Jag har varit otrogen mot min man och ångrar det inte. Det var inget filmiskt impulsscenario eller någon romans på ett hotell vid havet. Det hände mitt i det grå vardagslivet, mellan handlingen på ICA och tvättberget, i en tillvaro så ordnad att livet nästan skaver av alla perfekta kanter.
Jag minns väldigt tydligt när jag insåg att jag själv försvunnit någonstans. En lördagsmorgon, äggröra på spisen, radion mumlade tryggt i bakgrunden och min man Björn satt tyst med sitt Dagens Nyheter. “Salt?” frågade han utan att så mycket som titta upp. Jag räckte över saltkaret, men våra händer möttes aldrig.
För en sekund såg jag oss utifrån: två människor som känner varandras vanor utantill, men som glömt att de en gång kände varandra på riktigt. Barnen har sedan länge flyttat ut, hundarna sover längre än vi, kalendern på väggen gapar tom. Kylskåpet är alltid påfyllt, räkningarna betalas punktligt varje månad. Fast det känns som om ingen längre ser mig.
Jag har försökt. Bjudit in till samtal, föreslagit promenader längs Mälaren, biokvällar eller bara en sväng till Uppsala för att prova en ny restaurang. Björn sköt bara upp det. “Efter kvartalet, jag har ett nytt projekt.” “Efter jul, då lugnar det sig.” “Efter sommaren, då är folk tillbaka och det blir lugnare.” Hans “efter” räckte plötsligt i två år. Under tiden la jag på mig några kilo tystnad och tappade lusten till livet.
Jag mötte Fredrik på simhallen. Han var siminstruktör, i den ålder då man mer försöker rädda ryggen än rusa efter endorfinkickar. Först rättade han till hur jag höll händerna i vattnet sen frågade han om jag hade hittat andningen. Och det var första gången på länge någon såg MIG, inte bara någon fru, mamma, hushållsmaskin eller kalenderadministratör.
Jag berättade saker för Fredrik som man annars bara antecknar i ett kollegieblock för att inte glömma. Om sömnbrist, om att ständigt slå sönder kaffekoppar, om skräcken för tystnaden hemma om kvällarna. Han lyssnade. Och han skrattade på rätt ställen. Inte med det där skrattet som förminskar, utan det som löser upp knuten i magen.
Det gick inte fort. Inga snabba beröringar eller hetsiga helger borta. Först kaffe efter simpasset. Sen promenad runt Vasaparken “vi torkar nog på vägen hem”. Sen sms på kvällen: “Glöm inte att dricka vatten, annars får du kramp.” Fånigt, snällt, ömt. En liten stund trodde jag att det gick att bromsa. Men en dag, efter jobbet, sa Björn bara: “Soppan står på spisen.” Och då kände jag att om jag inte genast gick ut, skulle jag sluta andas.
Hemma hos Fredrik luktade det tvål och nyklippt gräs från hans skor. Vi satt på soffan som två människor med för mycket att säga och för lite samtidigt. Han tog min hand först.
Det var inga fyrverkerier. Snarare som att äntligen dra andan efter att ha hållit sig under ytan. Han kysste mig. Världen skakade inte till, men kroppen mindes plötsligt att den fanns till. Jag låtsas inte det var fint. Varsamt. Precis det jag behövde. En stund då jag fick vara bara mig själv, inte någon annans uppgift.
Skuldkänslor? Ja. Första natten drömde jag om alla bröllop i världen, om alla vigselringar jag sett och min pappa som sade: “Du lovade.” Jag gick upp i gryningen och gav mig ut och sprang fast jag aldrig springer.
Hjärtat slog hårt, samvetet räknade varje steg. På vägen hem köpte jag färska frallor. Lade dem på bordet och såg på Björn, som smörade dem med sin vanliga vana. “Sovit gott?” frågade han utan att möta min blick. “Jadå”, ljög jag. Och dog inte.
Jag ångrar mig inte. När jag skriver det här hör jag i huvudet ilskan från de som tycker att äktenskapet är som en mur som aldrig får rivas. Kanske har de rätt ibland, men i vår mur har det länge funnits dragiga hål där livet smitit ut.
Fredrik var inte en slägga, snarare som en liten lampa som släppte in ljus i det tomma. Genom honom såg jag hur törstig jag var efter omtanke, samtal, en blick som faktiskt stannar upp vid mig och inte bara rusar igenom mig som vinden genom ett fönster.
Kanske undrar du: “Kunde du inte kämpa mer för ert äktenskap?” Det försökte jag. Så mycket jag orkade. Min man är ingen elak person. Bara trött. Han har vant sig vid att jag alltid finns där, så han har slutat titta efter vem jag är.
När jag börjat prata, vände han bort det med ett skämt. När jag föreslog parterapi, fnös han åt “den där trenden”. När jag sa att jag mådde dåligt, frågade han: “Igen?” Och med det enda ordet tystade han hela min värld.
Har jag berättat för honom? Nej. Jag vet hur det låter. Att jag är feg. Att jag spelar dubbelt. Men ibland är sanningen inte skalpell utan som en tryckluftshammare. Allt har sitt pris. På sistone har min man börjat titta på mig på ett nytt sätt.
Han frågar om jag kommer hem sent. Märker att jag bytt parfym. Själv ser jag då plötsligt mannen jag alla de där nätterna åt ostmackor och billigt rödvin med. Det vapenlöser mig. Paniken växer för nu är valet verkligt.
Fredrik bad mig fatta ett beslut. “Du behöver inget lova. Var bara där du vill vara på riktigt”, sa han. Han pressade inte. Gav mig tiden. Men tid kan vara grym när hjärtat tickar intill den. Med honom får jag livslust igen. Hemma hör jag ekot av alla år med min man. Otroheten har inte raderat vår historia bara öppnat den.
Jag ångrar mig inte, för det som hänt har väckt mig. Tvingat mig att ställa frågor jag skjutit på framtiden. Lärt mig att ömhet inte är en lyx, det är syre. Att livet kan vara välstruket på ytan men dragigt inuti. Jag ångrar mig inte nu vet jag att jag inte vill leva utan att beröra livet på riktigt.
Men jag vet inte vad som händer nu. På kvällen sitter jag vid köksbordet med två kuvert. I det ena biljetter till en helg i Göteborg Fredrik köpte dem “om du vågar”. I det andra en bordsbokning till restaurangen där jag och Björn firade våra årsdagar. Två vägar på samma trottoar. Två världar som inte får plats i ett hjärta.
När jag sluter ögonen hör jag två sanningar på samma gång. Den första: “Du har rätt till lycka, även om det kräver mod.” Den andra: “Du överlever inte en till besvikelse, om livet sviker dig igen.” Och det är just det jag är mest rädd för.
Inte fördömandet, inte skvallret. Men att bli övergiven igen av Björn eller Fredrik och att det då gör ännu mer ont, för nu vet jag hur det känns när livet vaknar igen. En gång till skulle jag kanske inte orka.
Jag ber inte om ursäkter. Jag skriver för att säga högt det många kvinnor bara viskar i kudden: att man kan älska någon och ändå svika sig själv, genom att alltid vänta till “sen”. Men nu har jag äntligen tagit mig själv i famn. Vad resten blir det vet jag ännu inte.
Vad hade ni gjort i min sits?
