Jag var i den här relationen i fem år. Två år var vi gifta och tre år bodde vi ihop. Under hela vår förlovning hade vi nästintill ett distansförhållande. Vi träffades kanske en gång var tredje månad, och ett år så sågs vi bara två gånger på grund av hans jobb. Då såg jag det inte som ett problem. Tvärtom jag tyckte det var en perfekt relation. Vi saknade varandra, grät ibland när vi pratade, överöste varandra med kärlek via sms och videosamtal. Det blev aldrig bråk. Han var inte svartsjuk, inte jag heller. Vi respekterade verkligen varandras utrymme. Han kunde gå ut och äta middag med vänner, jag kunde gå på fest, och det gjorde ingenting. Han hjälpte mig till och med förändra mina kläder ibland. Det var inte provokativa kläder oftast sa han bara att en klänning satt lite för tajt och att jag kanske såg bättre ut i något annat. Han försökte aldrig kontrollera mig. Tvärtom, han verkade rentav stolt över mig och min kropp. Allt var hälsosamt, lugnt, nästan för bra för att vara sant.
En decembermånad var extra jobbig, för vi visste att vi varken skulle kunna ses under jul eller nyår. Vi var ledsna och besvikna. Då föreslog han att vi borde flytta ihop, att jag skulle komma till hans stad. Jag funderade, pratade med min familj och de sa att om det var vad jag ville, så borde jag göra det. Jag sade upp mig och flyttade till honom, till Göteborg.
Första månaderna gick bra. Det första året blev en period av anpassning vi lärde känna varandras egenheter, hur vi var när vi vaknade, hur vi blev när vi var hungriga, vad som retade oss och vad som inte gjorde det. Jag hade inget jobb, så jag tog hand om hemmet. Allt flöt på utan större problem.
Andra året blev till och med bättre. Vi var ett riktigt team och blev nyförälskade på ett intensivt sätt. Vi ville vara med varandra hela tiden. När han var ledig från jobbet var vi tillsammans hela dagarna. Det kändes som att vi var nygifta. Allt fungerade. Jag kände att jag verkligen hade tagit rätt beslut.
Men under tredje året började något förändras. Han började komma hem sent. Vi brukade ha delad plats på mobilen, men en dag slog han bara av det utan att säga något. Plötsligt kom han hem vid fem eller sex-tiden på morgonen, fast han började jobba klockan åtta. Han duschade snabbt, åt frukost och gick direkt igen. Inte ett ord till förklaring längre. Allt blev till tjafs. Grälen blev vardag.
Så kom den dagen som kom att sätta spår i mig. Jag hittade sminkfläckar på hans vita skjorta. Foundation och läppstift på både kragen och ärmen. Det var inget litet märke, man kunde inte missta sig. Jag krävde en förklaring. Då sa han något jag aldrig glömmer att han hade behövt söka utanför för att få det jag inte längre gav honom, eftersom jag blivit tråkig och bara tänkte på att städa och ordna hemmet. Det var allt jag behövde höra. Han sa inte ja, jag har varit otrogen, men han nekade inte heller. Han bekräftade det, även om han inte sa det rakt ut.
Jag kraschade. Grät konstant. Fysiskt gjorde det ont i bröstet. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle ta mig ur det här. Så jag bestämde mig för att ta hand om mig själv istället. Började på gym igen jag hade tränat tidigare, men slutade när jag flyttade in hos honom. På gymmet träffade jag en man. Vi började prata lite. Det var trevligt. En dag föreslog han att vi skulle ta ett glas, och det var jag som föreslog att vi kunde gå hem till honom. Han sa ja. Vi bestämde att ses senare på eftermiddagen. Båda visste varför.
Samma dag, efter att ha sett honom på gymmet på morgonen, snurrade tankarna. Det här kan inte vara sant. Jag tänker vara otrogen. Han förtjänar det. Men direkt tänkte jag: Nej. Jag vill inte bli en sådan som han. Jag bestämde mig för att sätta punkt på rätt sätt.
Jag väntade tills min man kom hem till lunch. Lät honom inte ens gå in i sovrummet. Vi satte oss vid köksbordet och jag sa rakt ut att förhållandet inte funkar, att han varit otrogen och att jag inte vill veta med vem och hur länge. Allt avslutas här och nu. Han bad mig sluta överdriva, sa att den där kvinnan inte betydde något, att hon inte var som jag och att vi kunde ordna upp det. Men jag ville inte fortsätta.
Jag berättade inte att jag hade träffat någon annan eller att jag kände något för någon annan. Jag sa bara att jag skulle gå. Väskorna var redan packade. Han frågade mig vart jag skulle, om jag hade någon annan där. Jag sa att det inte spelade någon roll, att jag får se vad som händer.
Jag lämnade lägenheten i Göteborg med mina väskor och gick till den andra mannen. När han såg mig med packningen blev han chockad. Jag förklarade att jag precis lämnat min man och att jag dagen efter skulle ta tåget hem till Västerås. Jag bad honom bara att låta mig stanna hos honom den natten. Han gick med på det.
Den natten blev det starkaste jag någonsin varit med om. Vreden, smärtan, allting från åren som gått samlades och blev något helt annat än vad jag känt tidigare, till och med jämfört med min exman.
Dagen efter bokade jag biljett och åkte hem till Västerås. Jag hade ingenstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka till mina föräldrar. Jag ville inte veta något mer om min exman. Det här hände för två år sedan. Idag är jag ensam, har jobb igen, hyr en liten lägenhet och ångrar inte beslutet jag tog. Jag stod på gränsen till att svika, men jag visste när det var dags att sätta stopp och att inte bli en sådan person som han blev för mig.
Det jag har lärt mig är att jag förtjänar respekt, och att ingen annan ska få bestämma över min självkänsla eller mina gränser det är bara jag själv som kan göra det.
