Jag växte upp min son ensam och hoppades på hans stöd, men han blev en börda tillsammans med sin fru.
Jag ägnade mitt liv åt min son, uppfostrade honom ensam och offrade allt för att han skulle bli en god människa. Men istället för tacksamhet och hjälp fick jag likgiltighet, lättja och svek. Min son, som jag älskade så högt, och hans fru blev en tung tyngd för mig, och nu står jag inför ett plågsamt val: ska jag köra ut dem eller fortsätta stå ut och förlora de sista krafterna och förhoppningarna?
Jag heter Birgitta Andersson och bor i en liten stad i norra Dalarna. Min son, Olof, var som barn en riktig gåva från ovan. Han var väluppfostrad, snäll och lydig – inga besvär alls. Som ensamstående mor arbetade jag två jobb för att ge honom ett drägligt liv. Jag drömde om att han skulle växa upp, bli min stödjande stöttepelare och hjälpa mig, precis som jag hade hjälpt honom. Men dessa drömmar kollapsade som ett korthus när Olof blev vuxen.
Efter skolan vägrade han att läsa vidare. ”Mamma, universitet är inget för mig”, sa han och gick med i armén. Jag hoppades att militärtjänsten skulle göra honom mer ansvarsfull, att han skulle komma tillbaka med en vilja att bygga en framtid. Men när han återvände gjorde han mig bara besviken. Studier? ”Vill inte.” Jobb? ”Bara om det passar mig.” Hans krav var omöjliga: hög lön, lätt arbete, inget slit. Han fick anställning på ett lager, men sa upp sig efter en månad med motiveringen att det ”inte var hans grej”. I ett halvår satt han hemma och gjorde ingenting. Jag försörjde honom, köpte kläder och betalade för allt av min lilla pension, trots att jag själv knappt hade råd att leva.
Sedan tog Olof med sig sin fru hem – Elin, en adertonårig flicka som inte arbetade och inte heller tänkte göra det. Hennes självsäkerhet var slående: hon betedde sig som om hela världen låg för hennes fötter, trots att hon saknade både utbildning och planer. Naturligtvis flyttade de in hos mig. Min lilla lägenhet, som redan var trång, förvandlades till en slagmark. Jag försökte prata med dem, påpeka oredan och deras lata liv, men varje antydan möttes av ilska. ”Mamma, vi klarar oss själva!” fräste Olov. Elin nickade instämmande med ögonen i taket. Deras ord lät som ett hån mot alla mina ansträngningar.
En dag höll jag inte längre ut. ”Klara er då, men inte i mitt hem!” skrek jag. ”Jag orkar inte försörja er båda på min pension! Jag har knappt tillräckligt för mig själv, och ni sitter bara på mig som en börda!” Min röst darrade av smärta och vrede. Jag ställde ett ultimatum: innan månaden var slut skulle de packa sina saker och flytta. Olof såg på mig med förorättad min, Elin fnös, men ingen av dem protesterade. Ändå känner jag en skräck inombords: tänk om de ändå inte ger sig av? Vad ska jag göra med min egen son?
Jag slits mellan kärleken till Olof och rättvisans krav. Han är mitt blod, min pojke, för vilken jag offrade allt. Men nu tänker han inte på mig. Hans likgiltighet, hans lättja, hans val av en lika ansvarslös fru – allt känns som en örfil. Elin förvärrar bara situationen: hon lagar inte mat, städar inte, lever på mina pengar som om det vore min plikt att försörja henne. Jag ser mitt liv rinna undan medan jag drar dem båda, och det river sönder min själ.
Vad ska jag göra? Köra ut dem innebär att förlora min son för alltid. Låta dem stanna betyder att förlora mig själv. Varje dag tittar jag på Olof och söker efter den pojke jag en gång älskade, men ser bara en främling som glömt vad tacksamhet heter min hopp om hans stöd har dött, och nu står jag vid en avgrund, osäker på om jag har kraft att ta steget.
