Jag var nog fem eller sex år gammal, precis innan skolstarten, under tidigt nittiotal, när två pensionärer flyttade till vår lilla by från stan mormor Svea och farbror Lennart. De köpte huset mittemot vårt, ett lågt litet rödtegelhus med två fönster mot vägen men med en alldeles för stor trädgård som de vägrade arbeta med på grund av åldern. Varje dag gick de på långa promenader ibland ut i de mörka granskogarna, ibland till ån där näckrosorna vilade, och bara någon gång ibland tog de bussen till Alingsås för att köpa matvaror. De levde så tyst att man nästan glömde att de fanns. Vi hade inget direkt umgänge med dem, men två gånger i veckan kom mormor Svea förbi för att köpa mjölk. Vi hade ett litet lantbruk, men trots att vi inte var rika brukade mormor Svea i smyg ge mig små gåvor ibland en Daim, ibland ett ritblock eller till och med en liten peng, en tiokrona eller så. De hade inga egna barn.
Det kan ha gått tre år så där, när en sen vinternatt, precis efter att vi stängt av tv:n och gått till sängs, hördes ett knappt förnimbart knackande på fönsterrutan. Det var mormor Svea som stod där, inlindad i sin stora yllehalsduk, och viskade: Lennart har gått bort.
Vi hjälpte henne så gott vi kunde med begravningen.
Mormor Svea tog förlusten hårt. Hon blev sjuk, gick sällan ut. Vi började nästan dagligen gå över till henne, och varje gång berättade hon i samma milda, ihållande röst om hur hon och farbror Lennart var gifta i femtiotvå år, hur de slitit på pappersbruket i Trollhättan och hur de, när pensionen kom, sålde sin lägenhet till en systerdotter och flyttade ut hit till landet, nära älven och skogen.
Våren smälte bort den tunga snön. Sakta vänjde sig mormor Svea vid ensamheten, började bli sig själv igen. Plötsligt en dag ropade hon in mig till sig. I sin lilla hall, i en sliten banankartong, kröp en pytteliten grå valp. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hundar men när jag såg den lilla stackaren bankade mitt hjärta så hårt och jag blev handlöst förälskad.
Än idag, så många år senare, minns jag hur jag, sittandes på det slitna linoleumgolvet, klappade valpens rygg med ett finger, medan mormor Svea log sitt första leende på länge, tandlöst och ömt.
Vi har aldrig haft hund, Lennart och jag, och inga barn blev det ju heller. Det blir så tyst, förstår du. Den här hittade jag bakom torget i Alingsås idag. Hur skulle jag kunna lämna honom där? Han är ju så fin, sade hon.
Jag såg bara på valpen. Jag vågade knappt andas.
Vad äter han? Han måste ju vara hungrig? pep jag nästan.
Jag har värmt upp lite mjölk, men han kan inte dricka ur skål. Jag skulle behöva en nappflaska, men jag köper det imorgon, mumlade mormor Svea urskuldande.
Jag rusade hem, slet nappen ur munnen på min fem månader gamla lillasyster där hon sov.
Det visade sig att valpen bara var några dagar gammal. Jag tryckte in nappen i munnen på honom, skvätte mjölk och var rädd att han skulle dö. En hel vecka knogade mormor Svea och jag med att mata honom, men vi kunde inte bestämma oss för namn. Hon föreslog Kanel för hans rödbruna öron, men jag var enveten och ville döpa honom till Tystis för han låg där så tyst, knappt ett pip, och vi blev också tysta när vi satt böjda över honom. Så blev han vår Tystis, Tystis Liten.
Vi tog hand om honom länge, nästan till sommaren värmde gräddmjölk, lagade mat till honom. När det blev varmt nog fick han börja nosa runt i trädgården. Tystis var klen och varken diar mamma eller slickad ren som valpar brukar bli. Men vi gjorde vårt bästa. Efter skolan kutade jag direkt över till mormor Svea, kollade till Tystis, läste läxor hos henne och hjälpte sedan mamma hemma innan jag tillbringade hela kvällen hos Svea. Jag kliade Tystis bakom örat, lekte med honom på golvet som om han vore en kattunge, medan Svea satt i sin fåtölj och log sitt milda leende.
Tystis växte under sommaren men blev aldrig stor någon sorts miniras, kanske trettio centimeter hög. Vi gick tillsammans ner till sjön om morgonarna, följde kossorna till betet. Om jag var upptagen stannade han kvar hos Svea. Hennes liv blev ljusare, hon blev nästan frisk igen; hon läste varje bok om hundar som biblioteket i Gråbo kunde bjuda på, kokade speciell mat åt Tystis, borstade honom varje morgon.
Åren flöt förbi. Tystis bodde hos mormor Svea men varje morgon dök han upp utanför vår trapp, väntade på mig och följde mig hela vägen, tre kilometer, till skolan. Klockan två stod han utanför skolgården och vi gick hem tillsammans. Genom slask, kyla och halka, Tystis gick alltid bredvid. Det blev så i nio år.
Skolan i grannbyn var bara till årskurs nio. Ville man läsa vidare fick man åka till Göteborg eller bo på internat i Alingsås. Vår familj bestämde att jag skulle börja på naturbruksgymnasiet i stan.
Den morgonen jag skulle lämna vår by satt jag länge på mormor Sveas bro, höll Tystis i famnen och grät.
Ta med honom då, om du ändå inte vill skiljas, snyftade mormor Svea.
Men hur? Han är ju DIN, Tystis. Ta hand om dig. Mamma kommer hälsa på dig varje dag annars, och jag lovar att alltid ringa.
När båten Vinga lättade från bryggan stod jag på däck med tårarna rinnande, medan Tystis sprang längs de slitna plankorna, tungan utsträckt och blicken fäst på mig, förtvivlat oförstående varför jag åkte.
Livet i stan slukade mig; dagarna fylldes av plugg till djurhållning och lantbruksekonomi. Någon nära vän blev det aldrig, bara någon gammal klasskompis i grannkorridoren att prata med ibland.
Strax före jullovet, precis när jag planerade att åka hem, ringde mamma. Mormor Svea var riktigt dålig, hade legat i sängen i en vecka, och Tystis vägrade lämna henne matskål och vattenbarske fick bäras in intill sängen.
Jag åkte hem tidigare. Där låg Svea, utmärglad och lutandes mot kuddarna, med Tystis på stolen bredvid sig. Hans ögon var så våta och sorgsna. Hon försökte klappa honom med sin skraltiga hand, rörde vid hans lädermjuka nos. De var båda alldeles magra. Det gjorde ont att se dessa två en gråhårig kvinna utan barn och hennes enda vän.
När jag efter jul var tvungen att resa tillbaka följde Tystis mig bara till trappan. Han kunde inte lämna Svea ens för ett ögonblick. Jag kände en tung sorg i hjärtat för hans lilla hundliv, att han så gärna ville vara ett barn som tog hand om sin åldrande mamma.
I februari dog mormor Svea.
Kanske undrar någon, varför en sextonårig grabb sörjer över en gammal dam och hennes hund. Men att mista sin enda släkting och istället finna lojalitet och kärlek i en hund, det känns och det förstår man nog först när man själv mist någon på riktigt.
Jag kunde först komma hem efter vårens slutprov. Frågan om var Tystis tagit vägen hängde i luften. Ingen visste. På Sveas begravning hade han sprungit runt graven, försökt hoppa ner, men gravgrävarna hade puttat bort honom. De bar hem honom till oss, pappa snickrade en isolerad hundkoja, men Tystis vägrade stanna, höll sig hos Svea tills majdagarna kom, sedan försvann han utan ett spår. Inte ens när jag kom hem väntade han längre.
En halv sommar gick åt till att leta. Jag vandrade till grannbyar, visade foton av Tystis, förhörde alla jag mötte, letade på gårdar kring Alingsås. Ingen visste något. Kanske väntade han, hoppades på Sveas återkomst, kanske sökte han henne någonstans. Jag trodde verkligen så.
Så blev det augusti.
En dag åkte vi alla till kyrkogården i Nosseryd en mil härifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta Tystis där.
Men så fort vi klev ur bilen flög en liten smutsig hund över gravstenarna mot mig, öronen bakåt, tungan hängde. Min Tystis.
Jag föll på knä och grät. Tystis, Tystis, kära hjärtat mitt. Jag har letat efter dig hela sommaren, och så är du här!
Han stod på bakbenen och slickade mitt ansikte, båda våra ögon var fulla av tårar. Han var mager och härjad. Jag tömde hela vår kyrkogårdskorg mackor, köttbullar, bullar på marken. Han åt fort och stirrade upp mot mig med båda ögonen.
Är det där din hund? sade en kvinna i kyrkdörren.
Det är Tystis, min sons, svarade mamma snörvlande.
Jag har sett honom sedan våren. Han bor vid en grav. Han har grävt den helt kal, varje dag, så att korset snart välter. Jag har varit där med spade, men han gräver upp igen.
Alla förstod det var Sveas lilla grav.
Vi gick till släktens gravar, Tystis lämnade mig inte för ett ögonblick, gick bredvid, såg bara på mig. Sveas och Lennarts grav var full av olika små hål och jordhögar allt från Tystis tassar och tår. Pappa satte korset till rätta, mamma lade blommor, och jag satt hukad med Tystis i famnen, han slickade mitt ansikte, klagande, öronen spetsade.
Tvinga honom inte med oss hem. Låt honom välja själv, sade pappa tyst.
Jag vill inte lämna honom här. Hösten, vintern, han kommer dö här ensam. Han är ju snart tio, sade jag, men insåg: om Tystis ville stanna, skulle han ändå springa hit. Fem mil till, det spelar ingen roll.
Vi gick mot bilen. Tystis sprang mellan oss och graven, fram och tillbaka. Men när vi alla satt i bilen kom han till sist, hoppade upp i mitt knä.
Tystis, min älskade vän, jag lämnar dig aldrig mer, sade jag genom tårar.
