Jag minns tydligt hur det var innan jag gifte mig vännerna varnade mig alltid och sa att när en man blir make börjar han tro att frun är hans egendom, och plötsligt visar han sitt rätta ansikte.
Men precis som många unga och aningslösa kvinnor tänkte jag att min blivande man, Gustav Nilsson, minsann inte var sådan. Under hela vår tid tillsammans före bröllopet var han alltid omtänksam, aldrig ett ont ord, nästan försiktig för att inte såra mig han verkade alltid vilja ha mig vid sin sida. Men jag hade fel. Precis som så många andra kvinnor insåg jag att när en man väl vunnit ens hjärta så förändras något.
Några månader in i äktenskapet förändrades Gustav. Han började kritisera min mamma Ingrid. Varför ringer hon dig hela tiden? Varför måste hon komma hit varje vecka? muttrade han. Jag ville så gärna bevara friden mellan oss att jag gick med på hans önskan. Jag bad mamma att låta bli att kontakta mig så ofta, och ringde henne bara när han inte var hemma.
Sedan blev jag gravid och förlorade mitt jobb på biblioteket i Uppsala. Jag tvingades stanna hemma för att vila, eftersom graviditeten var riskfylld, och mitt kontrakt förnyades inte. Det var då Gustav började trycka ner mig på allvar och sa:
Du är bara hemma hela dagarna och gör ingenting.
Jag svarade inte. Jag var rädd över situationen tänk om han skulle lämna mig mitt i allt? Vad skulle jag då ta mig till?
När vår dotter, Maja, var runt ett och ett halvt år började Gustav kräva att han skulle behandlas som någon sorts kung. När han kom hem från jobbet skulle jag möta honom i hallen med hans tofflor och maten skulle stå serverad, varm och klar på bordet i köket. Inget ansvar för Maja det var tydligen bara mitt. Jag blev helt utmattad.
Till slut orkade jag inte längre, så jag packade våra saker och tog Maja hem till mamma i Norrköping. Jag pratade inte med Gustav på två månader. Livet gick vidare. Jag började jobba igen denna gång på ett antikvariat och jag märkte själv hur jag började blomstra och se bättre ut för varje dag.
En dag stod Gustav i dörren till mammas lägenhet. Utsliten, klädd i slitna jeans och med blicken ner i golvet bad han oss båda på sina bara knän om förlåtelse. Och jag sa till honom att det fanns ett villkor: Han måste börja gå matlagningskurs och lära sig sköta ett hem. När jag, eller vi, skulle flytta ihop igen skulle han ta hälften av sysslorna tvätta, laga mat, städa. Han gick faktiskt med på det. Men hur det skulle bli efter det ja, det återstod att se.
