Jag var kanske fem eller sex år gammal, före skolstart, i början av nittiotalet, när två pensionärer flyttade till vår lilla by från staden tant Maja och farbror Stig. De köpte huset rakt över grusvägen från oss ett lågt, rött trähus med två fönster ut mot vägen, men med stor trädgårdstomt bakom. På grund av åldern orkade de inte jobba i jorden längre. Varje dag gick de på promenader ibland i skogen, ibland ner till sjön, och bara ibland tog de bussen in till närmaste samhälle för att handla. De levde stilla och gjorde knappt väsen av sig. De kom aldrig på besök, men två gånger i veckan kom de förbi för att köpa mjölk av oss. Vi hade stor gård, men levde ändå ganska enkelt, och tant Maja brukade smyga åt mig små presenter en chokladbit, ett skrivhäfte, eller en liten tjugolapp. De hade aldrig fått några egna barn.
Det gick kanske tre år och så kom tant Maja en sen vinterkväll och knackade tyst på dörren precis när vi hade stängt av TV:n och lagt oss. Hon berättade att Stig hade gått bort. Vi hjälpte henne så gott vi kunde med begravningen.
Efteråt tog hon förlusten av sin man väldigt hårt, blev sjukare, och gick sällan ut. Vi började besöka henne nästan varje dag. Hon berättade alltid om deras femtiotvå år tillsammans, om de tunga åren på fabriken, och hur de till sist gav sin lägenhet till en systerdotter och flyttade ut till landet för lugnet och naturen.
Våren kom. Tant Maja började vänja sig vid att leva ensam, blev lite starkare, och en dag ropade hon in mig till sig. Hon hade hittat en grå liten valp, som kröp omkring i en kartong på köksgolvet. Jag hade aldrig gillat hundar särskilt mycket, men när jag såg den där lilla valpen stannade mitt hjärta, och jag blev blixtförälskad.
Än idag minns jag hur jag satt på golvet och smekte den lilla valpen försiktigt, medan tant Maja log sitt glesa leende åt oss båda.
Vi hade varken katt eller hund, Stig och jag, aldrig några barn heller. Men nu när man är ensam Den här lilla hittade jag vid Ica i samhället, bredvid kontainern. Hur kan man lämna en sån här söt liten krabat?
Jag vågade knappt andas där jag satt och stirrade på valpen.
Vad äter han? Han ser hungrig ut, sa jag och började nästan gråta.
Jag försökte ge honom mjölk. Han kan inte dricka ur skål än, skulle behöva en nappflaska, men jag köper en imorgon, viskade tant Maja skamset.
Jag rusade hem och norpade nappen direkt ur munnen på min lilla sovande syster.
Det visade sig att valpen bara var några dagar gammal. Jag matade honom med den stulna nappen och var förtvivlad att han inte skulle klara sig.
Vi klurade i över en vecka på ett namn. Maja skrattade och ville kalla honom Rufus för hans rödaktiga öron, jag protesterade och ville kalla honom Stille, för han satt alltid så lugnt och tittade, pep knappt ens. Så blev det det: Stille, Stillis, Stillegubben.
Vi vårdade honom länge, till nästan midsommar, matade och värmde mjölk och såg till att han fick lite krafter. När värmen kom fick han gå ute i gräset. Stille var sjuklig och klen, lite dålig start i livet utan mamma, men vi gav honom allt det goda vi kunde. Efter skolan gick jag alltid raka vägen hem till Maja och spenderade kvällen där, hjälpte till med valpen och lekte med honom som med en kattunge. Maja satt i soffan och log åt oss.
Under sommaren växte Stille till sig, men han visade sig vara av en väldigt liten sort, bara runt trettio centimeter hög. Varje morgon följde han mig till skolan tre kilometer bort, och på eftermiddagen hämtade han mig igen, i regn, slask och vinterstorm. Så gick åren, hela nio stycken.
När det var dags för mig att börja på lantbruksgymnasiet i Göteborg, bestämde familjen att jag skulle flytta hemifrån. Morgonen då jag skulle ta bussen till staden stod jag länge på trappan hos tant Maja, Stille i famnen, och grät.
Ta med honom om du inte vill lämna honom, snyftade Maja.
Men var ska jag ha honom? Han är ju din, och du behöver honom, sa jag. Mamma kommer till dig varje dag, och jag ringer.
När bussen körde ut ur byn stod Stille kvar på perrongen, med tungan utanför och stirrade efter mig, förstod nog inte varför jag lämnade honom.
Skolan upptog hela mitt liv. Jag pluggade veterinärlära och lantbruksekonomi, pratade sällan med någon, träffade bara ibland en klasskamrat från gamla byn.
Strax före jul ringde mamma. Tant Maja hade blivit sämre, låg till sängs och Stille lämnade henne inte, vi fick ställa in maten till hennes sovrum.
Jag åkte hem tidigare än planerat. Stille satt på stolen vid Majas säng, vaktade henne och pep ibland lågt. Hon försökte smeka honom över huvudet, men var så svag. De såg båda magra ut. En gammal kvinna och en ensam liten hund hjärtskärande.
När jag for tillbaka mot Göteborg efter jul, visste jag att jag troligen aldrig skulle se tant Maja igen. Stille följde mig bara till yttertrappan. Han vågade inte lämna henne ensam. Jag kände en sådan sorg över den lilla hundens lojalitet, hur han tog rollen som hennes enda barn.
I februari gick Maja bort.
Kanske undrar någon varför en sextonårig kille bryr sig så djupt om en gammal granne och hennes hund. Det är svårt att förklara för den som aldrig förlorat någon närstående, och fått en trofast vän istället. En vän som överlever dig och sörjer dig hela livet.
Jag kunde inte komma hem förrän efter skolavslutningen i maj. Ingen visste var Stille tagit vägen. Mamma berättade att han på begravningen försökt hoppa ner i graven och gårdskarlarna hade fått mota bort honom. De tog hem honom, byggde en varm koja men han vägrade bo där, dröjde ännu flera veckor kring Majas hus, och till sist var han borta. Jag letade halva sommaren i byarna runtom, visade foto, men ingen hade sett Stille. Min teori var att han väntade på Maja, trodde hon skulle öppna dörren, och när hon inte kom, gav han sig ut för att leta.
Så kom augusti.
En dag for vi hela familjen till kyrkogården i Norrby, fem mil från vår by. Det slog mig aldrig att jag skulle hitta Stille där.
Vi hann knappt kliva ur bilen vid kyrkan förrän jag ser en smutsig, mager liten hund komma rusande mot oss, öronen bakåt och tungan ute. Det var Stille.
Jag föll på knä och började gråta.
Stille, lille vän, Gud vad jag har letat efter dig!
Han hoppade och slickade mig i ansiktet, och det såg ut som om han också grät. Jag gav honom allt från vår picknick smörgåsar, bullar, köttbullar han åt girigt och stirrade på mig med glansiga ögon.
Är det er hund? frågade en kvinna från kyrkan.
Han är vår Stille, sa mamma med tårar i ögonen.
Jag arbetar här, och sen i våras har han bott vid en viss grav. Grävt och krafsat så mycket att korset nästan föll omkull, jag fick rycka in med spaden.
Alla förstod det var Majas grav han höll vakt vid.
Vi gick runt till alla släktingars gravar och Stille vek inte från min sida. Majas grav var full av spår från hans tassar, särskilt där hennes kista var sänkt. Pappa rätade till korset, mamma lade blommor, och jag satt på huk och höll om Stille, som slickade min kind då och då.
Låt honom avgöra själv om han vill följa med hem, sa pappa försiktigt.
Jag vill ju inte lämna honom här det blir snart höst, sen vinter, och han är inte ung längre, sa jag. Men jag förstod att om Stille ville stanna skulle han ändå ge sig av.
När vi gick mot bilen sprang han hela tiden fram och tillbaka mellan oss och graven. Till sist hoppade han rakt upp i mitt knä när jag öppnade bildörren.
Stille, min vän, nu ska du aldrig mer behöva vara ensam, lovade jag med tårarna rinnande.
Jag lärde mig något viktigt hundars kärlek är större än man kan förstå, och vänskap och lojalitet kan finnas även när livet känns allra ensammast. Jag hoppas någon gång kunna ge vidare samma omsorg som både Maja och Stille gav mig.
