde oss ju bara om hennes framtid. Men istället packade hon ihop sina saker i vanlig IKEA-kasse och stormade ut från lägenheten på Nobelvägen.
Nu har vi inte hört av henne på över en månad, och hon svarar inte på Whatsapp eller ens SMS med emojis. Samvetet äter upp mig. Kanske tog jag fel? Han kanske bara var en vanlig kille som sålt jultidningar.
